Urbans Tankar och Funderingar

Av de fyra evangelierna i bibeln är nog Johannesevangeliet min favorit, tycker att han många gånger uttrycker sig väldigt vackert. Men samtidigt blir jag lite provocerad av att Johannes kallar sig själv för ”den lärjunge som Jesus älskade”.

Kan ju tycka att Johannes tar sig själv på lite för fullt allvar och gör sig märkvärdig. Och faktum är att frasen ”den lärjunge som Jesus älskade” enbart finns i Johannesevangeliet.

Om Johannes var den lärjunge som Jesus älskade vilka var då de andra lärjungarna? Älskade inte Jesus alla lika mycket? Faktum är att Jesus aldrig säger att Johannes är den lärjunge som han älskade! Så man kan ju verkligen fråga sig varför Johannes benämner sig som den lärjungen?

Kanske handlar det om att han kände sig så älskade av Jesus att det liksom blev hans identitet. Om det är så, tänker jag att bilden av Johannes förändras, från att han varit en person som uppfattar sig vara förmer än andra till en person som verkligen förstått att han är genom älskad av Jesus. Den insikten och känslan skulle jag vilja ha mer av.

/ Urban

Livet det består av en lång rad ögonblick som staplas efter varandra, där storslagna stunder blandas med vardagsrutiner. En del sveper förbi utan att vi riktigt lägger märke till dem medan andra får stor betydelse.

Trots att vi befinner oss mitt i sommaren vill jag beskriva ögonblicken som snöflingor, unika och flyktiga. Några fryser sig fast ett längre tag och bildar mönster, men de flesta yr förbi och smälter bort.

Det finns ögonblick man aldrig glömmer just för att de är oförglömliga, sedan finns det fasansfulla och hemska ögonblick som man helst av allt vill glömma, men som man inte kan få ur minnet och förtränga.

Livet, det består som sagt av en lång rad ögonblick där vissa är värda att fånga medan andra lite obemärkt kan få glida förbi. Men ibland är det inte så lätt att avgöra hur man ska agera. En del kommer senare bli till minnen och ibland hamnar man i ögonblick som redan när de upplevs ses som ett slags minne och då tar iallafall jag fram mobilen. Har tusentals bilder i min kamerarulle på mobilen och mängder av anteckningsblock fyllda med anteckningar om ögonblick jag varit med om, allt för att jag ska kunna minnas dom.

Men tänker jag efter så är det de till synes obetydliga ögonblicken som för oss fram genom livet. Det är dom som leder oss till de där ögonblicken som vi anser vara de stora…

…eller är det i själva verket de små ögonblicken, de vardagliga som är de stora. Det sägs ju att i det lilla bor det stora, och om vi stannar upp litegrann märker vi att det ofta är det lilla som förgyller och blir det stora i livet. Men tyvärr tar vi nog ofta dessa för givet utan att inse vidden och betydelsen av dem.

Till vardags säger vi ibland att man får ”ta en dag i taget”, men i själva verket får vi alla uppleva ett ögonblick i taget, och tänk på att ögonblicken är unika gäster som vi aldrig tidigare mött och som vi aldrig kommer att möta igen.

/ Urban 

Ett roligt semester nöje är att köra röjsåg och utan urskillning tar jag bort allt jag kan för att vi ska få en bättre utsikt över sjön Unden. Och när jag igår gick där med röjsågen kom jag osökt att tänka på den där gången då jag var ansvarig för församlingens sommarläger och vi skulle röja sly. Grabbarna tyckte inte att det var så roligt att röja sly utan de ville hellre ge sig på träden. Med dåliga yxor och sågar, men med mycket vilja fick de ner träd efter träd samtidigt som jag som arbetsledare försökte hindra dem från att ta ner alla träd.

Johan, en av deltagarna på sommarlägret var utbildad jägmästare, och han visste hur man förvaltar en skog på ett hållbart sätt. Han hade ett helt annat tillvägagångssätt i röjnings arbetet. Han gick ner på knä och analyserade vilka träd som var bra och hade potential och vilka som var dåliga. Och från olika vinklar tittade han noga på vilka som faktiskt skymde sikten ner mot sjön.

Nu ser man återigen sjön Unden och det kristallklara vattnet från stugan, även om min urskillningsförmåga nog inte är så god. Men hur är min urskillningsförmåga i livet? Har jag sly i livet som skymmer livets vatten?

Den sly vi har behöver inte vara av ondo, men vi har kanske fått för mycket av det? Och när vi staplar saker på varann kan de bli så många att de skymmer Gud. Frågan är om du och jag analyserar våra liv? Har vi ett tillvägagångssätt i livet där vi funderar på vad som får oss att växa oss närmare Gud och vad det är som skymmer honom?

Min bön denna morgon är att jag ska bli bättre på att urskilja vad som är gott och bra i mitt liv och vad som är dåligt, så att jag inte behöver röja urskillningslöst.

/ Urban

Jag tror att vi alla går runt med drömmar som vi skulle vilja uppfylla, saker som vi skulle vill göra och uppleva i livet. Det kan både vara stora och små drömmar, och kom ihåg att det som är smått för någon kan vara stort för någon annan.

Drömmar är viktiga, de ger oss någonting att längta efter, se fram emot och hoppas på. De ger oss motivation att testa våra färdigheter. Precis som ett ljus behöver syre för att behålla sin låga vid liv behöver vi drömmar för att orka vidare i livet.

Det sägs att man först måste drömma innan ens drömmar kan gå i uppfyllelse och så är det ju såklart, och utan drömmar kan man ju inte skapa några mål här i livet.

Men måste alla ens drömmar gå i uppfyllelse? Nej, jag tror faktiskt inte det. Ibland kan nog drömmen ha ett egenvärde i sig själv. 

Kalla dig inte fattig för att dina drömmar ej gått i uppfyllelse, verklig fattig är den som aldrig drömt.

Okänd

Om en dröm ska gå i uppfyllelse måste man tro att den ska göra det och ha en tilltro till sin egen förmåga och drivkraft. Och när vi väl har bestämt oss för att försöka göra verklighet av vår dröm behövs det mod.

Personligen har jag förverkligat flera av mina drömmar, vilket är väldigt tillfredsställande. Jag har hälsat på Bono, skrivit en bok, spelat in ett eget vinterprat… Sedan finns det andra drömmar som fortfarande väntar på att eventuellt förverkligas, jag har ju fortfarande inte öppnat ett cafe med enbart kladdkakor.

Till en början kan en dröm tyckas vara egoistisk, men jag tror drömmar lätt dör om inte andra människor också tjänar på att vår dröm går i uppfyllelse. För att en dröm ska ha ett rikligt värde behöver den alltså ha betydelse även för andra och få andra att också drömma.

/ Urban

Det finns en känsla som jag tycker väldigt mycket om och det är den där känslan som uppstår när man gjort någon glad. Och jag tror faktiskt att den känslan gynnar både mig och den jag gör glad.

Säg nånting vackert, gör nånting bra, finns ingen bättre känsla än att göra nån glad.

Laleh

Det finns nog ingen större tillfredsställelse än att lägga sig på kvällen och veta att man fått betyda något för en annan människa. Att man fått någon annan att känna sig sedd, uppskattad, respekterad och värdefull. Att man fått göra så att en annan människas börda blivit lite lättare, att man fått någon att skratta och återigen trivas med tillvaron.

Ibland tänker jag att det spelar väl ingen större roll vad jag gör, men det har faktiskt betydelse. Visst, ingen av oss kan förändra världen på egen hand, men var och en av oss har makt och förmåga att göra skillnad.

Vi kan inte vänta på att förändringen ska komma från någon med mer makt. Nej, förändringen börjar hos var och en av oss och varje dag finns det möjligheter att göra skillnad. Det är våra handlingar och värderingar, stora som små som förändrar världen. De goda förändrar den till det bättre och de dåliga till det sämre, så frågan är vilka värderingar som syns i dina handlingar?

Energi och positiva tankar smittar så tänk på vad du själv bidrar med, för jag tror att vi med våra ord, tankar och handlingar kan få visa på hopp i en värld där många tragiskt nog tappat bort hoppet.

Tänk om vi alla kunde göra till vana att varje dag göra någon glad, hur skulle världen då se ut? 

/ Urban 

När jag förra veckan var i Grövelsjön och fjäll vandrande kom jag osökt att tänka på bibelordet om villighetens skor.

Mina fötter mådde alldeles utmärkt i de nyinköpta vandringskängorna och det kändes verkligen som att de var villiga att ta varenda ett av de många steg jag dagligen tog.

Sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred.

Efesierbrevet 6:15

Frågan är om jag till vardags har villighetens skor på mig? Är jag är villig att att gå ut och göra det som är gott och riktigt? Är jag villig att vara Guds redskap?

Om det är något vår värld längtar efter så är det fred, men ganska ofta tänker vi nog inte på att det är vi som med våra steg kan vara fredsbudbärare.

/ Urban

Jag vet inte om du känner igen den här figuren? Han heter Vilse och är en figur som Civilförsvarsförbundet tagit fram för att berätta för barn vad de ska göra om de kommit vilse i skogen.

En av de saker som Vilse vill lära barnen är att de ska krama ett träd när de gått vilse i skogen, detta för att få dem att stanna upp istället för att irra runt. Istället för att försöka hitta hem ska man stanna kvar på samma plats, för det gör att man blir lättare att hitta.

Om jag applicerar detta på min tro ser jag tydligt att jag ofta är en sökare som på egen hand försöker hitta hem och att jag har lite svårt för att stå kvar där jag är, utan att försöka prestera andliga upplevelser av egen kraft. 

Jag är den sanna vinstocken

Johannesevangeliet 15:1

Men Jesus säger ju att han är den sanna vinstocken och det jag behöver är alltså att krama trädet Jesus. Att delta i den kristna gemenskapen, i bönen, i bibel läsandet och i brödsbrytelsen.

Visst ska vi söka efter honom men det fantastiska med Guds natur är att han ständigt söker efter oss. Att han längtar efter oss och det han vill säga är:

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.

Matteusevangeliet 11:28

Att vara kristen handlar nog mer om att bli funnen än att själv söka och det vi kan göra är att försöka befinna oss där vi kan bli funna.

Jesus, liknas ju ofta vid den gode herden som inte ger upp utan som fortsätter att leta efter det borttappade fåret och kanske är det så att det inte är jag som ska finna honom, utan han som ska finna mig? 

Vårt behov av tro, religion och någonting större än oss själva kanske främst handlar om att bli funna. Och när vi blir funna är det som att komma hem, att komma hem till Gud. Ett uttryck som sorgligt nog nästan enbart används när någon dör.

/ Urban

Det finns ett klokt talesätt som säger att när man pekar finger åt någon, så ska man även titta på sin egen hand. Tre fingrar pekar nämligen på oss själva! Och det spelar ingen roll om du använder pekfingret eller tar till fulfingret, det blir ändå tre fingrar som riktar sig mot oss själva.

Innan du höjer ditt finger. Reser din dömande hand, för att orka ut mig. Förnedra mig för allmänheten. Förnedra mig för mina brister. Stämpla mig för ett misstag. Innan det, tänk efter noga. För när du väl höjt ditt finger. 
Rest din dömande hand, bör du ta en titt på din egen hand: Se ditt eget finger riktat emot ditt offer. Och se även dina egna tre fingrar riktade emot dig själv.

Okänd

Metaforiskt kan man säga att det man anklagar någon annan för ofta härleder till oss själva. Det vi tycker illa om eller föraktar hos någon annan är ofta en slags spegelbild av oss själva.

Det vi reagerar på är ofta det vi själva är rädda för och dessutom är det ofta samma saker som vi själva försöker dölja. Vår mörka sida, våra egna brister, fel och tillkortakommanden.

Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga

Matteusevangeliet 7:13

Varför har vi så lätt att se flisan i andras ögon, utan att se bjälken i vårt eget?

Jag tänker att vi alla både har en bjälke och en flisa och det Jesus menar är nog att vi inte ska bry oss så mycket om andra människors flisor, utan mer om vår egen bjälke. Och har du tänkt på att flisorna vi ser hos andra är bjälkar för dom!

– Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne, sa Jesus till folkmassan som ville stena äktenskapsbryterskan och plötsligt var det inte fingret son anklagade pekade på kvinnan som var i fokus utan de tre som riktade sig mot dem själva

Så nästa gång du höjer ditt finger mot en annan människa, kom då ihåg att tre av dina fingrar pekar tillbaks på dig själv!

/ Urban

Varje människa föds med ett samvete, en inre röst, en inneboende känsla om vad som är rätt och fel. Man skulle kunna säga att samvetet är människans hemligaste centrum och helgedom, där hon är ensam med Gud och hans röst gör sig hörd.

Det är skaparen som har gett oss den här inre intuitionen om vad som är rätt och fel. Därför är samvetet människans adelsmärke som aldrig kan utplånas, men som många försöker gömma undan.

Per Arne Dahl

Samvetet är alltså människans adelsmärke, en utmärkande egenskap som vi alla har inom oss, som både kan anklaga oss och försvara oss. Antingen följer man sitt samvete eller annars blir man förföljd av sitt samvete, och skuldkänslor är ett uttryck för att det är själva livet är kränkt och som säger ifrån.

Samvetet är som sagt medfött hos oss alla och kan ses både som en tillgång och börda, och det kan påverkas i positiv eller negativt riktigt beroende på religiösa uppfattningar, uppfostran, mänskliga filosofier, social miljö osv…

Det finns mycket som påverkar vår känslighet och lyhördhet för samvetets röst och tyvärr är det nog så att vi människor tänjer på gränserna för vad som är rätt och fel så att vi tillslut tror att vi gör rätt trots att det i själva verket är fel.

Frågan är om det finns för mycket av dåligt samvete? Antagligen har vi manipulerat lite för länge med vårt samvete, bearbetat det och gjort det nästan immunt mot det mesta. Därför är det antagligen mer korrekt att säga att det finns för lite av dåligt samvete hos de flesta människor

Per Arne Dahl

För några år sedan var det en vän som skrev så här på facebook: ”Det liv som är bäst för en person, är det det liv som han eller hon mest vill ha? Är det alltid bra för oss att vi har det som vi vill ha det?”

Tänker att svaret på den frågan är nej. Av egen erfarenhet vet jag nämligen att vi människor kan ljuga för oss själva. Att vi kan vara på flykt från den där inre rösten och handla på ett felaktigt sätt utan att det känns fel. Få orätt att kännas rätt.

Jag gillar att köra bil och tänker att bilen kan fungera som en bra illustration på samvetet. Bilen är ett viktigt transportmedel när man ska åka någonstans, precis som samvetet behövs på vår resa genom livet. Med ett fordon kan man vara med och rädda liv (ambulans, brandbil…) men det kan också användas som ett dödligt vapen (stridsvagn), eller om föraren kör alldeles för fort eller är berusad.

Tänk dig att du åker bil och framrutan är smutsig. Du kanske inte märker det för smutsen syns liksom inte när det är mulet. Men när solen kommer fram och skiner rakt emot framrutan märker man hur smutsig den är och då kan det verkligen vara svårt att hålla kurs.

Kanske är det så att vi måste rannsaka oss själva och vårt samvete oftare! Genom att ställa oss i ljuset!

/ Urban