Urbans Tankar och Funderingar

Vi lever i ett samhälle där allting går fortare och fortare, vilket också gjort att detta med att behöva vänta blivit mer och mer ansträngande för oss.

Att behöva vänta har alltid varit en stor del av det mänskliga livet, så också i det snabbfarts samhälle vi nu lever i. Så frågan är, hur förhåller du dig till väntan?

Etnologen Anita Beckman menar att det finns tolv olika varianter av väntan: Den självvalda väntan och den icke självvalda väntan, visshetsväntan och ovisshetsväntan. Den inplanerad väntan och den icke planerade. Den maktfulla väntan och den vanmäktiga. Den lyckade väntan och misslyckade. Den kreativa aktiva väntan och den icke kreativa passiv väntan. Tror faktiskt att jag upplevt de flesta av dessa under mina 46 år.

När jag tänker på väntan inser jag att det är en viktig egenskap att behärska i livet. För väntan är en stor del av livet och finns för livet. För att vi ska kunna känna när det är dags.

Tänker att väntan är en slags framåt blickande aktivitet, där man väntar på att något ska hända, och när väntan känns positiv kallar vi den för-väntan. Men sedan finns det såklart annan väntan som kan känns både jobbig och frustrerande.

Väntan kan ses som en spricka i tiden där aktiviteter kan förberedas och förutsättningar för att livet ska hända vårdas. En odefinierad tid för återhämtning och växt…

Anita Beckman

Kanske kan man se väntan som en metafor för förändring, som ett viktigt andningshål i tillvaron. Vad skulle hända om vi såg varje litet tillfälle av väntan som ett tillfälle att komma ikapp oss själva, istället för att scrolla i telefonen.

Att väntan behövs för att vi ska hinna reflektera över våra liv, och drömma och fantisera om hur vi vill att livet ska gestalta sig framöver. Att helt enkelt se väntan som en förberedelse.

Men samtidigt måste vi komma ihåg att livet inte handlar om att vänta tills ovädret gått över, utan att lära sig dansa i regn. Många av oss går nog runt och väntar på rätt tillfälle, ett tillfälle som kanske aldrig kommer om vi inte är aktiva i vår väntan. Man vill ju inte gå runt och vänta hela livet och sedan upptäcka på sin dödsbädd att man aldrig vågade göra det man drömde om.

Om man läser bibeln upptäcker man att många av bibelns personer fick vänta. Ganska ofta fick de dessutom vänta länge på att saker och ting skulle ske. Ibland kanske det är så att väntan behövs för att vi ska kunna bygga upp vår tillit till Gud. När vi kommer på en bra ide vill vi gärna genomföra den så fort som möjligt, men ibland tror jag att Guds svar att vi ska vänta till det är dags.

/ Urban

Tisdag den 23 maj kommer jag på Hildas cafe i Immanuelskyrkan Örebro hålla ett föredrag med rubriken ”Att resa sig och gå vidare”. Jag kommer dela min livsberättelse om att bli utsatt för ett flertal grova våldsbrott och hur jag kunnat gå vidare. Hur det påverkat mitt liv och min kristna tro.

När jag häromkvällen satt och skrev manus insåg jag att det krävs en del mod av mig att göra detta, för jag kommer ju vara väldigt självutlämnande.

Tänker att det är precis som med vinterpratet som jag spelade in för några år sedan, att det måste vara på gränsen till vad jag vågar berätta för att det ska bli bra. Och nu som då handlar den största rädslan inte om min egen förmåga att formulera mig, utan om hur människor ska ta emot det. 

Men vad är egentligen mod? Är det när man gör något som andra tycker är modigt eller är det när man gör något som man själv tycker är läskigt? 

Rent logiskt tänker jag att det måste vara när man gör något som man själv tycker är läskigt modigt, för mod hänger ju liksom ihop med rädsla och vad man är rädd för är väldigt individuellt.

Mod är alltså inte avsaknaden av rädsla, för utan rädsla behöver man ju inget mod och det jag vet av egen erfarenhet är att mod är något som växer fram inom oss då vi vågar göra saker som vi är rädda för.

En del tänker att de måste ha ett bra självförtroende, tro på sig själva och sin egen förmåga för att kunna göra det som de är rädda för. Visst så har jag också tänkt, men frågan är om det inte är precis tvärtom. Att för att få ett bra självförtroende måste man liksom göra det som man egentligen inte vågar!

Jag tänker att mod och rädsla går hand i hand och ju modigare man blir desto mindre rädd är man för vad andra ska tycka och tänka, och att göra något som känns lite läskigt gör ju att man växer som människa. 

/ Urban 

Jag tänker att det är bra att det man står för och skriver om är sådant som bottnar i den egna verkligheten, i det egna livet. Att det liksom finns ett värde i att leva som man lär.

Men vad innebär det egentligen att leva som man lär och finns det verkligen någon som klarar av att leva så? Och om man nu skulle klara av det, innebär det att man har för låga krav och värderingar?

Minns när vi var på körkorts handledarutbildning och trafikläraren talade om vikten av att vi som föräldrar agerar som föredömen i trafiken och hänvisade till en text i handledarboken: ”Hur många trafik lektioner har du redan gett din elev? Är du förälder till eleven är det säkert tusentals. Varje gång eleven har åkt med dig har du visat hur man ska köra bil och uppträda som trafikant. Det är en gammal sanning att våra barn inte gör som vi säger utan som vi gör…”

Givetvis är det viktigt att vara ett bra föredöme, men samtidigt vet jag mycket väl att jag ibland kör för fort, inte tittar tillräckligt i backspeglarna och glömmer eller struntar i att blinka.

Tänker att kravet att leva som man lär ofta är en fälla för oss människor som har höga ideal och en stark moraluppfattning. För på något sätt är det väl ändå så att kravet att leva som man lär alltid är lättare för de människor som inte bryr sig. De kan ju liksom helt sanningsenligt säga att de faktiskt lever som de lär.

Själv är jag som sagt fullt medveten om att jag inte alltid lever som jag lär. Även om jag försöker så misslyckas jag gång på gång och då får man ödmjukt erkänna sina tillkortakommanden. Tänker att det viktigaste är att man hela tiden strävar efter att låta sina handlingar, sina principer, sitt engagemang och sin livsinställning bottna i den man vill vara. Att man helt enkelt har en vilja att leva som man lär.

Jag har ett kluvet förhållande till att leva som man lär. Det finns något hundraprocentigt och direkt glädje dämpande i tanken, som att man helst inte borde säga något alls med tanke på att man förmodligen aldrig helt lyckas leva upp till sina goda föresatser.  Jag tror mer på att vilja leva som man lär. I den tanken finns rum för avsteg, kompromisser, omvägar, misslyckanden och lärpengar. Och är det inte, handen på hjärtat, ganska tråkigt med människor som har full täckning, som aldrig gör avsteg fån sina principer och tiger om sin ofullkomlighet?

Tomas Sjödin

/ Urban 

Ni som känner mig vet mycket väl att jag är en stegräknarnörd som älskar att promenera, och har jag av nån anledning glömt sätta på mig min smartwatch så känns det så himla onödigt att ha ta tagit de där stegen. För de finns ju liksom inte registrerade någonstans, förutom att Gud sett dom!

Idag ställde min vän Pedher Skoog frågan på sin blogg om Gud är den första stegräknaren i världshistorien? Och så är det nog och dessutom har han ju full koll på allas våra steg.

Han vakar över allt som människor gör och ser varje steg hon tar.

Job 34:21

Visst är det intressant att tänka sig Gud som en stegräknare som har full koll på våra steg. Oavsett om vi vandrar i dödsskuggans dal eller i en skog med vitsippor följer han oss med sin blick, och han blir aldrig upptagen av att se något så att han inte ser något annat.

Gud ser allt, även de felsteg som vi inte är så stolta över. Men han dömer oss inte utan hans blick är full av nåd och kärlek. Tänker också att det är en trygghet att att han ser allt för då vet han om det onda som sker och rättvisan kan segra en dag.

Människans steg styrs av Herren. Vad vet hon själv om sin väg?

Ordspråksboken 29:24

Om nu Gud ser alla våra steg och har överblicken över den väg som finns framåt så är det bästa för oss att låta han leda oss steg för steg. Vi människor avgör vilka steg vi ska ta utifrån våra tankar, känslor och tidigare erfarenheter och det behöver absolut leda oss fel. Men om vi söker Guds ledning tror jag att han på något sätt visar oss vilket steg som är rätt. Även om det inte alltid är så lätt att veta på vilket sätt han kommunicerar det till oss.

Följ gärna Pedhers blogg på: https://pedherskoog.com/

/ Urban

En kladdkaka består inte av en enda ingrediens utan av många. Om mjölet säger: ”Jag tillhör inte kladdkakan, för jag är inte som kakao” så hör den ända likafullt till kladdkakan. Och om ägget säger: ”Jag tillhör inte kladdkakan, för jag är bara ett ägg, och inte som socker” så hör det ändå likafullt till kladdkakan. Tänk om hela kladdkakan bestod av mjöl, hur skulle den då smaka? 🤔 Och tänk om kladdkakan bara bestod av två ägg, hur skulle den då se ut? Men Gud skapade inte kladdkakan på det sättet. Nej, i en kladdkaka behövs flera olika ingredienser och Gud har valt ut precis hur mycket av varje ingrediens han vill ha i. Hur skulle en kladdkaka smaka om den bara bestod utav en enda del? Därför består kladdkakan av många delar, men det är ändå bara en enda kladdkaka!

Precis som ingredienserna i en kladdkaka är vi människor olika. Vi ser olika ut och har olika intressen, talanger och gåvor. Vissa typer av oss finns det många av, andra förre. Och precis som alla ingredienser behövs för att det ska bli en riktigt god kladdkaka tänker jag att det är med kyrkan, församlingen.

Precis som de olika ingredienserna i kladdkakan kompletterar varandra har vi i församlingen olika uppgifter och gåvor som vi får använda för att tjäna Gud, varandra och andra.

/ Urban

Ps. Texten om kladdkakan är en omskrivning av Första Korinthierbrevet 12:14-20 Ds

Läste nånstans att människan både har tjock och tunn hud och är allvarlig och munter på samma gång, och precis så tror jag det är. Att vara människa är att ha både en yta och ett djup inom sig. 

Vi människor kan både vara allvarliga och barnsliga, både vara lata och ta ansvar. Varje människa vi möter har känslor: sorg, glädje, rädsla och allt det andra och vi behöver ha det i åtanke för att kunna förstå oss på andra och oss själva.

Det sägs att det enda man med säkerhet kan veta om livet är att man föds, lever och dör. Men jag vill påstå att det andra man med säkerhet kan säga är att vi är tänkande och kännande varelser och att det därmed inte är helt enkelt att vara människa. Ibland är det riktigt tungt att vara människa.

Visst kan man tycka att det är allvarligt och ansvarsfullt att vara människa, men samtidigt är det både humoristiskt och roligt att leva. Till och med när mitt liv varit mörkt och besvärligt, och tårarna runnit nerför mina kinder och jag gjort allt i min makt för att inte braka ihop totalt så har ibland ett leende eller ett skratt plötsligt bara kommit. För mitt i mörkret kan en påminnelse om någonting personligt få oss att le eller skratta.

Att känna oro, sorg och förtvivlan ses märkligt nog alltmer som en avvikelse från, snarare än som en del av vad det innebär att vara människa. Men det är ju mänskligt att ibland känna sig stor och stark och ibland liten och ynklig. Och ju mer vi accepterar att vara mänskliga, desto mer kan vi omfamna alla känslor och se dem som mänskliga upplevelser och erfarenheter. Vilket såklart både kan vara roligt och besvärligt.

Någon är lycklig någon är ung
Någon är gammal någon är kung
Känsliga fingrar söker känsliga svar
Utan att veta är kärleken klar

Ja en människa en människa ja
Ja en människa ja en människa ja
Av kött och blod
Av kött och blod

Någon är halv någon är hel
Nå’n tror sig alltid ha rätt nå’n bekänner sina fel
Någon längtar längtar sig bort
Där det finns kärlek har människan sitt hopp

Ja en människa en människa ja
Ja en människa ja en människa ja
Av kött och blod
Av kött och blod

Nå’n va perfekt tills man en vacker dag
Såg rynkorna komma aha det var en människa
Någon är vacker någon är vackrare
Någon är jag någon är du

Ja en människa en människa ja
Ja en människa ja en människa ja
Av kött och blod
Av kött och blod
Av kött och blod

Freda

/ Urban

Igår var jag i Eskilstuna och tittade på skulpturen Guds hand. Min tanke är att den föreställer en naken man med blicken riktad uppåt mot himlen i ett slags försök att få kontakt med den Gud som tycks vara osynlig. Men mannens blick gör att han inte märker att han faktiskt står i Guds hand.

En naken yngling balanserar på den stora handens tumme och pekfinger. Han tittar uppåt och kroppen är spänd med vitt utspärrade fingrar och gestikulerande armar som symboliserar ängslan och villrådighet medan handen representerar Guds trygghet

Wikipedia

Har ingen aning om vilken tanke skulptören Carl Milles hade när han gjorde skulpturen, men när jag läser om honom verkar han ha varit intresserad av astronomi och att han tänkte sig Gud som en okänd och avlägsen skapande makt högt uppe i det blå. 

Visst man kan tolka det som att mannens uppmärksamhet är riktad mot någon i himlen som han för ett samtal med. Men jag tror att vi ibland söker efter Gud långt borta och inte märker att han finns där alldeles nära oss. För faktum är ju att han bara är en suck bort. En andning, en osorterad tanke eller bön bort.

När det känns som att vi balanserar mellan hopp och förtvivlan, kan det lätt bli så att vi glömmer bort att vi får stå i Guds starka hand.

Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand.

Jesaja 41:10

Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

Psaltaren 139:5

Jag tror att vad som än händer så vill Gud ta hand om oss och hålla oss i sin hand. Och jag tror att Guds hjälpande hand har burit mig när livet var som mörkast och att hans osynliga händer smekt min kind och torkat mina tårar. Att han som håller hela världen i sin hand också håller lilla mig i sin hand.

/ Urban

Jag tror att lycka och mening ofta går omlott i livet, eftersom man ofta blir lycklig av att fylla sitt liv med mening…

…men för mig är meningsfullhet betydligt viktigare än lycka. Att känna att det jag gör är meningsfullt är för mig en bättre grund att bygga min tillvaro på än det flyktiga tillståndet av lycka. Och måste man verkligen vara glad och lycklig hela tiden?

Å andra sidan kan man ju fundera på vad lycka är? Är lycka är den där intensiva känslan av eufori som jag i fredags fick av de japanska körsbärsträden i Kungsan och en rockkonsert mer Carola, eller handlar lycka om en mer långsiktig upplevelse av att livet är värt att leva.

Det finns mängder av händelser i mitt liv som varit allt annat än lyckliga men som fått vara meningsfulla för mig, och jag tror att om man fokuserar på mening istället för lycka så klarar man sig bättre igenom de där tuffa och jobbiga perioderna i livet. Samtidigt vill jag poängtera att jag absolut inte tror att allt som sker i livet har en mening, det finns mycket som händer som är helt meningslöst.

Läste nånstans att jakten på lycka är något som gör oss missnöjda med nuet och att meningsfullhet mer är att göra saker som uttrycker och återspeglar en själv, i synnerhet att göra goda saker för andra.

Att göra saker för att tillfredsställa sina egna själviska behov kan göra oss lyckliga för stunden, men att använda sin talang, sina gåvor, sitt engagemang för syften som är större än oss själva ökar definitivt känslan av meningsfullhet.

Tror dock att vi ibland i vår strävan efter ett meningsfullt liv feltolkar begreppet mening med tillfredsställelse. De är inte alltid sammankopplade, men visst det kan vara en stor tillfredsställelse att få betyda något för någon annan.

/ Urban

Varje vår slår de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården ut i full blom och för många Stockholmare och andra markerar detta den definitiva ankomsten av våren.

Det är förmodligen landets mest fotograferade körsbärsträd, och det är verkligen en speciell känsla när de rosa blommorna bildar ett tak över ens huvud.

Det är såklart prakten och skönheten med körsbärsträden som attraherar mig men samtidigt är det något med traditionen och att så många andra dokumenterar det hela som gör det så häftigt.

Under några få dagar i slutet av april och början av maj är det mängder av människor i olika åldrar och med olika etnicitet som samsas under de 63 körsbärsträden, och mängder av bilder publiceras på sociala medier.

Träden har tydligen funnits i Kungsträsgården sedan 1998, men märkligt nog har jag inga som helst minnen av att jag sett dem i full blom under åren vi bodde i Stockholm. Å andra sidan var ju det långt innan instagram fanns.

Läste nånstans att träden kan bli närmare 70 år så förhoppningsvis kommer jag få tillfälle att njuta av de vackra körsbärs många gånger framöver. Det gäller bara att pricka in ett besök i Stockholm vid rätt tillfälle för de blommar ju typ bara 1 – 1 1/2 vecka.

Att så många stannar upp och fotograferar beror nog till stor del på den korta blomningen, men också att de kortlivade blommorna kan ses som en påminnelse om livets förgänglighet.

I ett tidigare blogginlägg skrev jag att skönhet kanske inte är nödvändigt för livsuppehället, men att jag är tämligen övertygad om att det är bra för vår själsliga hälsa och vårt välbefinnande. Kanske är det därför Gud givit oss förmågan att uppskatta allt det vackra, och kanske är det så att körsbärsblommorna finns för att vi ska få en påminnelse om att ta vara på den korta tid som vi lever här på jorden.

/ Urban

Att säga vad man menar och mena vad man säger handlar både om tydlighet och ärlighet, och om alla gjorde det tror jag att många missförstånd skulle kunna undvikas.

Snälla säg vad du menar för jag kan inte alltid läsa dina tankar och mena det du säger, för jag vill kunna lita på det du säger. Jag tror nämligen att det vi säger till varandra är viktigt, att orden som sägs är betydelsefulla.

Säg vad du menar
När du säger att du
Menar vad du säger
När du säger vad du
Tänker & känner
När du säger det till mig

Du måste tänka på orden som du väljer
Du måste stå upp för sakerna du gör
Jag måste tänka på orden som jag väljer
Jag måste stå upp för sakerna jag gör
Vi måste stå upp för drömmarna vi säljer
Vi måste stå upp för sakerna vi gör
Det handlar inte bara om allt det där vi säger
Det handlar också om sakerna vi gör

Kent

Jag vill gärna tro att det en människa säger följs upp av en handling. Men vet mycket väl att så inte alltid är fallet, varken från andra eller mig själv. Ibland lovar jag tyvärr saker som jag inte kan hålla.

Jag vill gärna tro att jag är tydlig i vad tycker och tänker, men precis som många andra har jag ibland en förmåga att väva in orden så att de ingenting säger…

…och ibland använder jag mig av lite vaga begrepp såsom nog och kanske. För det är ju inte alltid så enkelt att stå upp för vad man tycker och tänker. Framförallt kan det vara svårt att framföra något negativt, för man vill ju inte trampa någon på tårna.

Ärlighet handlar om att mena det man säger, men inte att man säger allt man menar. Ibland kan det faktiskt vara guld att tiga, eller kan man säga till sin fru att den nya blusen är snygg trots att man inte riktigt menar det?

Om det ofta är så att man inte menar det man säger är risken stor att man tappar bort sig själv. Att man helt enkelt glömmer bort vad man innerst inne egentligen tycker, tänker och känner.  

/ Urban