Imorgon är det återigen dags att gå till kyrkogården och tända ljus och minnas nära och kära som lämnat oss.
För mig är allhelgona helgen något av det allra vackraste som finns. Det är så vackert och stämingsfullt att gå runt på en kyrkogård och se alla hundratals ljus som brinner i höstmörkret. Att på detta sätt hylla och fira de döda är att gå emot historielösheten. Att erkänna det förflutnas betydelse, för inom oss bär vi alla på människor som gått före.
De döda slutar inte att påverka oss bara för att de råkar vara just döda. Deras eftervärme finns liksom kvar. Människor lämnar något osynligt men påtagligt efter sig. Människor som har betytt mycket för oss dör på något sätt inte när de dör, de skiljs från oss men deras liv sitter kvar i ting, tankar, känslor och minnen
Tomas Sjödin
När vi under allhelgona tänder ljus är det ett sätt att visa att de som vi förlorat finns kvar hos oss. Eftervärmen, minnena, tacksamheten, avtrycken och spåren de finns kvar hos oss. Och när vi pratar om de som gått före så får vi skörda frukten av deras liv.
Varje gång vi talar om de döda så får vi skörda frukterna av deras liv
Henri Nouwen
Jag har bilderna kvar, och jag vet precis var. Jag kan förlora mig i minnena ibland. Det kan bara betyda en sak, och jag är säker på det här. Ingen människa tar slut och inte heller du.
Michael jeff Johnson
Visst finns det bilder av min pappa i fotoalbum men framförallt finns de i hippocampus och hjärnbarken. Jag saknar honom oerhört mycket samtidigt är jag väldigt tacksam för den eftervärme han lämnat efter sig.
Trots att jag inom många områden är en total motsats gentemot min pappa, så upptäcker jag gång på gång att jag liknar honom. Att jag har egenskaper och beteenden från honom, för ingen människa tar ju slut…
Om det nu är så att ingen människa tar slut, hur tar du då tillvara på den eftervärme som dina nära och kära lämnat efter sig?
I lördagskväll åkte jag och min fru till Kilsbergen för att sätta oss under en filt och låta ögonen drunkna i en fantastisk stjärnhimmel.
Där uppe i Kilsbergen långt från gatlampor, hus och bilar syntes stjärnorna på ett helt annat sätt än i stan. En skillnad som jag inte hade föreställt mig skulle vara så stor.
I en tid där allting hela tiden rusar snabbare innebär det en stunds avkoppling att låta sina ögon drunkna i en stjärnklar himmel, samtidigt som det ger livet perspektiv. Det finns något som är större än oss själva men det är inte alltid så lätt se det. Men ibland så får man chansen!
Varför skapade Gud rymden, universum, planeter, stjärnor och galaxer? Det är bara att inse att det finns begränsningar för det vi kan förstå, men vi vill så gärna förstå och veta hur allt hänger ihop.
Kan du knyta samman Sjustjärnorna eller lossa Orions bälte? Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid, leder du Stora björn och hennes ungar? Förstår du himlens lagar, får du dess ordning att gälla på jorden?
Job 39:31-33
Samtidigt finns det en tröst i att vi inte kan förstå, och precis som Job så behöver vi faktiskt inte förstå.
När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du skapat. Vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar dig an honom?
Psaltaren 8:4-5
När jag satt där och tittade på stjärnorna insåg jag min litenhet i det stora världsalltet men samtidigt är jag en del av alltet. Samtidigt som vi upplever oss små så är vi stora i vår litenhet, och tänk att Gud bryr sig om mitt pyttejag!
Guds härlighet visas på himladuken och Guds hantverk ställs ut vid horisonten. Fröken Dag har lektioner om det varje morgon och magister Natt föreläser om det varenda kväll. Man hör inte orden, rösterna uppfattas inte men deras tystnad fyller jorden. Den outtalade sanningen förkunnas överallt.
Psaltaren 19:1-4
I bibeln står det om Abraham och hans fru Sara. De var alldeles för gamla för att få barn men en kväll tog Gud med sig Abraham ut på en promenad och sa till honom att räkna stjärnorna. Abraham han räknade och räknade för så oändligt talrika skulle hans ättlingar bli.
Ibland vill nog Gud ta med oss ut och titta på stjärnorna för att vi ska se möjligheter och perspektiv som bara han kan ge!
De vackra löven är borta och träden har återigen blivit nakna. Det är den andra november och vintertiden är här och likaså tröttheten. Men inte alls den trötthet som jag kände ifjol utan nu handlar det mer om att kroppen ska vänja sig vid att det blivit vintertid.
Gissningsvis så tycker svenska befolkningen att november är årets tråkigaste månad. Dagarna de blir bara kortare och kortare, och vissa dagar känns det som att det aldrig blir ljust utan att det enbart är mörkt och grått. Det är inte för inte att november fått titeln som årets mörkaste månad, men faktum är att om man jämför potentiella soltimmar så har både december och januari färre. Upplevelsen av att november är mörk och trist beror ofta på att snön ännu inte hunnit lägga sig, samtidigt är snön helt klart en vattendelare bland människor. Vissa älskar den medan andra ogillar den.
Många svenskar skulle säkert vilja plocka bort november från almanackan och gå direkt från färgsprakande oktober till december och adventsljusstakar i fönstren. Men jag tror vi behöver novembermörkret, om vi inte fick uppleva det hur tacksamma skulle vi då vara över att få tända adventsljusstakarna igen?
Upplever just nu min fyrtiofemte november månad, vilket innebär att om tre år så har jag upplevt fyra år av november mörker. Visst det kanske inte låter så roligt men det är en del av livet.
När jag idag tog en långpromenad i Oset och Rynningevikens naturreservat funderade jag på hur det var ifjol. Då hade jag precis blivit sjukskriven med utmattnings symtom och hade ångest, ständig huvudvärk, sov stora delar av dagarna och upplevde en känsla av hopplöshet. Då trodde jag aldrig att det skulle bli ljust igen och att jag skulle få kraft och inspiration att fortsätta arbeta på förskola. Men nu ett år senare känner jag mig redo att gå upp till 75%.
Under året som gått har jag insett att acceptans är ett ord som kan vara skönt att säga högt till sig själv. Att acceptera att nu är det skitjobbigt, men det är faktiskt helt okej att få känna att allt är mörkt ibland. För hur mörkt livet än känns så har framtiden andra känslor att bjuda på, för efter november kommer december!
Som född och uppvuxen i frikyrkan har jag genom åren blivit matad med en hel del påståenden. Sanningar som kanske inte alltid är riktigt sanningsenliga, påståenden som ärligt talat ställt till det för mig.
Jag har hört mängder av predikningar där förkunnare sagt att Gud har en plan för ditt liv, men jag är inte så säker på att det stämmer.
Har Gud verkligen förutbestämt allt? Är det verkligen så att Gud precis som Charles Ingvar Jönsson har en plan, tajmad och klar in i minsta detalj? Att Gud har en plan för vad jag ska jobba med, vem jag ska gifta mig med, vart vi ska bo och vilka fritidsintressen jag kommer att ha o.s.v.
Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte
Jesaja 49:1
Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.
Psaltaren 139:16
Var det bestämt redan i moderlivet, då dagarna blev nedskrivna vad jag skulle göra i livet? Att Herren redan då kallade mig till att bli barnskötare? Var det guds plan för mitt liv eller har jag blivit barnskötare på grund av att min mamma under hela min uppväxt arbetade som dagmamma?
Tänk om jag inte hade utbildat mig till barnskötare och sökt det där jobbet på Frälsningsarméns förskola i Saltsjöbaden där jag träffade min fru, hade det i så fall inneburit att jag hade kommit bort från Guds plan för mitt liv? Eller var det så att jag kom bort från Guds plan med mitt liv då jag hoppade av arbetet på Vasakåren då jag inte orkade vara kvar i Stockholm på grund av alla grova brott jag blev utsatt för? Å andra sidan har Gud haft chans att få in mig på den planen igen, då jag sökt både pastorsutbildning och arbete i församling utan resultat.
Jag tror inte att Gud i förväg och in i minsta detalj haft en plan med mitt liv men samtidigt måste jag vara ärlig med att formuleringarna kring att Gud har en specifik plan för var och ens liv gjort det svårt och komplicerat, och ibland påverkat min livsglädje. Tankarna kring vad som är Guds vilja och plan för mitt liv har helt enkelt känts väldigt stressande och det är många gånger jag önskat mig eldskrift på väggen för att få veta vad det är jag ska göra här i livet!
Jag vet vilka avsikter jag har har med er, säger Herren. välgång inte olycka. Jag skall ger er en framtid och ett hopp.
Jeremia 29:11
Det kanske snarare är så att Gud har en större och mer övergripande plan med våra liv än en specifik och detaljerad, och det är att ge oss en framtid och ett hopp. Dessutom vore det nog bättre att vi pratade om att Gud har ett syfte med vårt liv snarare än att han har en plan.
För ibland är det nog så att mina tankar kring Guds plan för mitt liv gjort att glömt bort det som är Guds syfte. Nämligen att umgås med honom, att låta sig formas och mer och mer bli lik hans son Jesus.
Svårt att se Guds vilja för en människas liv som ett statiskt program, ett givet spår att följa eller avvika ifrån. I stället verkar bibeln indikera att Guds vilja för våra liv formas i samarbeta med oss. Att Gud uppmanar oss att ge uttryck för våra önskningar, tankar och drömmar måste innebära att han på något sätt tar hänsyn till dem. Annars vore önskandet bara ett gyckelspel. Till min värdighet som människa hör att han som skapat mig med personlighet och vilja lyssnar på mig som en far lyssnar på sin son
Tomas Sjödin
Även om inte Gud har en specifik och utstakad plan för var och en av oss så tror jag att vi ska söka hans ledning, för han vet vad som är bäst för oss. Ibland får jag dock för mig att jag vet vad som är bäst för mig, men faktum är att Gud alltid vet bättre!
Då fick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer,och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.
Jeremia 18:3
Jag älskar berättelsen om krukmakaren för den talar så tydligt om att Gud vill hålla oss i sin hand. Oavsett vad som händer och oavsett vilka val vi gjort i livet finns han där och vill hjälpa och forma oss till ett nytt kärl. Men samtidigt tänker jag att vi formar livshistorien tillsammans, jag och Gud.
Historien är som lera som man kan banka och slå, hugga i eller till och med smeka till en helt annan form.
Urbans Tankar och Funderingar 