Urbans Tankar och Funderingar

Livet är inte som matematik, där plus och minus tar ut varandra. Glädjeämnen neutraliserar inte sorgerna utan de lever bredvid varandra

Marie Fredriksson

Jag gillar den formuleringen, för det är ju så att glädjen och sorgen inte tar ut varandra, utan snarare vandrar de tätt bredvid varandra och kanske är det vår räddning.

Skulle vi klara livets sorger om det inte var för att glädjen nog finns där bakom hörnet och väntar, och skulle vi känna och uppskatta glädjen på samma sätt om inte sorgen gjorde sig påmind.

Livet det går upp och ner och för mig finns det en slags tröst i det. Det gör att jag i livets mörkaste stunder kan lita på att det inte alltid kommer att vara så och i de ljusaste stunderna av livet gör den insikten att jag kan känna tacksamhet över livet som jag fått.

På något märkligt sätt har mitt livs sorger och nederlag, mina motgångar och bekymmer gjort att jag kan glädjas ännu mer över det jag har. Det innebär emellertid inte att jag vill förminska eller låtsas som att livet inte gör ont, för det gör det. Vissa av livets erfarenheter och upplevelser bär man alltid med sig som öppna eller läkta sår. 

Men sorgen den ska vi aldrig göra oss av med, för vi behöver den. Jag bär mina sorger och du bär dina. Utifrån kanske de ser olika ut, men i sitt innersta är de lika. Där de finns tätt intill glädjen och tacksamheten.

Att känna sorg och saknad är något vi alla får uppleva i livet och då kan det vara gott att tänka på att….

Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort den riktningen. Låt inte sorgen gömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste öra som glädjen kan få.

Harry Martinson

/ Urban 

Nu för tiden talas det mycket om vikten av att leva i nuet och dessutom verkar man uppbringa en viss status om man kan visa att man lever i nuet. Och av någon märklig anledning kopplas uttrycket ofta ihop med lycka och tillfredsställelse.

Visst, det lättare att leva i nuet när man mår bra och när man gör något roligt och stimulerande. Men är det inte lite fjuttigt att uttrycket ”att leva i nuet” enbart ska handla om det, borde det inte snarare handla om att tillåta att livet händer i stället för att tvinga och försöka kontrollera det. Om acceptans, att på något sätt omfamna omständigheterna, även de jobbiga. Att just nu ser livet ut så här.

En del hävdar att vi inte kan påverka det som varit och att vi ingenting vet om framtiden. Personligen tycker jag att det är ett lite märkligt förhållningssätt till livet, för jag vill finnas med hela min existens i nuet, både framåt och bakåt. Dessutom måste man nog vara en guldfisk för att klara av att leva i nuet, det sägs nämligen att de både saknar minnen från sin historia och tankar på framtiden.

Jag har väl egentligen inget emot ”att leva i nuet”, så länge det förflutna och framtiden också får vara med på ett hörn.

Jag tror man ibland måste dra ut sin livslinje lite längre än vad man till vardags gör, och tänka på att livet består av en historia, ett liv jag levt så här långt och inte minst av en möjlig framtid… Vad är viktigt och mindre viktigt, vad måste jag göra och vad kan jag skippa. Om jag bara är upptagen av nuet så kan nästan allting bli viktigt.

Tomas Sjödin

Naturligtvis försöker jag vara närvarande i nuet, men samtidigt är jag medveten om att min historia gjort mig till den jag är idag och att de val jag idag gör påverkar min framtid.

Om man vägrar se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp.

Tage Danielsson

Tänker att det är viktigt med en bra balans mellan alla tidsaspekter, för på något sätt lever vi ju både i dåtid, nutid och framtid samtidigt. Framtiden, den kan bara ses utifrån historien och nuet är en slags transportsträcka mellan det som varit och det som ska komma, och samtidigt som vi både blickar bakåt och framåt måste vi komma ihåg att leva här och nu.

/ Urban 

Jag brukar ofta få höra att jag är en bra lyssnare och det är jag nog. Men ärligt talat brukar jag ibland anta att jag förstår vad den andre menar, vilket gör att jag ligger steget före, drar slutsatser, avbryter och fyller i istället för att låta personen tala till punkt.

Man vill ju gärna komma med goda råd och lösningar, men det jag behöver göra är nog att backa och verkligen lyssna på vad den andre har att säga. För faktum är att ibland är det inte alls såsom jag tror.

Männsiskor kan se i syne, men vi kan också höra i höre.

Morgan Alling

Tänker att det är viktigt att man tar reda på om den man lyssnar på vill ”prata av sig” eller om den faktiskt vill ha goda råd. Många gånger tror vi att vi lyssnar, men i själva verket är det nog så att vi funderar på vad vi själva ska säga till personen som vi lyssnar på.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd, då gör du inte det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta varför jag inte borde känna som jag gör, då trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste lösa mitt problem, då sviker du mig, hur konstigt det än låter.

Lyssna! Allt jag bad om var att du lyssnar, inte pratar eller ordna något. Bara höra på mig.

Okänd

En del människor blir värsta rådgivarna när man berättar om ett problem, och säger att man ska göra si och så, så kommer allt ordna sig. Andra är rationella och försöker istället förklara varför man känner si eller så, och varför man reagerar si eller så…

Det är lätt hänt att tro att man måste säga något för att kunna vara till hjälp. Men faktum är att det många gånger är själva lyssnandet som hjälper oss. Visst är det skönt och befriande att få ”prata av sig” utan att bli störd, men samtidigt är jag är fullt medveten om att det är svårt att vara tyst när någon annan ”pratar av sig”.

Men om Gud skapat oss med en mun och två öron är det nog meningen att vi ska lyssna mer än vad vi pratar, och det tror jag man ska ta fasta på när man möter människor som mår dåligt. Och varför har Gud även skapat oss med två händer och två fötter? 🤔

/ Urban

I lördags var jag på Carolas jubileumskonsert i Avicii Arena. En riktigt bra konsert, men samtidigt blev jag lite besviken eftersom mina förväntningar inte riktigt infriades.

Visst är det märkligt och lite motsägelsefullt att vi kan uppleva en konsert, se en film, läsa en bok, uppleva en ny plats och allt är bra, kanske till och med riktigt bra. Men ändå är vi lite besvikna efteråt för vi hade högre förväntningar.

Självklart är det mänskligt att förvänta sig saker, men ju högre förväntningar vi har desto svårare blir det för oss att bli tillfredsställda. För det är ju så att om våra förväntningar är högre än det vi sedan upplever blir vi inte riktigt nöjda och tillfredsställda utan istället blir vi lite missnöjda och besvikna.

Och faktum är att jag väldigt sällan upplevt eller hört andra säga att deras högt ställda förväntningar överträffades. Visst kan det hända men det är väldigt sällan, snarare är det tvärtom.

Det vi behöver ha i åtanke är att det kanske inte alltid kommer bli så bra och fantastiskt som vi tänkt oss och att vi därför bör hålla förväntningar på en rimlig nivå, som en slags genväg till tillfredsställelse.

Sedan är det ju så att vi alla har förväntningar på våra medmänniskor, på vår partner, våra barn, arbetskollegor, vänner och bekanta… Självklart är det är sunt att ha förväntningar på varandra och utan dessa tänker i alla fall jag att relationerna skulle försämras. Men samtidigt är det ju så att de största besvikelserna i livet ofta handlar om förväntningar som inte uppfylls av människor i vår närhet.

Vi ska som sagt ha förväntningar på varandra, men vi kan faktiskt inte förvänta oss att folk ska kunna läsa våra tankar. Är tämligen övertygad om att outtalade förväntningar ökar risken för besvikelser. Ganska ofta har vi nog förväntningar som den andra parten inte känner till, vilket orsakar missförstånd och besvikelser. Det vi behöver bli bättre på är alltså att berätta vilka behov och förväntningar vi har inom livets olika områden.

/ Urban

Om det är så att barn som kan uppföra sig gör det, varför är det då så många barn och unga som inte uppför sig? Vad beror det på?

Och är det verkligen så att människor som kan uppföra sig, gör det? Är det så att vi i varje enskild situation i livet gör det bästa vi kan, utifrån de förutsättningar vi har?

Visst går det att raljera och ifrågasätta påståendet att alla som kan uppföra sig, gör det, men kanske är det så att alla gör hundra procent av sin förmåga och att allt annat beteende har en orsak 🤔.

Tror inte att det är så många människor som vaknar på morgonen och tänker att idag ska jag ställa till det riktigt ordentligt, både för mig själv och andra.

Att leva i närhet till sina känslor är nog ofta till ens fördel. Samtidigt är jag fullt medveten om att det är lätt att agera fel och fatta dåliga och oigenomtänka beslut när livet känns mörkt, motigt och besvärligt.

Vår förmåga och vårt sätt att agera kan ha många olika orsaker, hur vi mår psykiskt och fysiskt, om vi sovit dåligt, är hungriga eller om vi har alldeles för mycket runt omkring oss. Och ibland är det inte så lätt att beräkna orsak och verkan av vårt beteende.

Det är bara att erkänna att ibland beter jag mig illa och ofta beror det nog på att jag i stunden inte förmår att hantera mina känslor på ett bättre sätt, och att jag liksom inte kan behärska mig utan låter känslorna ta överhand. Kanske låter det att alltför självsäkert men jag vill nog påstå att ingen gång beror det på att jag vill bete mig illa.

Varje människa vi möter går runt med massor utav känslor inom sig och det behöver vi ha det i åtanke för att kunna förstå oss på andra och oss själva Och även om det skulle vara så att alla gör hundra procent av sin förmåga så betyder inte det att allt beteende är försvarbart och acceptabelt.

Människor som är otrevliga bär ofta något otrevligt inom sig och de som känns jobbiga har ofta något jobbigt inom sig. Tänker att det är en förklaring, men ingen ursäkt.

/ Urban

Ps. De två första frågorna tänkte jag återkomma till i ett kommande blogginlägg. Ds.

Jag tror att vi alla skulle må bra av att visa oss mer sårbara, och då menar jag inte att vi ständigt måste berätta allt vi tänker på eller att visa alla våra känslor. Tänker snarare att det handlar om att inte fly när något blir jobbigt och obehagligt, utan istället stanna kvar i de svåra och obekväma samtalen och situationerna, och kanske är det så att den största utmaningen många gånger är att be om hjälp och att ta emot hjälp.

Men att visa sig sårbar inför andra kanske inte är ett mål i sig självt, utan jag tänker att det snarare är ett medel för att försona oss med oss själva och att sluta föra kriga mot oss själva.

Sår­barhet är den punkt där modet och rädslan möts.

Brene Brown

Kanske är det så att vi behöver träna på att orka vara sårbara och svaga så att vi kan möta livet sådant det är och inte bara sådant vi önskar att det skulle vara.

Tänker att det är bra för oss alla att hitta ett sammanhang, en gemenskap där vi kan dela både glädjeämnen, sorger och besvär. Men andra ska inte ta ansvar för dig, oavsett hur smärtsamma dina sår är. Var och en av oss måste själv bära sin egen börda som det står i Galaterbrevet 6:5

Det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje, så då kanske delad sorg är halv sorg och att vi därför ska hjälpa till och bära varandras bördor som det står i Galaterbrevet 6:2.

Och att känna medkänsla för någon är inte beroende av att vi har samma erfarenheter som den som berättar något. Att känna medkänsla hänger liksom inte ihop med att man upplevt samma saker, utan om den känsla man får när någon berättar något jobbigt. Ibland behöver vi bara lyssna och andra gånger kanske ge råd eller tröst.

Tänk vad viktigt det är att dela med sig av både sin glädje och sin sorg och att lyssna på andra människors berättelser. Och att vara ärlig mot andra om saker som känns smärtsamma tror jag stärker relationer.

Välkomna till Hildas cafe i Immanuelskyrkan, Örebro imorgon. Ta en fika eller en god macka och lyssna på min livsberättelse om att bli utsatt för ett flertal grova våldsbrott och hur jag kunnat resa mig och gå vidare i livet. Hur det påverkat mitt liv och min kristna tro

Det blir en ärlig och självutlämnande kväll om posttraumatisk stress, terapi, att finna mening i meningslösheten, förlåtelse och att vara medmänniska. Att finna Gud på tillvarons botten och hur en livskris kan göra att tron växer.

/ Urban

En del av oss har lätt för att bli arga, andra lite svårare och sedan finns det till och med de som märkligt nog aldrig tycks bli arga.

En del menar att det är negativt att känna ilska men jag tror snarare att det kan vara precis tvärtom, om den hanteras på ett bra sätt. Det vi behöver göra är att reflektera över vår egen ilska, försöka förstå dess orsak och sedan hitta ett sätt att kontrollera den.

Visst, det går absolut att hävda att ilska inte är världens mest konservativa drivkraft men jag tänker att den är att föredra i jämförelse med skuld och skam.

Att tala i ilska och du håller det bästa tal du någonsin ångrat.

Winston Churchill

I stridens hetta är det lätt hänt att man säger saker som man sedan får ångra. För när vi låter ilskan få övertaget är det lätt hänt att vi behandlar andra människor illa och respektlöst. Men att vara arg, frustrerad, irriterad eller trött ger oss faktiskt ingen rätt att bete oss illa gentemot nån annan. Vi har alla ett ansvar för hur vi beter oss, oavsett vad vi känner.

Bli arga för alla del. Det finns mycket att bli arg för – men gör ingen illa för att du är arg. Och gå inte omkring och var arg länge.

Efesierbrevet 4:26

Detta med känslor är ju inte alltid så enkelt och kanske är ilska en av de svåraste känslorna att hantera. Men om du är arg, så var arg, förneka inte ilskan och förträng den inte.

Tyvärr har det dock i många sammanhang nästan blivit en förbjuden känsla, där idealet istället är att ständigt hålla sig lugn. Tror dock inte att det är bra att ständigt hålla tillbaka sin ilska för det gör att den istället går in i oss själva och sårar oss.

Ilskan manar oss till att agera när det vi tycker är viktigt och bryr oss om är i fara, vara sig det gäller oss själva, våra nära och kära eller våra värderingar. Ilskan är ett alltså ett viktigt skydd för oss, och ilskan över livets orättvisor kan dessutom vara en drivkraft för oss att få till en förändring. 

/ Urban

Popcorn kärnor, de är hårda och svårsmälta för magen. Men placerar man dom i en gryta på spisen eller i micron några minuter så kan de förvandlas.

Tänker att det invecklade, svårbegripliga och det som känns svårt att acceptera i livet kan göra samma sak med oss.

Orden ”smärtan du känner idag är styrkan du känner imorgon” kan låta som en klyscha, men jag tror det är sant. Men jag vet också att det kan ta många år innan det blir en verklighet…

…men ibland kan man känna sig som popcorn kärnorna i den där vidbrända popcorn påsen micron.

Ingen av oss vill väl ha problem, motgångar och bekymmer, men det är en del av livet och när vi har tagit oss igenom dem kanske vi har ”poppat upp” och förvandlats och blivit starkare.

Men vad innebär det att vara stark? Tycker Marie Fredriksson Anthony beskriver det så bra i sin dikt ”Att vara stark”.

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den

Att falla till botten
slå sig hårt och alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast

Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit

Marie Fredriksson Anthony

Har du tänkt på att om du planterar dina popcorn kärnor i en kruka med jord, vattnar och låter den stå i ordentligt med solljus så kommer det börja växa vackert popcorn gräs!

Vi ska inte slösa bort våra erfarenheter, vår smärta, våra problem och motgångar. Istället ska vi återanvända dessa erfarenheter i våra liv till förmån för andra. För att hjälpa andra människor, för alla upplever vi ibland saker som känns hårda och svårsmälta.

/ Urban

Vad vet du om vägar som du skulle kunna åka förrän du åkt dem. Vad vet du om tankar som du skulle kunna förstå förrän du förstått dem. Bara ur erfarenhet växer en medvetenhet som är tillräckligt stark för att vara den mark som bär både handling och drömmar.

Okänd

/ Urban