Månad: december 2022

Alla går vi omkring och bär på livets ryggsäck och den fylls ständigt på med tunga och lätta saker. Alla har vi erfarenheter och upplevelser från förr med oss i bagaget, både bra och dåliga. För det är ju så att både med och motgångarna ska rymmas i samma säck.

För en del blir ryggsäcken så tung att den blir svår att bära medan andra har tur och kan gå runt i livet med lätta kliv eftersom deras ryggsäck är relativt lätt. Och visst kan det kännas orättvist, men livet är faktiskt inte rättvist. Dessutom är vi inte alla lika duktiga på att packa och vi har olika starka ryggar att bära packningen med.

Mycket av ryggsäckens innehåll har vi själva inte packat i, utan den har till stor del packats av livets omständigheter och av andra människor. Men det är vi som får bära den, vilket kan kännas både tungt och orättvist.

Ibland kan jag dock tycka att ryggsäcken som metafor och orden ”att ha med sig i bagaget” fått en alldeles för negativ klang. Visst förutom goda och fina minnen så finns där också saker som tynger såsom sorger och besvikelser, skuld och skam, upplevelser av svek och ensamhet. Jobbiga och hemska minnen. Jag vet för jag har själv upplevt saker som jag inte ens skulle önska min värsta fiende.

Men det finns alltid två sidor av myntet. Att det är jobbigt att bära en tung ryggsäck är bara halva sanningen, jag tänker nämligen att det är bra att ha med sig mycket i bagaget för det innebär ju att man har mycket livserfarenhet.

I självhjälps böcker och annan litteratur får man ofta rådet att tömma, se över och packa om sin ryggsäck och det tror jag också är viktigt, för man ska inte gå runt och bära på massa onödig skit som faktiskt går att släppa taget om. Men samtidigt är jag övertygad om att det tunga i livets ryggsäck även kan vara bra för oss. Det kan ge oss livskunskap, självkännedom, empati, strategier och verktyg som gör oss rustade för ett liv där solen inte alltid skiner.

Så vad har du med dig i din ryggsäck som du kan dela med dig av?` Kanske kan det du har i ditt bagage vara värdefullt här och nu för dig personligen eller för någon annan. Kanske har du saker i din ryggsäck som kan hjälpa till att bära de bördor som livet emellanåt kommer med, både för dig själv och andra. Kanske har du saker i din ryggsäck som gör vandringen lätt trots att ryggsäcken är tung och fullproppad av erfarenheter och upplevelser. 

/ Urban

Hört många människor säga att det hjälper väl inte att gråta? Att gråta löser väl inga problem? Och jag inser själv att jag titt som tätt säger till barn på förskolan att de ska sluta grina. Förhoppningsvis gör jag det bara när gråten är tillgjord och obefogad, men generellt tror jag att både barn och vi vuxna skulle må bra av att gråta oftare.

Jag tror nämligen det är viktigt att få gråta när det behövs. Gråta av sorg, trötthet, frustration och smärta, men också av glädje och tacksamhet. Men ändå är det många som skäms för sina tårar, kanske beror det på att de säger något om oss själva. Något som vi kanske vill dölja eller vända ryggen åt.

Många av oss har nog en tendens att tro att vi kan lösa problem genom att vända ryggen åt dem, och kanske är det just det som är det största problemet!

Jag har gråtit många gånger i mitt liv av många olika anledningar, och nuförtiden gråter jag exempelvis till filmer. Men jag har också under långa perioder hållt gråten inom mig och precis som många andra svenskar blivit invand i att inte besvära andra med min gråt.

Okej, man kan kanske tycka att tårar signalerar skörhet, sårbarhet och brustenhet. Saker som vi ofta förknippar som motsatser till styrka. Men att gråta är inte alls ett svaghetstecken utan snarare ett tecken på styrka.

Det är snarare ett friskhetstecken att gråta och tårarna de hjälper oss att rensa i vårt inre. De hjälper oss att släppa ut vår oro, vår ångest, vår frustration och gör att stressnivån sjunker, och det är faktiskt en mänsklig rättighet att få gråta.

Det är nog fler än jag som fått svidande ögon och tårar av att hacka lök och inom psykologin talas det ibland om löken som en bild av människans inre värld. Vi stänger gärna in det jobbiga i våra liv med lager på lager av skydd, för att ingen ska se det. För att verkligen kunna komma åt det jobbiga som smärtar och gnagar i vårt inre behöver vi skala av lager efter lager av löken, vilket kostar oss tårar. Så man skulle ju kunna säga att det visst hjälper att gråta!

/ Urban

Jag vet mycket väl att Advent betyder ankomst och inte väntan såsom många tror. Men kanske finns det ändå nån slags sanning i den väl spridda missuppfattningen, för advent är ju en slags nedräkning. En slags väntan, längtan och förväntan på julen som ska komma.

Att behöva vänta har alltid varit en stor del av det mänskliga livet, men nu lever vi i en kultur där det mesta hela tiden går fortare och fortare och då kan det vara lätt att tro att detta med att behöva vänta har försvunnit. Snabbfarts samhället hjälper oss ju inte direkt att öva oss i tålamod och ofta ser vi väntandet som något trist och tråkigt.

Men är det verkligen bara negativt att behöva vänta? Är det inte så att tålamod, uthållighet och förmågan att vänta är viktiga egenskaper i en människas liv. Att det är de egenskaperna som bekämpar flyktigheten och får oss att bottna i livet.

Att behöva vänta väcker många känslor inom oss, om de är positiva använder vi ofta ordet förväntan men väntan kan också kännas som frustration, tristess och vara präglade av sorg och oro. Är väl medveten om att alla inte ser fram emot julen, för tyvärr är den ju inte lika härlig för alla, och det är ju stor skillnad att gå i väntans tider och att sitta och vänta på svåra sjukdomsbesked.

Enligt etnologen Anita Beckman finns det tolv olika varianter av väntan, eller kanske snarare sex olika motsatser av väntan. Den självvalda väntan och den icke självvalda. Visshetsväntan och ovisshetsväntan. Den inplanerad väntan och den icke planerade, den maktfulla väntan och den vanmäktiga, den lyckade väntan och den misslyckade, den kreativt aktiva väntan och den icke aktiva passiva väntan.

När jag tillämpar dessa tolv varianter på mitt eget liv ser jag mängder av situationer som passar in under de olika varianterna, vilket jag tror att du också gör.

Frågan är vad vi gör med vår väntan och vad väntan gör med oss? Många av oss står nog och surfar på mobilen när vi väntar, men jag tänker att väntan kan vara ett viktigt andningshål i tillvaron där vi kan vänta in oss själva. För tyvärr har vi människor ofta en tendens att springa ifrån oss själva. Kanske kan man se väntan som en metafor för förändring.

Väntan är en spricka i tiden där aktiviteter kan förberedas och förutsättningar för att livet ska hända vårdas. En odefinierad tid för återhämtning och växt.

Anita Beckman

Vi kanske rentav behöver väntan för att vi ska hinna reflektera över våra liv och kunna drömma och fantisera om hur vi vill leva framåt. Samtidigt är jag rädd för att vi ibland väntar för gäves. Att vi går runt och väntar på rätt tillfälle, ett tillfälle som kanske aldrig kommer för under väntans tider kan förutsättningar ändras och det vi önskar och vill liksom inte blir möjligt. Många av oss väntar på att det ska bli bättre, att det ska bli lugnare och att allt liksom ska ordna sig av sig självt. Men jag tror faktiskt att vi behöver vara aktiva i vår väntan!

/ Urban

Idag är det tre år sedan jag spelade in min helt egna version av vinter i P1. Kanske det roligaste och modigaste jag någonsin gjort.

Ett personligt vinterprat med utgångspunkt från traumatiska upplevelser som jag inte ens skulle önska min värsta fiende.

Ett vinterprat om posttraumatisk stress, terapi, mening och meningslöshet, vikten av att kunna skilja på sak och person i ens eget liv, tro & tvivel och att finna Gud på tillvarons botten. Inspelat, redigerat och mixat av min kusin Daniel Hambre

Finns att lyssna på via soundcloud: https://on.soundcloud.com/ya5cR

/ Urban

Vi har precis flyttat från vår kyrka på Ekersgatan till ett nytt modernt hus på Södra Ladugårdsängen. Från ett hus med sprickor i fasaden till en ny kyrka vars kapell har en spricka i golvet. Vet inte riktigt om det är Peab eller Gud som orsakat den, men de som bestämt i byggprocessen har i alla fall valt att ha sprickan kvar och förtjänstfullt lagt glitter i den.

Jag vet inte om det var av praktiska, estetiska eller symboliska skäl som sprickan fick vara kvar, men jag tänker att den kan fungera som en viktig påminnelse om att det är i sprickorna ljuset kommer in.

There is a crack in everything, that’s how the light gets in

Leonard Cohen

Det finns en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in – troligen är det en de mest citerade textraderna någonsin och jag tror att det i allas våra liv finns sprickor som vi försöker täta igen och måla över.

Bakom den välputsade fasaden kämpar de allra flesta av oss med något och det kan vara svårt att ha det svårt. Framförallt om man samtidigt känner att man måste gå runt och låtsas vara glad i tron på att alla andra har det så bra.

Men det är just sprickorna som förenar oss människor och vi behöver faktiskt inte vara rädda för dem. För det är ju genom sprickorna som ljuset kan lysa in. Om du sänker garden och låter ljuset lysa in genom sprickorna kan du också hjälpa andra, för det visar att du också är en som kämpar.

Kanske är det just våra sår, vår svaghet, vår otillräcklighet och våra klavertramp som kan öppna oss på djupet och skapa en gemenskap där vi kan få vara ljus för varandra. För i sprickorna finns nämligen både äktheten och möjligheterna.

Först tänkte jag ha med en bild på sprickan, men insåg sedan att det är bättre att ni själva åker dit och tittar, och kom ihåg att sprickorna är öppningar där Guds kärlek och ljus kan ta plats i oss. Inför honom kan vi komma med vår brustenhet, våra sprickor och vårt beroende av hjälp.

Här kan du läsa om vad som händer i Immanuelskyrkan Örebro: https://imkorebro.se/

/ Urban