Urbans Tankar och Funderingar

Efter lunchen säger han när jag ska knäppa hans vänstra pjäxa: – Det är inte skönt i den pjäxan. Jag tar av den och där inne ligger en påsklämma! Av storlek ganska stor. Hur länge har du haft det oskönt där frågar jag. – Sedan vi kom men jag har inte haft tid att kolla…

Tycker att den här facebook-statusen om pojken, slalom pjäxan och påsklämman är en briljant bild på hur det kan vara i livet.

Ofta går vi nog omkring med något oskönt som skaver i vårt inre, en obekväm känsla eller tunga tankar vi ännu inte vågat sätta ord på. Ändå fortsätter vi framåt för vi har inte tid att stanna upp och kolla vad det är. Det höga tempot i livet, med alla krav, måsten och förväntningar gör det lätt att ignorera det som skaver, tills det nästan blir en vana att leva med obehaget.

Men vad händer om vi vågar stanna upp? Om vi vågar ta av pjäxan och se vad som gömmer sig där? Det kanske inte alltid är något stort, som en påsklämma, men även en liten insikt kan göra stor skillnad. Plötsligt känns stegen lättare, smärtan avtar, och vi inser att vi hela tiden haft möjligheten att förändra om vi bara gett oss själva möjligheten att stanna upp och känna efter.

Eller föreställ dig en skolungdom som kommer hem med gympapåsen men inte orkar tömma den. Nästa gång det är dags för idrott stoppas det bara ner en ny fräsch handduk. De fortsätter att fylla på, gång på gång, tills hela påsen börjar lukta illa. På samma sätt kan vi fylla våra liv med aktiviteter och distraktioner för att slippa möta det jobbiga inom oss. Vi tänker att om vi bara fyller på med något nytt och fräscht, så ska vi slippa möta det gamla som luktar illa. Men till slut blir det ohållbart då allt börjar lukta, och vi måste ta itu med det vi försökt dölja.

Kanske behöver vi ibland göra som med gympapåsen: öppna den, ta ut allt, tvätta rent och börja om. Det är inte alltid så lätt, men det ger oss möjlighet att leva ett liv som inte stinker av undvikande, gamla bördor och bekymmer

Eller tänk dig att du är en stövel som gått igenom en massa tråkigheter. Dessa har samlats i din stövel och fått dig att känna dig som en riktig skitstövel. Du behöver vända på den och hälla ut all skit

/ Urban

Hur uppfattas jag av er som läser mina blogginlägg? Den frågan funderar jag på då och då och jag förstår att det är en fråga som jag själv inte kan besvara…

…men vem är jag?

Det är förmodligen en fråga vi alla ställer ibland och visst den kan verka enkel men samtidigt är den fylld av flera lager. För mig är det en fråga som alltid ligger där och lurar i bakgrunden. Och för mig är svaret inte bara en rad fakta, egenskaper eller intressen, utan en väv av allt jag gör, älskar, tänker, känner, hoppas och drömmer om.

Jag är en kladdkakeälskare. En person som gärna låter en sked sjunka ner i en kladdig kaka och för en stund känna att livet blir lite godare. Det är absolut inte hela bilden av mig, men det är en del, en söt och något kladdig sådan.

Vad jobbar du med? Är nästan alltid den första frågan vi ställer till någon ny bekantskap, och jag har typ hela mitt yrkesliv arbetat som barnskötare. Ett yrke jag valde, men som också valde mig.

Ibland tänker jag att jag är mina tankar och känslor, för inom mig har jag en inre dialog som aldrig tycks tystna. Ibland känns det som en gåva då tankarna öppnar dörrar till nya insikter, medan det andra gånger blir till en börda, när grubblandet bara gör allt tyngre.

Jag är promenerande. Ja, jag vet det är en konstig identitet, men det är sant. Jag älskar att promenera och mina promenader är mer än bara steg. De är mitt sätt att stänga av bruset och bara vara. När jag går är det inte bara benen som rör sig, utan även tankarna. En del promenader känns lätta och fria, andra tunga och fulla av grubbel. För det är sådan jag är, både en tänkare och en grubblare.

Har insett att identitet ofta hänger ihop med tillhörighet. Att vi är en del av något större, en familj, ett samhälle, en kultur och det vi tillhör är med och formar oss. Samtidigt finns en djup längtan efter att bli sedda som unika individer och här uppstår spänningen mellan vår plats och roll i gemenskapen och vår egen personliga resa.

Jag är både min historia och min framtid. Jag är både mina styrkor och mina svagheter, mina framgångar och mina misslyckanden. Och kanske är det just det som är poängen. Att inte fånga eller definiera mig själv i ett enda ord eller koncept, utan att leva i spänningen mellan det jag är och det jag håller på att bli…

…även om jag ibland funderar på om jag fortfarande är jag om jag inte längre är den jag brukade vara?

Jag är helt enkelt ett pågående verk, en berättelse som fortfarande skrivs…

En identitet som dock aldrig förändras är att jag är Guds barn, det är en sanning som står fast oavsett vad livet för med sig. Det är en grundläggande identitet som ger mig både värde och mening oberoende av prestation eller omständigheter. I den identiteten finner jag trygghet, styrka, kärlek och en slags rikting i livet.

/ Urban

Ps. Söndagen 29/12 predikar jag i Immanuelskyrkan, Örebro med rubriken ”Är jag Guds barn?” Ds.

Ett vanligt sätt att se på livet är som en linjär linje, där dag efter dag läggs efter varandra och bildar en lång rad…

…dagen vi har idag är unik, den har aldrig funnits förut och kommer aldrig att återvända. Detta kan naturligtvis upplevas både stressande och befriande, men jag tror att det finns ett annat sätt att betrakta livet, som en cirkel.

Sekundvisaren som varje minut återvänder till samma punkt… Solen som varje dag stiger på morgonen och sedan sänker sig på kvällen. Årstiderna som gång på gång återkommer i samma ordning: vår, sommar, höst och vinter.

I västvärlden pratas det ofta om ekorrhjul och att fastna i onda cirklar, men i själva verket rör sig tiden och livet ständigt runt som i en cirkel.

Det finns många olika bilder av livet, som en berg och dalbana fullt av upp och nedgångar, en bok där varje ny dag är en ny sida. Ett hav som stundtals är lugnt och still och stundtals stormigt, en stig i skogen, slingrande och oförutsägbart, men fullt av upptäckter… Men i det här blogginlägget vill jag likna livet vid en spiraltrappa.

Vi börjar livets resa på första trappsteget, ovetandes om vad som väntar oss. De första stegen håller våra föräldrar våra händer och visar oss vägen och hjälper oss med balansen. Men förr eller senare måste vi själva ta stegen, utforska på egen hand och ibland våga ramla för att lära oss hur man reser sig igen.

Spiraltrappan är aldrig rak. Den snurrar runt och låter oss se samma vyer från nya vinklar och perspektiv. Gamla utmaningar återkommer, men denna gång möter vi dem med nya insikter och erfarenheter i bagaget. Det är som att varje steg ger en ny utsikt, en ny förståelse och en ny möjlighet att se tidigare erfarenheter ur ett nytt perspektiv. Det är en påminnelse om vi rör oss framåt och uppåt, även om vägen kan kännas likadan som förut.

Om vi tänker oss livet som en spiraltrappa av upplevelser och erfarenheter kan vi finna tröst i vetskapen om att varje steg är en del av en större helhet…

…och vi har alltid en möjlighet att börja om på nytt, för livets olika faser och erfarenheter är sammanlänkade och återkommande snarare än linjära och slutgiltiga. I mitt liv har jag bland annat upptäckt hur gamla möjligheter återkommit i ny skepnad och hur tidigare misstag lett till nya framgångar.

/ Urban 

Alla bär på något, något som kanske inte syns men som känns. Det kan vara sorg, ilska, skam, ångest, frustration, stress, rädsla, ett jobbigt minne eller en dröm som gått i kras.

I mötet med andra människor kan vi ibland ana det, vi kan se det i någons blick, höra det mellan raderna i det någon säger.

Ju fler människor jag möter desto oftare tänker jag att om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Alla har sitt och endast på väldigt långt avstånd lever illusionen att det finns människor som bara har det bra. Det mesta finns i de flesta liv, så verkar det vara. Och vad mycket varmare och mer mänskligt livet skulle bli om vi lite oftare bjöd varandra på en gnutta av den genomskinligheten.

Tomas Sjödin

Alla bär vi på problem i livet, stora och små saker som vi försöker gömma bakom vår fasad. Men om vi vågar bryta tystnaden och visa vår sårbarhet händer ofta något fascinerande: andra vågar göra detsamma. Plötsligt märker vi att vi inte är ensamma, att det faktiskt är fler som går runt och bär på tunga saker i ens liv.

Om vi vågar uttrycka våra tankar och känslor ger vi andra människor en inblick i vår inre värld, vilket också kan hjälpa dem att känna igen sina egna känslor och upplevelser.

Genom att våga berätta skapar vi alltså inte bara en öppning för vår egen läkning, utan vi bygger också broar för andra att våga gå över.

Om vi vågade släppa vår fasad, kanske vi skulle upptäcka att sprickorna inte är något att dölja, utan något vackert: en plats där ljuset kan tränga in.

Så nästa gång vi möter någon, kan vi försöka minnas att även de bär på något, och att vara människa är att både behöva och att erbjuda stöd längs väg.

/ Urban

Precis som man ibland inte ser skogen för alla träden, kan vi missa julens innersta kärna på grund av all jul. Vi går på julmarknader och julkonserter. Vi städar, pyntar och bakar för att skapa en miljö där julen kan kännas, synas och smakas. Men kanske blir vi så upptagna av ytan att vi inte ser djupet?

Tror att det mitt i advents-rushen finns en risk att vi springer förbi det som egentligen gör julen viktig och meningsfull. Kärleken, hoppet, nåden och friden riskerar att försvinna i mängden av allt som ska hinnas med.

Tänker att advent också är en tid att förbereda sitt inre, att det yttre pyntandet också har en inre motsvarighet.

För mer än tvåtusen år sedan föddes Jesus i ett stall, men det fanns inte plats för honom i härbärget. Kanske är det samma sak i våra hjärtan idag? Vi fyller dem med så mycket annat: oro över framtiden, krav på prestationer och bruset från en värld som aldrig tycks sakta ner. Så vi märker inte att Jesus står där vid dörren och väntar på att få komma in.

Att julpynta sitt inre handlar nog inte om att lägga till fler saker, utan om att våga skala av. Det kanske innebär att sänka kraven på alla ”måsten”, att låta tystnaden få en plats mellan all julmusik. Att välja stillheten framför jäkten och reflektionen framför stressen. När vi gör detta, bereder vi plats i vårt hjärta för det lilla barnet att få rum.

Att Jesus föds i ett stall är en påminnelse om att Gud möter oss i det enkla och vardagliga. Och att julpynta sitt inre handlar inte om att vara perfekt utan om att vara mottaglig. Det handlar om att våga öppna dörren till sitt inre och säga: Välkommen, här finns plats för dig!

/ Urban

Det är en fras som polisen Jesse upprepar många gånger i tv-serien Tunna blå linjen. Tänker att det finns något djupt mänskligt i den uppmaningen, en önskan om att möta livet och sitt uppdrag med mod men samtidigt ta hand om sig själv och andra.

För poliserna i Tunna blå linjen är rädslan en del av deras vardag. De möter våld, kaos och människors allra svåraste stunder, och att då inte vara rädd kan framstå som en omöjlig och provocerande uppmaning…

…och likadant är det med Jesu ord ”Var inte rädda”, de kan upplevas som en direkt uppmaning som nästan kräver att vi omedelbart ska släppa all vår rädsla.

Men rädsla är en naturlig del av att vara människa. Vi känner den när vi tänker på världsläget, när vi står inför det okända, när vi tappar kontrollen eller möter prövningar. Den kan både vara en varningssignal och ett hinder.

Orden Var inte rädda… handlar nog inte om att förneka rädslan eller trycka undan den, utan mer om vad vi gör med den. En påminnelse om att inte låta rädslan styra oss, att inte låta den lamslå oss eller begränsa våra drömmar.

Istället för att se Jesu ord som en befallning att sluta känna rädsla kan vi se dem som en påminnelse om att vi inte är ensamma i vår rädsla, för han är med oss även när livet känns övermäktigt.

…Men var rädda om er, här finns en viktig kontrast, en påminnelse om att mod och dumdristighet inte är samma sak. Att våga betyder inte att kasta sig huvudstupa in i faror utan förnuft eller eftertanke.

Men vad innebär det i praktiken att vara rädd om sig själv? Tänke att det handlar om små, vardagliga handlingar. Att lyssna till kroppen när den säger ifrån. Att prioritera återhämtning i en tid som ständigt kräver prestation. Att våga säga nej till sådant som dränerar och ja till det som fyller på. Att vara medveten om sina känslor och ta dem på allvar, att våga stå upp för sig själv och sina behov och värderingar. Att uppskatta och acceptera sina styrkor och svagheter, och tillåta sig själv att göra misstag och lära av dem.

Att vara rädd om sig själv och andra handlar alltså om att värna om välmående och trygghet. Att visa omtanke i handlingar och ord, både mot sig själv och andra. Och genom att vårda relationer och ta ansvar kan vi tillsammans skapa en grund för gemenskap och respekt.

/ Urban

Jag cyklar väldigt sällan nuförtiden och när jag väl gör det handlar det oftast om en kort tur till affären. Och om jag ska vara ärlig, händer det att jag ibland slarvar och struntar i cykelhjälmen och tänker: det är ju bara en kort tur.

Igår eftermiddag gav jag mig ut på en lite längre cykeltur, men den fick ett abrupt slut när jag blev påkörd av en elsparkcykel. Det gick så snabbt att jag knappt hann reagera, men som jag uppfattade det kom elsparkcykeln farandes i alldeles för hög fart upp på cykelbanan, och de klarade inte av att ta kurvan utan att stöta till mig.

Ena sekunden satt jag på cykeln och trampade och nästa låg jag på marken och såg de två killarna på elsparkcykeln åka vidare som om ingenting hänt.

Det kunde ha gått riktigt illa, men jag hade hjälm. Som tur är hade jag hjälm. Utan hjälmen kunde skadorna ha blivit mycket värre än en hjärnskakning.

Självklart är det inte alls roligt med huvudvärk, trötthet och yrsel, men av erfarenhet vet jag att det går över. Har nämligen haft hjärnskakning flera gånger tidigare.

Efter tidigare cykel incidenter har jag lovat mig själv att aldrig mer slarva med hjälmen, oavsett hur kort eller ofarlig turen känns. Trots det har jag ändå ibland valt att cykla utan. Hur svårt kan det egentligen vara att förstå allvaret.

/ Urban

Gick in på pizzerian för att köpa pizza, och pizzabagaren frågar om jag inte ska skriva en ny bok snart. Han berättar att han har läst min tidigare bok flera gånger och tycker att den är riktigt bra. Jag säger tack och hänvisar till bloggen. Då säger plötsligt den andra pizzabagaren att han också läst boken och tycker den är bra…

…Blir alldeles varm inombords. Det är något speciellt med att få beröm, uppmuntran och bekräftelse. Ändå är det lite svårt att hitta ord för att beskriva känslan…

Hur vi reagerar på beröm, uppmuntran och bekräftelse varierar, ibland känner vi glädje och tacksamhet. Andra gånger har vi lite svårt att ta emot det och undrar om vi verkligen är värda berömmet? Men kanske är det så att beröm, uppmuntran och bekräftelse betyder mer för oss än vi kanske själva anar.

Ingen annan än du kan ta fram din fulla potential och det bästa av dig. Men för att det ska ske behöver vi alla en liten knuff ibland.

Att få beröm, uppmuntran och bekräftelse kan ge oss kraft och energi, det kan göra att vi både känner glädje och stolthet över det vi åstadkommit. Det kan också hjälpa oss att upptäcka vilka gåvor vi har och vad som är vår uppgift i livet. Det kan helt enkelt få oss att nå vår fulla potential!

Och när vi möter motgångar eller tvekar inför nya utmaningar kan en uppmuntrande kommentar vara skillnaden mellan att ge upp och att fortsätta. Ibland behöver vi människor som ser vår potential och tror på oss mer än vi själva gör.

Läste nånstans att vi antingen kan vara termostat som höjer andra människors förmågor eller en termometer som bara uppfattar situationen. Precis så tror jag att det är, vi kan antingen vara de som lyfter andra eller de som bara ser på utan att säga något.

Nästa gång du ser någon göra något bra, säg det. När någon tvekar, var den som tror på dem. Och när någon delar sina tankar eller känslor, lyssna med ett öppet hjärta.

/ Urban

Ps. Tack personalen på Hagagrillen för god kebabpizza, beröm och uppmuntran. Ska ta en ordentlig funderare på om jag ska skriva en bok till Ds.

Jag kanske är annorlunda, men finns det något bättre än att ta en morgonpromenad på några kilometer innan jobbet? För mig är det en slags ritual, en god vana och det finns något väldigt befriande i att möta en värld som håller på att vakna.

Utan morgonpromenader skulle dagen börja abrupt, som att kastas rakt in i den utan någon förberedelse. Det skulle liksom saknas ett lugn att hålla fast vid när dagens krav och måsten börjar tränga sig på.

Tänker att morgonpromenaden till stor del handlar om möten, inte med människor för dem möter jag sällan ute på morgonen (förutom hundägarna). Nej, de möten jag tänker på är mötet med naturen, med Gud och med mig själv.

Utan morgonpromenader skulle jag tappa kontakten med årstidernas cykler och naturens rytm. Utan dessa stunder kanske jag skulle förlora kontakten med det enkla och naturliga flödet och kanske även med mig själv.

Under morgonpromenaden väcks kroppen till liv och det går nästan att känna hur energin sakta byggs upp. Men morgonpromenaden är inte bara ett fysiskt uppvaknande utan också ett mentalt. Det är som att tankarna rör sig lättare på morgonen än vid andra tider på dygnet. Ibland grubblar jag, tänker och funderar. Ibland kommer jag på lösningar på problem jag brottats med och ibland tänker jag på ingenting alls och låter bara stegen föra mig framåt.

Morgonpromenadens stillhet blir också en slags andakt, där varje steg blir en bön och varje andetag en påminnelse om livets gåva. Och tystnaden bär på en närvaro som om Gud själv vandrar vid min sida.

/ Urban

Vi lever i en tid där individen står i centrum. Följ dina drömmar, gör det som känns rätt för dig och stå upp för din egen vilja är budskap vi matas med från alla håll.

Visst finns det något vackert i den friheten, att varje människa har rätt att uttrycka sina behov och att följa sina drömmar och önskningar. Men samtidigt tycker jag att det är ett problem att frasen men jag vill blivit en symbol för en tid där individens röst värderas högre än någonsin.

Det är en fras som jag som pedagog på förskola får höra otaliga gånger varje dag och orden men jag vill är inte bara ett uttryck för en önskan. Det är ett mantra för en generation som lär sig att världen ska anpassa sig efter dem, snarare än tvärtom.

Livet är mer än jag vill, det är en insikt som måste läras, inte bara av barn och unga utan även av oss vuxna. Givetvis är vår egen vilja viktig, men den är aldrig ensam. Viljan är en del av ett större sammanhang och våra handlingar påverkar andra.

Vi behöver förstå värdet av gemenskap, kompromisser och det kollektiva. För i slutändan är det inte bara vad jag vill som bygger världen, utan vad vi kan åstadkomma tillsammans. Och jag tänker att vår förmåga att se och förstå andras perspektiv är avgörande för hur vi bygger relationer, samhällen och en meningsfull tillvaro.

Tänker att livet inte bara är mitt eller ditt, utan vårt. Och ju tidigare vi lär oss att balansera vår egna drömmar, vår egen vilja och behov med andras, desto mer harmoniska och meningsfulla kan våra liv bli.

/ Urban