Urbans Tankar och Funderingar

Idag fick skogen bli min kyrka. Kände att jag behövde dra iväg till skogen, till träden där jag kan höra Gud andas intill mig. Jag behövde känna dofterna, se ljuset och färgerna och höra ljudet av fågelkvitter och trädsus.

Gud, min kristna tro, skogen och skapelsen hör liksom ihop. I det gröna kan jag möta Gud och få perspektiv på tillvaron, där blir Gud större och jag mindre.

Det är bara att se sig omkring! När folk har tagit sig en ordentlig titt på det Gud har skapat, har de alltid kunnat fatta saker man inte kan se och ta på, som hans eviga makt och gudomlighetens mysterium

Romarbrevet 1:20

För mig är skogen något vackert och underbart som samtidigt på något sätt synliggör den osynliga guden. För mig känns det som att man är närmare Gud när man är i skogen, vilket i och för sig inte är så märkligt för det är ju han som skapat den.

Ingen designer, konstnär, ingenjör eller biolog hade kunnat åstadkomma det Gud har gjort!

Man skulle kunna säga att naturen är Guds stora katedral, ett mästerverk som överträffar alla byggnader som gjorts av människor. 

/ Urban

Ps. bilderna är från Karlslunds spåret i Örebro Ds.

Gång på gång kommer det larmrapporter som menar att den psykiska ohälsan i Sverige breder ut sig. Att fler och fler svenskar upplever psykisk ohälsa och söker vård för detta, och att användandet av antidepressiva läkemedel ständigt ökar.

Men är det verkligen så att den psykiska ohälsan ökat? Är det inte så att vardagsproblem, känslan av att något är jobbigt och besvärligt plötsligt blivit psykisk ohälsa?

Jag vill absolut inte bagatellisera psykisk ohälsa, det finns många som lider av djup depression. Men att vara lite ”nere” och i perioder uppleva jobbiga känslor såsom sorg, oro och ångest är faktiskt helt naturliga reaktioner på de prövningar livet innebär.

Livet handlar inte bara om att vara lycklig och göra roliga saker. Det är både orealistiskt och krävande att förvänta sig att alltid vara glad, lycklig och ha roligt, och kanske är det just det som gör att människor mår dåligt.

Istället för tillåta sig att må dåligt lever många människor sina liv i en sorts flykt bort från det jobbiga i livet, på jakt efter lycka, tillfredsställelse och njutning. För visst är det väl så att vi ibland känner att vissa tankar och känslor inte är riktigt tillåtna, utan snarare är avvikelser som behöver döljas, bearbetas och ändras på fort.

Självklart är inte alla känslor lika roliga. Men det är inget fel med att vara ledsen, det är lika rätt som att vara glad. Det vi behöver lära oss är att förstå sig på och hantera sina känslor.

 / Urban

Jag har varit i många olika skogar, naturreservat och nationalparker de senaste åren, och på något sätt är det som att varje skog har sin egen speciella charm.

Det kan vara en lummig lövskog, en gammal tallskog med omkullfallna stammar och väldiga stenblock som gör området till en slags vildmark.

Det kan handla om terrängen, mossan, växterna och blommorna som finns där.

Det kan vara en trolsk tjärn eller en storslagen utsikt.

Det kan handla om dofterna, ljuset och luften. Om färgerna och ljuden.

Igår på Sveriges nationaldag funderade jag på vad jag som svensk är mest stolt över och en av de saker jag kom fram till är allemansrätten. Visst är det fantastiskt att vi i Sverige har rätten att vistas ute i skog och mark, och det utan att varken betala eller be om lov för det.

Att vi människor mår bra av att vistas i skogen vet nog de flesta och under coronapandemin blev det både eftertraktat och värdefullt för människor att vistas ute i skogen.

Jag trodde pandemin skulle få människor att inse vilken perfekt källa skogen är för avkoppling och återhämtning, men också för umgänge och gemenskap. Men effekten var tyvärr kortvarig, för det verkar som att många människor inte är vän med skogen. För trots att den är säll och sann, vänlig och innerlig verkar det sorgligt nog inte finnas någon samklang mellan skogen och människor 🤔

/ Urban

En ny asfalterad väg som används regelbundet är oftast lättare att ta sig fram på än en liten avlägsen grusväg med massa potthål. Och väljer man att köra en väg som man sällan åker blir man dessutom tvungen att köra lite långsammare, för man vet ju inte riktigt vad som väntar bakom nästa kurva.

Precis likadant tror jag det är med tankar, de tankar vi dagligen tänker kommer fram snabbt som ett autobahn, men det är betydligt svårare för de tankar som vi sällan tänker.

De vägar i vårt inre som används ofta är i gott skick och underhålls ofta, medans de vägar som sällan används ofta blir bortglömda och i dåligt skick. 

Tänker att det är viktigt att vi regelbundet funderar på vilka tankar vi ofta har om oss själva, våra medmänniskor, tillvaron och framtiden. Är det kloka, upplyftande, omtänksamma och kärleksfulla tankar eller är det negativa och destruktiva tankar? 

Och det är ju så vårt beteende styrs av våra tankar och känslor. Tankarna de skapar känslorna och känslorna skapar i sin tur tankar som påverkar vårt sätt att agera. Vi behöver därför fundera på om de tankar och känslor vi ofta har om oss själva, våra medmänniskor, tillvaron och framtiden verkligen är sanna och riktiga. Om dom inte är det behöver vi faktiskt ändra vårt beteende och förhålla oss till dem på ett annat sätt.

/ Urban 

Livet är inte som matematik, där plus och minus tar ut varandra. Glädjeämnen neutraliserar inte sorgerna utan de lever bredvid varandra

Marie Fredriksson

Jag gillar den formuleringen, för det är ju så att glädjen och sorgen inte tar ut varandra, utan snarare vandrar de tätt bredvid varandra och kanske är det vår räddning.

Skulle vi klara livets sorger om det inte var för att glädjen nog finns där bakom hörnet och väntar, och skulle vi känna och uppskatta glädjen på samma sätt om inte sorgen gjorde sig påmind.

Livet det går upp och ner och för mig finns det en slags tröst i det. Det gör att jag i livets mörkaste stunder kan lita på att det inte alltid kommer att vara så och i de ljusaste stunderna av livet gör den insikten att jag kan känna tacksamhet över livet som jag fått.

På något märkligt sätt har mitt livs sorger och nederlag, mina motgångar och bekymmer gjort att jag kan glädjas ännu mer över det jag har. Det innebär emellertid inte att jag vill förminska eller låtsas som att livet inte gör ont, för det gör det. Vissa av livets erfarenheter och upplevelser bär man alltid med sig som öppna eller läkta sår. 

Men sorgen den ska vi aldrig göra oss av med, för vi behöver den. Jag bär mina sorger och du bär dina. Utifrån kanske de ser olika ut, men i sitt innersta är de lika. Där de finns tätt intill glädjen och tacksamheten.

Att känna sorg och saknad är något vi alla får uppleva i livet och då kan det vara gott att tänka på att….

Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort den riktningen. Låt inte sorgen gömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste öra som glädjen kan få.

Harry Martinson

/ Urban 

Nu för tiden talas det mycket om vikten av att leva i nuet och dessutom verkar man uppbringa en viss status om man kan visa att man lever i nuet. Och av någon märklig anledning kopplas uttrycket ofta ihop med lycka och tillfredsställelse.

Visst, det lättare att leva i nuet när man mår bra och när man gör något roligt och stimulerande. Men är det inte lite fjuttigt att uttrycket ”att leva i nuet” enbart ska handla om det, borde det inte snarare handla om att tillåta att livet händer i stället för att tvinga och försöka kontrollera det. Om acceptans, att på något sätt omfamna omständigheterna, även de jobbiga. Att just nu ser livet ut så här.

En del hävdar att vi inte kan påverka det som varit och att vi ingenting vet om framtiden. Personligen tycker jag att det är ett lite märkligt förhållningssätt till livet, för jag vill finnas med hela min existens i nuet, både framåt och bakåt. Dessutom måste man nog vara en guldfisk för att klara av att leva i nuet, det sägs nämligen att de både saknar minnen från sin historia och tankar på framtiden.

Jag har väl egentligen inget emot ”att leva i nuet”, så länge det förflutna och framtiden också får vara med på ett hörn.

Jag tror man ibland måste dra ut sin livslinje lite längre än vad man till vardags gör, och tänka på att livet består av en historia, ett liv jag levt så här långt och inte minst av en möjlig framtid… Vad är viktigt och mindre viktigt, vad måste jag göra och vad kan jag skippa. Om jag bara är upptagen av nuet så kan nästan allting bli viktigt.

Tomas Sjödin

Naturligtvis försöker jag vara närvarande i nuet, men samtidigt är jag medveten om att min historia gjort mig till den jag är idag och att de val jag idag gör påverkar min framtid.

Om man vägrar se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp.

Tage Danielsson

Tänker att det är viktigt med en bra balans mellan alla tidsaspekter, för på något sätt lever vi ju både i dåtid, nutid och framtid samtidigt. Framtiden, den kan bara ses utifrån historien och nuet är en slags transportsträcka mellan det som varit och det som ska komma, och samtidigt som vi både blickar bakåt och framåt måste vi komma ihåg att leva här och nu.

/ Urban 

Jag brukar ofta få höra att jag är en bra lyssnare och det är jag nog. Men ärligt talat brukar jag ibland anta att jag förstår vad den andre menar, vilket gör att jag ligger steget före, drar slutsatser, avbryter och fyller i istället för att låta personen tala till punkt.

Man vill ju gärna komma med goda råd och lösningar, men det jag behöver göra är nog att backa och verkligen lyssna på vad den andre har att säga. För faktum är att ibland är det inte alls såsom jag tror.

Männsiskor kan se i syne, men vi kan också höra i höre.

Morgan Alling

Tänker att det är viktigt att man tar reda på om den man lyssnar på vill ”prata av sig” eller om den faktiskt vill ha goda råd. Många gånger tror vi att vi lyssnar, men i själva verket är det nog så att vi funderar på vad vi själva ska säga till personen som vi lyssnar på.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd, då gör du inte det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta varför jag inte borde känna som jag gör, då trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste lösa mitt problem, då sviker du mig, hur konstigt det än låter.

Lyssna! Allt jag bad om var att du lyssnar, inte pratar eller ordna något. Bara höra på mig.

Okänd

En del människor blir värsta rådgivarna när man berättar om ett problem, och säger att man ska göra si och så, så kommer allt ordna sig. Andra är rationella och försöker istället förklara varför man känner si eller så, och varför man reagerar si eller så…

Det är lätt hänt att tro att man måste säga något för att kunna vara till hjälp. Men faktum är att det många gånger är själva lyssnandet som hjälper oss. Visst är det skönt och befriande att få ”prata av sig” utan att bli störd, men samtidigt är jag är fullt medveten om att det är svårt att vara tyst när någon annan ”pratar av sig”.

Men om Gud skapat oss med en mun och två öron är det nog meningen att vi ska lyssna mer än vad vi pratar, och det tror jag man ska ta fasta på när man möter människor som mår dåligt. Och varför har Gud även skapat oss med två händer och två fötter? 🤔

/ Urban

I lördags var jag på Carolas jubileumskonsert i Avicii Arena. En riktigt bra konsert, men samtidigt blev jag lite besviken eftersom mina förväntningar inte riktigt infriades.

Visst är det märkligt och lite motsägelsefullt att vi kan uppleva en konsert, se en film, läsa en bok, uppleva en ny plats och allt är bra, kanske till och med riktigt bra. Men ändå är vi lite besvikna efteråt för vi hade högre förväntningar.

Självklart är det mänskligt att förvänta sig saker, men ju högre förväntningar vi har desto svårare blir det för oss att bli tillfredsställda. För det är ju så att om våra förväntningar är högre än det vi sedan upplever blir vi inte riktigt nöjda och tillfredsställda utan istället blir vi lite missnöjda och besvikna.

Och faktum är att jag väldigt sällan upplevt eller hört andra säga att deras högt ställda förväntningar överträffades. Visst kan det hända men det är väldigt sällan, snarare är det tvärtom.

Det vi behöver ha i åtanke är att det kanske inte alltid kommer bli så bra och fantastiskt som vi tänkt oss och att vi därför bör hålla förväntningar på en rimlig nivå, som en slags genväg till tillfredsställelse.

Sedan är det ju så att vi alla har förväntningar på våra medmänniskor, på vår partner, våra barn, arbetskollegor, vänner och bekanta… Självklart är det är sunt att ha förväntningar på varandra och utan dessa tänker i alla fall jag att relationerna skulle försämras. Men samtidigt är det ju så att de största besvikelserna i livet ofta handlar om förväntningar som inte uppfylls av människor i vår närhet.

Vi ska som sagt ha förväntningar på varandra, men vi kan faktiskt inte förvänta oss att folk ska kunna läsa våra tankar. Är tämligen övertygad om att outtalade förväntningar ökar risken för besvikelser. Ganska ofta har vi nog förväntningar som den andra parten inte känner till, vilket orsakar missförstånd och besvikelser. Det vi behöver bli bättre på är alltså att berätta vilka behov och förväntningar vi har inom livets olika områden.

/ Urban

Om det är så att barn som kan uppföra sig gör det, varför är det då så många barn och unga som inte uppför sig? Vad beror det på?

Och är det verkligen så att människor som kan uppföra sig, gör det? Är det så att vi i varje enskild situation i livet gör det bästa vi kan, utifrån de förutsättningar vi har?

Visst går det att raljera och ifrågasätta påståendet att alla som kan uppföra sig, gör det, men kanske är det så att alla gör hundra procent av sin förmåga och att allt annat beteende har en orsak 🤔.

Tror inte att det är så många människor som vaknar på morgonen och tänker att idag ska jag ställa till det riktigt ordentligt, både för mig själv och andra.

Att leva i närhet till sina känslor är nog ofta till ens fördel. Samtidigt är jag fullt medveten om att det är lätt att agera fel och fatta dåliga och oigenomtänka beslut när livet känns mörkt, motigt och besvärligt.

Vår förmåga och vårt sätt att agera kan ha många olika orsaker, hur vi mår psykiskt och fysiskt, om vi sovit dåligt, är hungriga eller om vi har alldeles för mycket runt omkring oss. Och ibland är det inte så lätt att beräkna orsak och verkan av vårt beteende.

Det är bara att erkänna att ibland beter jag mig illa och ofta beror det nog på att jag i stunden inte förmår att hantera mina känslor på ett bättre sätt, och att jag liksom inte kan behärska mig utan låter känslorna ta överhand. Kanske låter det att alltför självsäkert men jag vill nog påstå att ingen gång beror det på att jag vill bete mig illa.

Varje människa vi möter går runt med massor utav känslor inom sig och det behöver vi ha det i åtanke för att kunna förstå oss på andra och oss själva Och även om det skulle vara så att alla gör hundra procent av sin förmåga så betyder inte det att allt beteende är försvarbart och acceptabelt.

Människor som är otrevliga bär ofta något otrevligt inom sig och de som känns jobbiga har ofta något jobbigt inom sig. Tänker att det är en förklaring, men ingen ursäkt.

/ Urban

Ps. De två första frågorna tänkte jag återkomma till i ett kommande blogginlägg. Ds.

Jag tror att vi alla skulle må bra av att visa oss mer sårbara, och då menar jag inte att vi ständigt måste berätta allt vi tänker på eller att visa alla våra känslor. Tänker snarare att det handlar om att inte fly när något blir jobbigt och obehagligt, utan istället stanna kvar i de svåra och obekväma samtalen och situationerna, och kanske är det så att den största utmaningen många gånger är att be om hjälp och att ta emot hjälp.

Men att visa sig sårbar inför andra kanske inte är ett mål i sig självt, utan jag tänker att det snarare är ett medel för att försona oss med oss själva och att sluta föra kriga mot oss själva.

Sår­barhet är den punkt där modet och rädslan möts.

Brene Brown

Kanske är det så att vi behöver träna på att orka vara sårbara och svaga så att vi kan möta livet sådant det är och inte bara sådant vi önskar att det skulle vara.

Tänker att det är bra för oss alla att hitta ett sammanhang, en gemenskap där vi kan dela både glädjeämnen, sorger och besvär. Men andra ska inte ta ansvar för dig, oavsett hur smärtsamma dina sår är. Var och en av oss måste själv bära sin egen börda som det står i Galaterbrevet 6:5

Det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje, så då kanske delad sorg är halv sorg och att vi därför ska hjälpa till och bära varandras bördor som det står i Galaterbrevet 6:2.

Och att känna medkänsla för någon är inte beroende av att vi har samma erfarenheter som den som berättar något. Att känna medkänsla hänger liksom inte ihop med att man upplevt samma saker, utan om den känsla man får när någon berättar något jobbigt. Ibland behöver vi bara lyssna och andra gånger kanske ge råd eller tröst.

Tänk vad viktigt det är att dela med sig av både sin glädje och sin sorg och att lyssna på andra människors berättelser. Och att vara ärlig mot andra om saker som känns smärtsamma tror jag stärker relationer.