Jag tror det ligger i människans natur att röra på sig och att gå är ju något som både är självklart och naturligt för oss. Faktum är att det är en sysselsättning som vi strävar efter redan från det att vi är bara några månader gamla och när vi går händer det positiva saker inom oss. Men ändå är det många som väljer att ha väldigt stillasittande liv!
Flera forskare som tittat närmare på hur motion påverkar vårt välbefinnande menar att promenader har högst effekt för att vi mentalt ska må bättre.
Personligen behöver jag dagligen få sätta den ena foten framför den andra och i lugn och ro gå och fundera över livet. Ibland måste jag gå ut en sväng för att lugna ner mig litegrann och ibland behöver jag ut för att rensa huvet. Det är som att den fysiska kroppen talar med ens inre i framåt rörelsen, och att hjärnan har svårt att stanna kvar i sitt ältande när vi rör oss.
Framförallt promenerar jag för att inte tappa bort mig själv och jag tror precis som HerreGud & co att man skapar sin framtid när man går.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder – vilken tröst, vad än som kommer på! Allt ju vilar i min faders händer: skulle jag som barn väl ängslas då? Han som bär för mig en faders hjärta giver ju åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.
Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd. Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både Kraft och Råd. Morgondagens omsorg får jag spara. Om än oviss syns min vandrings stig. “Som din dag, så skall din kraft ock vara.” Detta löfte gav han mig.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla blott vid dina löften, Herre kär, och att ej den dyra tröst förspilla, som i ordet mig förvarad är. Hjälp mig, Herre, att vad än mig händer taga av din trogna fadershand blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått ditt goda land.
Lina Sandell
Är nog inte ensam om att ha den psalmen som favorit, man skulle lätt kunna säga att det är en tidlös psalm som fått ge tröst, hopp och styrka till många människor, genom flera generationer. Den är ju trots allt över 150 år gammal.
Lina Sandell skrev den 1865 och upprinnelsen till att hon skrev just den texten började med en berättelse om ett gammalt väggur som plötsligt hade stannat. Vet inte riktigt vem som är författaren men troligtvis har den sitt ursprung i england.
Urtavlan funderade på varför klockan hade stannat och kom fram till att det var pendeln som orsakat felet. Pendeln hade nämligen bestämt sig för att börja strejka, den hade kommit på att under ett dygn så måste den pendla fram och tillbaka 86400 gånger och det blev ju alldeles för jobbigt. Urtavlan undrade om det inte var så att det bara var tanken på arbetet och inte arbetet i sig som tröttade pendeln och förklarade för pendeln att den enbart behöver pendla ett varv i sänder. Pendeln lyssnade noga på urtavlans utläggning, insåg det riktiga i resonemanget och fortsatte sedan sitt tålmodiga arbete.
Lina Sandell kommentarade berättelsen med orden: ”Det är dåraktigt att tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd. Vi får inte mer än en dag, en timme i sänder att genomgå och för varje ny dag, ny nåd, ny kraft och ny hjälp”
Tror de flesta svenskar känner till orden blott en dag, ett ögonblick i sänder och det oavsett om man går till kyrkan eller ej. Tänk bara på allt snack om att fånga dagen, medveten närvaro och härvaro och liknande…
För att orka med livet försöker människor ta en dag, ett ögonblick i sänder och det är en nödvändighet för den som är slutkörd, så var det iallafall för mig när jag drabbades av utmattningssyndrom.
Vi hör en vän berätta om ett par som har en son med bara några veckor kvar. Dom kämpar för att hålla uppe modet, det är tydligen någonting med blodet. Dom tar en dag, ett ögonblick i sänder. Vi läser tidningen och stannar upp ett slag och tänker att det kunde varit hon och du och jag som hade suttit på det flyget om inte resan fått det dåliga betyget. Vi tar en dag, ett ögonblick i sänder och hoppas innerligt att ingenting händer.
Bo Kaspers orkester
Visst är det så vi ofta gör, eller iallafall önskar. Att vi tar en dag, ett ögonblick i sänder och hoppas innerligt att ingenting händer. Alltså att ingenting tråkigt eller jobbigt ska drabba oss.
Om det är något som kännetecknar den tid vi lever i är det nog oro, för visst är det lätt att bli orolig och grubbla över allt som händer i världen. Kriget i ukraina, det försämrade säkerhetsläget i europa, stigande räntor, dyrare mat och höga elpriser. Då är det inte alltid så lätt att ta en dag, ett ögonblick i sänder, det är ju så lätt att bekymra sig för morgondagen.
När Lina Sandell skrev sina texter använde hon ofta bilden av Gud som en mor men eftersom männen i psalmkomitten inte uppskattade bildspråket ändrades många av texterna. Faktum är att från början fanns det inga som helst fadersassociationer i Blott en dag, då sjöng man att allt vilar uti herrens händer och han som har mer än modershjärta.
Att i dagens samhälle tala om Gud som far är inte alltid så lätt, det är nämligen många som fått sin fadersbild förstörd och förknippar den mer med rädsla och obehag än kärlek och trygghet. Dessutom kan man ju tycka att det blir lite snedvridet att enbart tala om Gud som far i ett samhälle där allt ska vara jämställt.
Personligen tycker jag att det är lite tråkigt med dessa förändringar i texten, hade gärna önskat att vi sjöng han som bär för mig ett modershjärta, För faktum är ju att det är bibliskt att se Gud som en far med ett modershjärta.
I Jesaja hittar vi en uppsjö av kvinnliga bilder och metaforer för Gud som saknar motstycke någon annanstans i bibeln. Det verkar som att profeten Jesaja hämtat inspiration från barnafödande och att vara mor när han skrev texten.
Länge har jag tigit, varit tyst och behärskat mig. Nu vrålar jag som en födande kvinna flämtar, drar efter andan.
Jesaja 41:14
Glömmer en kvinna sitt lilla barn. Bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om mammor kan glömma så glömmer jag aldrig dig, aldrig i livet.
Jesaja 49:15
Hennes barn ska bli burna i famnen och bli gungade i knät. Som en mor tröstar sina barn så ska jag trösta er”
Jesaja 66:12-13
Visst är det härligt att tänka sig Gud med ett modershjärta och jag tycker det är tråkigt att den bilden av Gud ofta glöms bort. Men nu är ju som sagt texten i Blott en dag: han som bär för mig ett fadershjärta.
Ni känner säkert till liknelsen om den förlorade sonen, om ni inte kommer ihåg storyn så finns den i Lukasevangeliets femtonde kapitel.
På långt håll fick hans pappa syn på honom, och med hjärtat värkande av kärlek sprang han fram och kramade och kysste honom.
Lukasevangeliet 15:20
Tänker att det i den versen finns en viktig detalj vi lätt glömmer bort, nämligen att fadern springer. På Jesu tid var familjefadern en respektingivande person. Han var liksom inte farsan som man låna kamelen av när man skulle ut med polarna. Och det var absolut under en fars värdighet att springa, men ändå gör han det otänkbara. Han drar upp dräkten, för på den tiden hade ju alla typ lucialinne på sig och sprang sonen till mötes. Han skämde ju ut sig fullständigt. Precis så tror jag att Gud är, han springer oss till mötes och han vill inte läxa upp oss utan han möter oss med en kärleksfull famn.
Han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag
Texten blundar inte för att livet kan vara svårt och besvärligt och tar man en titt på Lina Sandells egna liv blir detta väldigt tydligt. Som barn var hon ofta sjuk och under en period var hon till och med förlamad. Hennes pappa drunknade när de åkte båt över vättern och två år senare avled även hennes mamma. Vid 28 års ålder hade hon förlorat båda sina föräldrar och när hon själv fick barn så dog barnet vid födseln.
Han ju ger åt varje nyfödd dag, dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag. Man kan ju fundera på om det verkligen är så att det är Gud som ger oss smärtan och mödan. Å andra sidan hindrar han ju inte att vi emellanåt drabbas av svårigheter och motgångar. Detta är inte helt enkelt, men jag tror att smärtan, svårigheterna och motgångarna i livet kan förvandlas till välsignelser om vi blandar in Gud i det hela.
Själv han är mig alla dagar nära,för var särskild tid med särskild nåd.
Trösten ligger i att vi aldrig är övergivna. Personligen har jag fått uppleva mycket i livet som varit jobbigt, men på något sätt är det som att när livet varit som jobbigast så har Gud visat sig från sin allra bästa sida. Som att det liksom finns en speciell nåd som bara ges vid speciella tillfällen.
Gud finns inte med oss från avstånd utan han finns där mitt i det allra jobbigaste, mitt i vårt lidande, i nöden, i ångesten för det är nämligen Guds väsen att vara med-lidande.
Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både kraft och råd.
Jag tror på en Gud som både kan ge oss kraft och råd. Men om han ska kunna bära våra bekymmer behöver vi ge dom till honom, och vi behöver inte tona ner eller lägga locket på inför Gud. Nej till honom får vi komma precis som vi är.
Morgondagens omsorg får jag spara om än oviss syns min vandrings stig. Som din dag så skall din kraft och vara. Detta löfte gav han mig.
De orden fann Lina Sandell i Femte moseboken 33:25 där det i en engelsk bibelöversättning står ”som dina dagar, så skall din styrka vara”.
När vi tänker på alla dagar vi har framför oss kan det ibland kännas jobbigt och rentav omöjligt att vi ska orka med dem. Men ingen av oss ska ju orka med alla dagar samtidigt. Vi får var och en ta en dag i taget. Ett ögonblick i sänder, och lita på att Gud är med och ger ny kraft.
Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn ängslas då?
Men det finns ju så mycket att bekymra sig för. En del bekymmer kommer plötsligt och oväntat och kan vara riktigt besvärliga. En del andra går vi och dras med under lång tid och sedan finns det bekymmer som vi nog själva åstadkommit genom vårt ältande och grubblande, vilket också inneburit att problemet fått fel proportioner. Kanske känner ni precis som mig att oro och bekymmer ibland kan sätta sig på insidan och nästan ta över oss. Att det kan få oss lättretliga, griniga och att vi sover dåligt och blir rastlösa.
Allt ju vilar i min faders händer och den vanligaste uppmaningen i bibeln är att vi inte ska vara rädda, att vi inte ska vara oroliga och bekymra oss.
Lugn i stormen. Jag är med er. Var inte rädda, för jag är er Gud. Jag ger er styrk. Jag hjälper er. Håll i mig, jag håller i er. Jag håller er och släpper inte taget. Jag säger lita på mig. Ta det lugnt. Jag är här och tar hand om er
Jesaja 41:10,13
Har någon någonsin lyckats växa en centimeter genom att stå och oroa sig framför spegeln? Så mycket tid och pengar läggs på mode. Tror ni att det är värt det? Titta inte på modet, titta på blommorna i naturen. De klär inte upp sig och byter inte mode, men har ni sett maken till färger och former? De tio bäst kläda i världen är sluskar i jämförelse. Om Gud lägger ner sådant jobb på blommorna ute i naturen utan att någon ens ser dem, tror ni inte att han skulle ta ännu mer hand om er, fröjdas åt er, göra allt för er? Slappna av! Om ni inte var så upptagna med allt ni skaffar er skulle ni upptäcka allt som Gud skänker er. Människor som inte känner Gud och inte vet hur hur han jobbar gör stor affär av sådana saker, men ni både känner Gud och vet hur han gör saker. Ta vara på Guds verklighet, lita på Guds initiativ, ta emot Guds omsorger. Det förlorar ni inte på. Ni ska se att alla vardagsbehov blir tillgodosedda. Rikta all uppmärksamhet på vad Gud gör i detta nu, och gå inte och änglas över vad som kommer eller inte kommer att hända i morgon. Gud hjälper er att ta itu med de problem som dyker upp när de väl dyker upp
Matteusevangeliet 6:27-34
Ska jag vara ärlig är det nog ofta så att jag först söker allt det andra först. Att det helt enkelt tar ett tag innan jag blandar in Gud i mina bekymmer. Först försöker jag fixa det själv och om det inte går så blandar jag in Gud. Men Jesus säger till oss att sök först hans rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla, blott vid dina löften Herre kär. Ej min tro och ej den tröst förspilla som i ordet mig förvarad är. Hjälp mig herre att vad som helst mig händer, taga ur din trogna fadershand.
Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd
Jag kastar en blick över axeln, där står du. Sedan tittar jag framåt, där är du också. Alltid vart jag än går, är du hos mig. Hur är det möjligt? Hur gör du? Det är mer än jag förstår
Psaltaren 139:5-6
Tack Herre att vi får komma till dig med allt som fyller våra hjärtan, all vår oro och all vår glädje, och hjälp oss att vila tryggt och stilla vid löftet att du alltid är med oss oavsett vad som händer.
Ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått att det finns tre sidor av varje historia. Min, den andres och vad som egentligen hände, sanningen.
Man vill ju gärna tro att man har full koll på läget, men är tämligen säker på att ingen av oss har det. Ibland har jag fel, eller det behöver egentligen inte vara fel. För det finns ju som sagt tre versioner av varje historia, min, din och sanningen. Och ingen ljuger.
Till vardags arbetar jag på förskola och dagligen upptäcker jag detta med att det finns tre sidor av varje historia. När man ska hjälpa till att medla mellan två barn och ta reda på vad som hänt får man ofta höra två helt olika skildringar av händelseförloppet. Av erfarenhet har jag dock lärt mig att den verkliga sanningen ofta ligger där i mitten.
Men hur ofta dömer vi inte någon efter att ha hört den första versionen och sedan när vi fått höra den andra så får vi ändra vårt ställningstagande, vår attityd.
Fick nyligen en fråga om barn ofta ljuger, men generellt jag tror faktiskt inte att de gör det, däremot har de livlig fantasi. När man fått höra två helt skilda versioner av ett händelseförlopp är det lätt att tro att den ene av dem ljuger, men ofta är nog bådas versioner sanna utifrån deras perspektiv.
I varje möte med en annan människa bär vi med oss vårt eget bagage av minnen och lärdomar från tidigare erfarenheter av livet. Man skulle kunna säga att vi ser allt genom ett filter, en slags lins som är färgad av det förflutna.
Vi upplever tillvaron utifrån vårt eget perspektiv och det är inte alltid så lätt att inta en annan människas perspektiv. Vi tror ofta att vi har rätt och den andre fel, vi behöver bli mer ödmjuka och inse att vi själva nog inte har hela sanningen.
Ibland har båda rätt och båda fel, det handlar om perspektiv.
Tänk om vi bättre kunde förstå en annan människas perspektiv då skulle nog en hel del missförstånd snabbt redas ut.
När är min tro som starkast? Är det när allt är bra och livet flyter på, eller är det när livet känns tungt och besvärligt? Eller är den lika stark och påtaglig hela tiden? 🤔
Skulle gärna vilja svara att min tro är precis lika stark och påtaglig hela tiden, men då skulle jag ljuga. För faktum är att tron skiftar beroende på vart i livet jag befinner mig.
Precis som alla andra brottas jag med tillvarons elände och gläds åt det goda livet i en ständig växling. Ibland känns livet som en lång och fin raksträcka utan kurvor, krön eller korsningar, och ibland som en slingrig serpentinväg med branta uppförsbackar och stup som verkligen sätter ens krafter på prov. Allt detta påverkar såklart min tro och det är naturligt att tron är svagare vid vissa tillfällen och starkare vid andra.
Under de perioder i livet då jag haft det kämpigt har jag försökt förtrösta på Gud. Men när det varit riktigt mörkt och jag knappt orkat kämpa längre så har det inte alltid varit så enkelt att förtrösta på Gud.
Kan förstå att låter lite märkligt, men jag vill nog påstå att det är när livet varit som mörkast som jag fått haft mina största Guds upplevelser. Då jag mitt i allt elände undrat vart han finns har han plötsligt visat sig och gått med mig genom dödskuggans dal. Och frågan är vem som bär vem?
Ibland funderar jag på vem som bär vem. Är det jag som bär tron eller bär tron mig? Vet inte om man behöver sätta detta mot varandra. Men jag tänker ofta att det är tron som bär mig
Pedher Skoog
När livet rullar på och allting känns bra har jag tyvärr en tendens att bli lite lat i min Guds relation. Får liksom för mig att jag kan klara mig på egen hand och glömmer bort att jag faktiskt behöver Gud. Vid de tillfällena måste jag påminna mig själv om att tacka Gud och inte bara ta det goda för givet.
Det är säkert många med mig som välkomnar våren med stor glädje efter denna långa och märkligt segdragna vinter, och när solen nu skiner från en klarblå himmel är det många som vill byta yrke med mig.
Men glöm nu inte att mitt i vårstöket stanna upp och se allt det vackra: tussilago i dikeskanten, knopparna som snart brister, blåsippor, vitsippor, krokus och scilla.
Jag tror att vi missar mycket av det vackra för att att vi tar det för givet. Men vi behöver ta vara på det det goda och vackra som kommer till oss på våren, för i dagens samhälle är det är ju så mycket av ondo som på tvingar sig på oss.
Ju äldre jag blir desto mer fascineras jag av naturens skönhet, och kanske är det så att fascinationen har med själva skaparen att göra. Och man kan ju också fundera på varför Gud skapat så mycket vackert? Kanske är det för att vi ska stanna upp och tänka vackra tankar.
Visst skönhet kanske inte är nödvändigt för livsuppehället men jag är tämligen övertygad om att det är bra för vår själsliga hälsa och vårt välbefinnande. Kanske är det också därför som Gud givit oss förmågan att uppskatta allt det vackra.
När jag gick i skolan var jag inte speciellt bra på svenska och jag är fortfarande rätt usel på grammatik. Vet inte riktigt vilka bokstäver som är vokaler och konsonanter, och har ingen aning om vad som är presens, imperfekt och infinitiv osv… Men jag tycker om ord och att formulera mig. För mig är det är inte himla viktigt att det blir grammatiskt rätt. Det viktigaste är att få mina tankar och funderingar på pränt, att på något sätt få klä mitt liv i ord.
Ju äldre jag blivit desto viktigare har orden och formuleringarna blivit, både mina egna och andras. För ibland är det så att ens egna ord inte räcker till. Omständigheterna i livet kan göra oss mållösa, samtidigt som vi känner ett starkt behov av att få sätta ord på det vi upplever. Då behöver vi det skrivna ordet. Då kan ord som någon annan formulerat beskriva det man känner och ge röst åt ens inre.
Det är då jag behöver Bono, Marcus Birro, Tomas Sjödin eller Philip Yancey. Det är då jag behöver Jobs bok, Psaltaren och Predikaren i bibeln.
När ens egna ord inte räcker till eller att man är förstummad så kan det vara befriande att använda andras. Upplevelserna de kanske är olika, men känslorna desamma. För på det stampade jordgolvet är vi alla lika, som Marcus Birro brukar säga.
I trängda lägen säger vi att ord blir oviktiga och obetydliga. Jag tror tvärtom. I trängda lägen blir ord fruktansvärt viktiga!
Tomas Sjödin
Precis såsom Tomas Sjödin skriver har det varit för mig. Behovet av att få sätta ord på de trängda lägena har lett mig till orden och formuleringarna. I livskriserna har orden varit oerhört viktiga, både mina egna och andras. Tänker att en författares uppgift är att skriva om det som ligger på gränsen till vad som går att formulera. Och det är ju faktiskt så att det man kan sätta ord på blir mindre farligt, oavsett om det är ens egna eller någon annans!
Jag tror som sagt att det är viktigt att sätta ord på tillvaron, på sina känslor och upplevelser, både det positiva och negativa, både det som känns lätt och det son är tungt. Självklart kanske inte allt i livet behöver bearbetas men genom att sätta ord på det vi möter och upplever så lär vi oss mycket, både om livet och oss själva.
Ett sätt att sätta ord på tillvaron är att be och bön handlar verkligen inte om att formulera sig på rätt sätt, det handlar snarare om att komma med sina tankar, känslor och funderingar till han som vet vad vi vill säga!
Vad som är meningen med livet har du säkert frågat dig själv många gånger, och kanske är det så att svaret inte bara skiftar mellan oss individer utan också från en dag till en annan.
Tror att vi alla medvetet eller omedvetet bär på nån slags längtan efter en djupare mening med vårt liv och kanske är det så att allt det vi sysselsätter oss med är ett slags utforskande om vad meningen med livet egentligen är. Tänker också att frågan egentligen innehåller två delar, hur finner jag mening? Och har själva livet en högre mening?
En del människor säger att det inte finns någon mening, andra att det är upp till oss själva att skapa en mening. Sedan finns det de som säger att livet har ett högre syfte, att det finns en plan, en uppgift för var och en av oss.
Missförstå mig rätt, men jag tänker att alla tre synsätt har rätt. En del saker som hänt mig i livet har verkligen ingen som helst mening, annat har jag skapat mening av och som kristen tror jag att Gud har ett syfte, en mening med just mitt liv.
Det kanske finns en slags skillnad på tillvarons funktion och dess djupare mening. Ofta tror vi människor att vi måste fylla våra dagar med massa innehåll för att de ska bli meningsfulla, men meningen med livet kanske är att leva. Att se och uppskatta vardagen och kanske är det så att man inte finner meningen med livet i de små detaljerna utan i helheten.
Men jag tänker också att meningen med livet är att skapa mening. Att helt enkelt sträva efter ett liv som känns meningsfullt att leva. Och ett sådant liv handlar inte bara om oss själva, det handlar också om vad som är meningsfullt för andra. Hur mitt liv påverkar andra.
Konstnären Michelangelo som såg sig främst som bildhuggare lär ha sagt att den viktigaste uppgiften som bildhuggare är att hitta bilden i stenen, genom att hugga bort det som inte hör dit och kanske är meningen med livet något liknande.
Det kanske låter lite väl pretentiöst men meningen med livet kanske är att vi ska bli oss själva. Att vi ska bli de individer som Gud tänkt att vi ska vara. Att vi på något sätt ska hitta det bästa inom oss och ge det vidare till andra, för det finns ju faktiskt inget bättre än att få betyda något för någon annan. Tror nämligen att Tomas Sjödin har rätt när han skriver att det finns en plats i världen som är min, som ingen annan kan ta ifrån mig, som ingen annan kan fylla och att den förblir tom om jag inte intar den.
Vad som inte är livets mening vet jag, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden.
Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Eli, Eli, lema sabachtani? Vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Matteusevangeliet 27:46
Kan förstå att det kan låta lite märkligt, men det finns nog inga ord som gett mig mer tröst än dessa. Dessa ord har hjälpt mig i ångest, i förtvivlan, i maktlöshet och när jag känt mig ensam och övergiven. Jag tror nämligen att en av de viktigaste sakerna som händer på korset är när Jesus ropar: Varför har du övergivit mig? Också den frågan bar han på korset.
Min dragningskraft till dessa ord började när en vän för ett antal år sedan sa: ”Det är inte konstigt att du känner dig övergiven av Gud. Jesus kände sig ju övergiven när han hängde på korset och han var ju Guds son. Men du är ju inte ens en halvgud, du är ju en helt vanlig människa som får känna sig övergiven och besviken. Det är naturligt men Gud överger aldrig dig”.
Om någon vet hur det känns att vara övergiven så är det Jesus. Trots att han var Guds son och visste vad som skulle hända kände han sig övergiven där på korset. Att han ropade orden ”Min Gud, Min Gud varför har du övergivit mig?” med hög röst var nog för att de skulle etsa sig fast hos alla förtvivlade, alla övergivna, hos alla oss som känner maktlöshet och saknar hopp.
Orden innebär att jag får tro på någon som vet precis hur jag har det och det oavsett vad jag upplever i livet. Han blev ett med mänskligheten för att dela våra livsvillkor, vår utsatthet, vårt rop i mörkret: Var är du Gud? Varför griper du inte in? Varför har du övergivit oss?
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro.
Psaltaren 22: 1-3
Orden Jesus ropade på korset är hämtade från Davids psalm 22. Tänk om han istället hade citerat ord från den nästföljande psalmen: ”Om jag än vandrar i dödskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig! Din käpp och stav de tröstar mig!” Vilken otrolig skillnad det hade varit!
Jag är väldigt glad och tacksam över att Jesus valde psalm 22. Han klarade helt enkelt inte av att utropa orden från psalm 23, för han kände sig så övergiven och förtvivlad där han hängde på korset. Detta innebär att jag inte heller behöver klara av det!
Jag vet inte hur det är för dig, om du någon gång blivit missförstådd eller själv missförstått någon? Om du någon gång känt att du pratar förbi andra eller att den du pratar med inte förstår vad du försöker säga?
Mig har det hänt flera gånger att jag tyckt att jag varit väldigt tydlig i min kommunikation men att det visat sig att mottagaren fått en helt annan uppfattning om vad jag ville säga.
Och givetvis har jag då och då missförstått andra människor. Eller misstolkat kanske är ett bättre ord. För ofta handlar det ju om vilken tolkning vi gör av det som sägs. Jag brukar ofta få höra att jag är en bra lyssnare men ärligt talat så brukar jag ibland anta vad den andre menar, vilket gör att jag ligger steget före, drar förhastade slutsatser och misstolkar det som personen vill ha sagt.
Jag tror att vi lätt kan missförstå andra genom en enda mening eller kanske rentav genom ett enda litet ord som vi misstolkar. Samtidigt ska vi komma ihåg att mycket av våra tolkningar kommer från andra källor än just språket. Kroppsspråk, ansiktsuttryck, tonfall och sammanhang bidrar till vad som sägs och vad som kommer att förstås eller missförstås.
Man skulle nog kunna säga att vi hela tiden förlitar oss på vaga och lite oklara beteenden när vi kommunicerar med varandra. Vilket visar att samspel och kommunikation med andra inte är så enkelt som vi ibland tänker oss, Och vad vi än väljer att göra så kommer människor aldrig se vår tanke lika tydligt som den är i vårt eget huvud, även om vi försöker förklara.
Men vem är egentligen ansvarig för de kommunikations missar som uppstår? Han eller hon som missförstår eller är det personen som blir missförstådd? 🤔
Hur är det för dig? Har du lätt för att vara ensam och att hitta på saker på egen hand, eller behöver du människor runt omkring dig? Av nån märklig anledning har det nästan blivit tabubelagt att hitta på saker på egen hand med sig själv som enda sällskap. Men jag tror att det är viktigt att kunna trivas i sitt eget sällskap.
Visst det sägs ofta att vi är skapta för gemenskap och att vi blir till i mötet med andra. Men om vi inte tar oss tid att umgås med oss själva hur ska vi då kunna umgås med andra. Om vi inte tar oss tid att lära oss att leva i takt med oss själv och vårt inre, hur ska vi då kunna göra det med någon annan?
Förstå mig rätt, jag uppskattar verkligen att umgås med människor men ibland behöver jag vara just själv, och jag trivs alldeles utmärkt i mitt eget sällskap och tycker att det är helt okej att göra saker på egen hand. Eller rättare sagt så har jag nog ett stort behov av att få vara ensam ibland.
Jag har åkt till Köpenhamn och gått på U2 konsert ensam, inmundigat fika på caféer och burgare på ett flertal burgarhak, och jag trivs alldeles utmärkt med att ge mig ut i skogen och vandra alldeles ensam.
Du kanske tycker att jag verkar osocial, men så är inte fallet, men jag är nog både introvert och extrovert på samma gång. Och för att kunna vara social måste man ju ibland också vara osocial. Vilket även Jesus var på sin tid då han sökte sig till en enligt plats, en öde trakt eller gick upp på ett berg för att vara ensam.
För att vi ska orka och vilja vara ensamma och hitta på saker på egen hand behöver vi tycka om oss själva. För det är nog så att det är först när vi värdesätter oss själva som vi kan trivas i vårt eget sällskap. Det är också viktigt att förstå att livet både rymmer härliga och jobbiga känslor och att de är först när vi ger plats för alla våra känslor som vi blir hela och äkta som människor. Och trivs man då inte med sig själv, så kan den där ensamheten bli outhärdlig.
Urbans Tankar och Funderingar 