Tankar i Advent – 2

Jag vet mycket väl att Advent betyder ankomst och inte väntan såsom många tror. Men kanske finns det ändå nån slags sanning i den väl spridda missuppfattningen, för advent är ju en slags nedräkning. En slags väntan, längtan och förväntan på julen som ska komma.

Att behöva vänta har alltid varit en stor del av det mänskliga livet, men nu lever vi i en kultur där det mesta hela tiden går fortare och fortare och då kan det vara lätt att tro att detta med att behöva vänta har försvunnit. Snabbfarts samhället hjälper oss ju inte direkt att öva oss i tålamod och ofta ser vi väntandet som något trist och tråkigt.

Men är det verkligen bara negativt att behöva vänta? Är det inte så att tålamod, uthållighet och förmågan att vänta är viktiga egenskaper i en människas liv. Att det är de egenskaperna som bekämpar flyktigheten och får oss att bottna i livet.

Att behöva vänta väcker många känslor inom oss, om de är positiva använder vi ofta ordet förväntan men väntan kan också kännas som frustration, tristess och vara präglade av sorg och oro. Är väl medveten om att alla inte ser fram emot julen, för tyvärr är den ju inte lika härlig för alla, och det är ju stor skillnad att gå i väntans tider och att sitta och vänta på svåra sjukdomsbesked.

Enligt etnologen Anita Beckman finns det tolv olika varianter av väntan, eller kanske snarare sex olika motsatser av väntan. Den självvalda väntan och den icke självvalda. Visshetsväntan och ovisshetsväntan. Den inplanerad väntan och den icke planerade, den maktfulla väntan och den vanmäktiga, den lyckade väntan och den misslyckade, den kreativt aktiva väntan och den icke aktiva passiva väntan.

När jag tillämpar dessa tolv varianter på mitt eget liv ser jag mängder av situationer som passar in under de olika varianterna, vilket jag tror att du också gör.

Frågan är vad vi gör med vår väntan och vad väntan gör med oss? Många av oss står nog och surfar på mobilen när vi väntar, men jag tänker att väntan kan vara ett viktigt andningshål i tillvaron där vi kan vänta in oss själva. För tyvärr har vi människor ofta en tendens att springa ifrån oss själva. Kanske kan man se väntan som en metafor för förändring.

Väntan är en spricka i tiden där aktiviteter kan förberedas och förutsättningar för att livet ska hända vårdas. En odefinierad tid för återhämtning och växt.

Anita Beckman

Vi kanske rentav behöver väntan för att vi ska hinna reflektera över våra liv och kunna drömma och fantisera om hur vi vill leva framåt. Samtidigt är jag rädd för att vi ibland väntar för gäves. Att vi går runt och väntar på rätt tillfälle, ett tillfälle som kanske aldrig kommer för under väntans tider kan förutsättningar ändras och det vi önskar och vill liksom inte blir möjligt. Många av oss väntar på att det ska bli bättre, att det ska bli lugnare och att allt liksom ska ordna sig av sig självt. Men jag tror faktiskt att vi behöver vara aktiva i vår väntan!

/ Urban