Tro, jag vill känna tro

Tro, jag vill känna tro. Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro.

Marie Fredriksson

På morgonpromenaden häromdagen gick jag och funderade på ordet tro och vad det innebär att tro, och hur känns det egentligen att tro?

För mig handlar min kristna tro om hopp, tillit och en slags förväntan. Att det finns en Gud som jag kan luta mig emot som en slags trygghet. En Gud som jag kan gå till med hela mitt känsloregister. Sedan handlar den om att ta emot. Att ta emot hans kärlek och förlåtelse och lita på att han vill oss väl.

Jag skulle gärna skriva att känslan av tro är precis lika stark och påtaglig hela tiden, men då skulle jag ljuga. Precis som alla andra brottas jag med tillvarons elände och glädjs åt det goda i livet, vilket såklart påverkar min tro.

Ibland känns det lätt att tro på Gud och att allting i livet kommer att ordna sig. Andra gånger är det betydligt svårare, då tron mer känns som mörker än levande vatten. Ibland känns det som allt i livet har en mening och ibland är den känslan som bortblåst.

Jag är uppvuxen i en frikyrklig familj och har svårt att tänka mig ett liv utan tron, men samtidigt ska jag vara helt ärlig med att livets omständigheter periodvis gjort att jag försökt förtänga Gud och lämna tron bakom mig. Men det har inte gått, för han har inte övergivit mig, utan han har funnits där när jag vänt mig om igen.

Jag tror! Hjälp min otro!

Markusevangeliet 9:24

Precis så schizofrent kan min tro kännas ibland, och det är en känsla som inte ska förringas. Jag tror nämligen att tvivlet kan vara en viktig ingrediens för att kunna känna tro, för tvivla är ju att längta och söka efter sanningen!

Men kanske är det så att tro inte i första hand handlar om att känna utan att vilja. Att vilja tro och att tilliten skapas genom att man prövar att tro. Precis som man kan lita på en annan människa genom att göra det. Att helt enkelt lita på att han eller hon ska hålla det de sagt och om de gör det så växer tilliten.

/ Urban