Jag hade sagt till mig själv att inte ha bråttom, utan istället skulle skynda långsamt. Men när arbetsglädjen, inspirationen och energin kommer tillbaka är det inte så lätt att skynda långsamt. Då är det lätt att man vill mer än vad man egentligen orkar och vad som är bra för ens tillfrisknande.
Som jag skrivit tidigare här på bloggen är jag sjukskriven med utmattningssyndrom och har gradvis trappat upp mitt arbete från heltidssjukskriven till att först jobba 25% och sedan 50%. Nu var min ambition att gå upp till 75%, men som tur är har jag en klok läkare som lyckas bromsa mig litegrann.
Tänker att det är en klurig balansgång att återgå till arbete efter en utmattning. Där man ska motstå frestelsen att vara för offensiv men också se till så att man inte blir för defensiv. Varken ha så brottom att man springer ifrån sina symtom men inte heller så sakta att man ständigt blickar bakåt istället för framåt.
Läste nånstans att människan inte fungerar som en Formel 1-bil som går in i depån och servas och sedan rullar vidare som om inget hänt. Personligen är jag totalt ointresserad av bilsport, men visst hade det varit smidigt om man hade fungerat som en Formel 1-bil. Men nu är det inte så och långsamt leder också någonstans.
Ofta vill vi nog uppfylla våra mål så snabbt som möjligt, men vi behöver låta saker få ta sin tid. Genom att skynda långsamt kanske jag kan hitta ett långsiktigt och hållbart sätt att leva på.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 