För några veckor sedan visades sista avsnittet av SVT:s serie Tunna blå linjen. En serie om en grupp polisers arbete och vardag i Malmö.
Något som stuckit ut på grund av det sällan förekommer i svenska tv-serier är hur karaktären Saras kristna tro fått ta plats, och en scen som etsat sig fast hos mig är när hon försvarar sin tro inför sin partner Magnus.
Att förklara sin tro är som att försöka fånga vinden med händerna. Den känns, den påverkar, men den låter sig inte fångas. Tron är så självklar för den som upplever den, men så svår att sätta ord på för någon som står utanför.
Tänker att tro handlar om närvaro, om en Gud som är där, alltid och överallt, men utan att nödvändigtvis ropa ut sin existens.
Han är där i barnets första skrik vid födseln, i körsbärsblomningen, i kärlekens intimitet. Han är där i skrattet och i tårarna. I allt det vi ofta tar för givet och det är just detta som gör tron på Gud så svår att förklara.
För mig är kristen tro berättelsen om hopp, kärlek och förlåtelse. Men det är också en berättelse om frågor och tvivel. Jag tvivlar. Jag frågar. Och jag tror att det är precis så det ska vara. Tro är inte att ha alla svar, utan att våga söka, våga lita och våga hoppas.
Det talas ofta om rättigheter såsom rätt till frihet, privatliv, utbildning, sjukvård, yttrandefrihet, kultur och religion. Och varje människa har givetvis rätt att leva i en miljö fri från våld, diskriminering och övergrepp.
Men jag upplever att allt detta snack om rättigheter gör att människor glömmer bort att med varje rättighet kommer också en skyldighet. En skyldighet gentemot andra, gentemot samhället, och inte minst gentemot oss själva.
Det är ju lätt att ropa efter våra rättigheter när de hotas, men glömmer vi bort att vi själva också har ett ansvar för att dessa rättigheter ska kunna förverkligas, både för oss själva och för andra.
Rättigheter och skyldigheter är nämligen som två pusselbitar som passar ihop och kan inte existera utan varandra. Dina rättigheter hänger liksom ihop med mina skyldigheter och vice versa.
Låt oss börja med barn och unga, i förskola och skola lär vi dem om deras rättigheter och det är givetvis viktigt. Men pratar vi tillräckligt om deras skyldigheter? Att rätten till utbildning också innebär en skyldighet att bidra till sin egen och andras lärande. Att rätten till en trygg miljö också innebär att de måste agera respektfullt gentemot andra.
Det är inte ovanligt att man hör människor säga: ”Jag har rätt att säga vad jag vill”. Och delvis stämmer det, men rätten till yttrandefrihet innebär också en skyldighet att använda den med ansvar. Att inte skada andra med sina ord, att inte sprida hat eller lögner.
Vi har rätt till sjukvård, men vi har också skyldigheten att vårda vår hälsa så gott vi kan. Vi har rätt till sociala skyddsnät, men vi har också skyldigheten att bidra till dem genom att arbeta och betala skatt.
Låt oss börja prata mer om skyldigheter och då inte som en börda utan som en möjlighet. En chans att bidra till något större än oss själva. För jag tänker att när vi människor lever upp till både våra rättigheter och skyldigheter så skapar vi en värld där frihet, rättvisa och ansvar går hand i hand.
2020 blev FN:s barnkonvention svensk lag och äntligen skulle barns rättigheter ha samma tyngd som andra lagar. Men hur blev det i verkligheten?
Som det är just nu är barnkonvention bara en pappersprodukt, ett fint dokument utan någon större betydelse. Och kan vi verkligen kalla barnkonvention för svensk lag när vi gång på gång ser hur den brister inom skola och förskola?
Vid alla beslut som rör barn ska det i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
Hur många av Sveriges kommuner kan med handen på hjärtat säga att de följer barnkonventionens artikel 3?
Om vi inte kan garantera att dessa rättigheter följs, är det kanske bättre att vara ärliga och erkänna att barnkonventionen som lag inte alls fyller sitt syfte, utan bara är tomma ord.
Om vi verkligen menar allvar med barnkonventionen måste vi gå längre än att bara sätta fina ord på papper. Det behövs konkreta åtgärder och investeringar som gör att barnens rättigheter får genomslag i vardagen. Det handlar om mindre barngrupper och att ge förskola och skola de resurser och förutsättningar som krävs för att kunna arbeta med barns bästa. Att kunna skapa en miljö där varje barn blir sett, lyssnat på och får det stöd och trygghet som krävs för att kunna utvecklas på bästa sätt.
Ibland kan en låt stanna kvar hos en långt efter att musiken tystnat. Gustaf Noréns låt ”Utan Dig” är en sådan låt för mig, och har inspirerat mig att skriva detta blogginlägg.
Hur ska jag kunna leva utan dig? Hur ska jag kunna andas utan dig? Hur ska jag kunna tro att allt ska ordna sig utan dig?
Var ska jag vandra utan dig? Var ska jag stanna utan dig? Hur ska jag finna sanningens stigar inom mig, om jag ej får vandra dom med dig…
Gustaf Noren
Hur ska jag kunna leva utan dig? Den frågan rör vid något djupt inom mig. Hur skulle jag kunna leva utan Gud?
Kan tänka mig att utan Gud så skulle mitt liv på ytan se likadant ut. Vardagen skulle liksom rulla på, men bortom ytan vad skulle finnas där?
Utan Gud skulle mitt liv kännas tomt, utan hans närvaro i mitt liv, utan den tillit och trygghet som tron ger känns det som att jag skulle förlora den grund som mitt liv står på. Jag skulle sakna vissheten om att jag är älskad, att jag är buren och att mitt liv har ett syfte.
När jag ser på mitt liv, ser jag att Gud varit med. Inte alltid så synlig och högljudd, men han har funnits med i ljuset och mörkret, i glädjen och sorgen, i styrka och i svaghet.
Utan Gud, hur skulle jag då finna hopp när jag behöver det som mest? Vem skulle jag då vända mig till när ingen annan förstår, när orden inte räcker till…
…tänker på den tystnad som skulle finnas om jag inte hade någon att be till, om jag inte hade någon att vända mig till när hjärtat mitt söker frid.
Att tro att allt ska ordna sig handlar inte om att förneka smärtan eller utmaningarna, utan om att lita på att det finns en väg genom dem. Att jag kan lämna mina bekymmer till Gud och lita på att han går med. Den tron ger mig styrka att resa mig och gå vidare när jag faller, att hoppas när det känns mörkt, och att lita på att även det svåra och mörka kan leda till något gott.
November är inte bara en månad mellan höst och vinter, det är även en tid då vi tvingas möta livets allvar utan filter.
Träden de står nakna och marken är täckt av en blandning av fallna löv och frost, och mörkret tar obönhörligt över våra dagar.
Det är lätt att klaga på november, vilket vi gärna gör, men det kanske är dags att omvärdera november och inse dess betydelse. Att den är en påminnelse om att allt i livet har sin tid och sin rytm.
November är på många sätt en påminnelse om livets cykler, om att mörkret liksom ljuset har sin plats i tillvaron.
Tänker att november är naturens sätt att säga till oss att vi behöver en period av vila och återhämtning. Växterna vissnar, löven faller från träden, och skogen går in i sin vinterdvala. Kanske är det naturens sätt att påminna oss om att även vi behöver en period av vila för att samla ny kraft inför det kommande året.
Det är också något med november mörkret som gör att vi inte längre kan blunda för det vi undvikit eller hållit undan. En slags påminnelse om att det är okej att vara i det gråa, att allt inte alltid måste vara ljust och enkelt.
November mörkret pressar oss att sakta ner och möta verkligheten, allt det som sommaren med sol och värme och höstens färgprakt lät oss fly ifrån. De där stora tankarna och funderingarna kring livets allvar…
…och utan november skulle vi nog aldrig fullt ut förstå glädjen i ljuset, värmen och vårens nyvakna liv.
För tre år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom. Det var som att ställas inför en vägg som jag under lång tid hade försökt ignorera, men när väggen till slut tog emot var kraschen oundviklig. Kollegor hade frågat hur jag mådde och påpekat att jag inte pratade och skrattade lika mycket som tidigare, men då svarade jag snabbt att allt var bra, trots att det inte alls var det.
När jag satt och byggde lego med barnen på förskolan kunde jag känna att tårarna var på väg och att jag behövde gå på toaletten för att samla mig. Och när jag var ute och gick på rasten kände jag ångest över att behöva gå tillbaka till jobbet.
Jag visste att jag borde vara ärlig och säga som det var, men valde att hålla tyst. Trots att jag av erfarenhet visste att det bästa vore att berätta, intalade jag mig själv att det snart skulle bli bättre.
Jag brukar uppmuntra andra att vara öppna med hur de mår, men är samtidigt fullt medveten om hur svårt det kan vara att lägga korten på bordet. och i mitt eget liv är det uppenbart att jag inte hade dragit lärdom av mina tidigare erfarenheter av att hålla tyst om hur jag egentligen mådde.
Men varför är det så svårt att berätta att man mår dåligt?
Tänker att det finns flera orsaker till detta. I ett samhälle där det ses som fullt normalt att vara stressad och ha en fulltecknad almanacka, kan det nog vara så att vi människor inte inser att vårt levende är ett problem och att vi rentav förminskar vår psykiska ohälsa. Många känner sig också pressade att upprätthålla en fasad av att allt är bra.
Det finns också en rädsla för att bli missförstådd, att andra inte ska förstå ens psykiska tillstånd och att sätta ord på sitt inre kaos är inte alltid så lätt. Någon beskrev det som att försöka förklara en storm för någon som inte ens varit i regn, vilket jag tycker är en bra beskrivning.
För många handlar det nog också om att skydda andra från sitt mörker, att man inte vill tynga sina nära och kära med sina problem. Andra har ju tillräckligt med sina egna problem och därför undviker man att prata om sitt eget mående.
Efter att ha skrivit om ångest och skam är det nu dags för en känsla som vi alla upplever ibland, nämligen ilska. Vi kan bli arga när vi känner oss orättvist behandlade, missförstådda eller när vi möter motgångar och inte lyckas nå de mål vi kämpat för. Vi kan också känna ilska över världsläget och de orättvisor som finns runt omkring oss.
Samtidigt är ilska en känsla vi ofta lär oss att undvika, gömma undan eller dämpa. Men i känslornas värld finns det en tydlig och viktig skillnad mellan positiva och negativa känslor. Positiva känslor som glädje och tillfredsställelse växer när de uppmärksammas och bekräftas. Medan det med negativa känslor som till exempel ilska fungerar tvärtom. När dessa känslor blir sedda och bekräftade har de en tendens att försvagas och ebba ut…
…om negativa känslor däremot tystas ner eller ignoreras kan de istället växa sig starkare och hålla sig kvar. Att försöka förminska eller dölja dessa känslor hjälper inte, tvärtom kan det leda till att de gror under ytan och blossar upp senare i nya situationer.
Tänker att ilska är som en vass kniv, den kan både vara ett verktyg och ett vapen. Den kan skada både andra och oss själva om den får härja fritt, men den kan också vara en drivkraft till förändring. Att känna ilska är inte fel i sig, det viktiga är att lära sig hantera den på ett hälsosamt sätt. Många gånger kan ilska hjälpa oss att sätta gränser och stå upp för oss själva, men samtidigt kan ilska förblinda oss. Låter vi den ta över helt riskerar vi att agera på ett sätt som vi senare får ångra.
Ilska som hålls inne allt för länge kan sätta sig kroppen som huvudvärk, magbesvär, stress och bitterhet. Ibland behöver man tillåta sig själv att bli arg för att sedan kunna bli glad. Och av egen erfarenhet vet jag att ilska kan vara ett viktigt steg i att bearbeta smärtsamma händelser. Genom att tillåta sig själv att känna ilska kan man även börja förstå den mer nyanserat och så småningom släppa den, vilket i sin tur gör att man kan nå en plats av försoning.
Nyckeln ligger i att försöka förstå och hantera ilskan. Att fråga sig själv varifrån den kommer och vad som triggar den. Och vad kan jag göra med den här känslan? Hur kan jag uttrycka min ilska på ett sätt som är konstruktivt?
Det finns få känslor som kan krypa så djupt in i vårt inre och slå rot som skam, och det som gör skammen så stark är att den ofta handlar om vem vi är snarare än om vad vi gör.
Till skillnad från skuld, som vanligtvis handlar om om en specifik handling, att man gjort något fel så handlar skam om att känna sig dålig för vem man är. Den säger att ”jag är fel’ snarare än ”jag har gjort fel”
Att känna skam kan bero på flera olika saker, men jag tänker att det är en känsla vi upplever när vi känner att vi har gjort något fel, brutit mot sociala normer eller på något sätt svikit och inte levt upp till våra egna eller andras förväntningar och värderingar. När skam känslorna tar över känner man sig liten, otillräcklig eller mindervärdig och det kan vara svårt att skaka av sig skammen då den förvandlats till en självbild: Jag är inte bara någon som har gjort fel, jag är fel.
Detta är skammens mörka och destruktiva sida, hur den kan leda till självförakt och psykisk ohälsa. Att man konstant känner sig otillräcklig och inte vågar ta några risker av rädsla för att misslyckas. Den kan också skapa ett mönster av att ständigt dölja sina brister och fel, vilket hindrar oss från att vara öppna och ärliga både mot oss själva och andra.
Därför är det viktigt att vi lär oss hantera vår skam på ett konstruktivt sätt, att vi erkänner våra misstag utan att döma oss själva för hårt och lär oss skilja på att göra misstag och att vara ett misstag.
Skam är känslan vi undviker att prata om, men vi behöver hitta ett sätt att möta vår skam och det handlar inte om att undvika den eller gömma undan den. Faktum är att skam trivs bäst i mörkret men när vi vågar sätta ord på den och dela den med andra så lyfts den fram i ljuset och förlorar en del av sin kraft. Och genom att visa oss sårbara kan banden till andra människor stärkas, för vem har aldrig känt skam?
Men är skam bara negativt? Nej, jag tänker den har en dubbel funktion, att det både finns negativ och positiv skam. Att skammen både kan fungera destruktivt och konstruktivt i våra liv.
Negativ skam tenderar att hålla oss tillbaka och fylla oss med känslor av ovärdighet som på så sätt hindrar oss från vårt sanna och bästa jag. Men skammen kan också vägleda oss mot bättre handlingar och självreflektion. Den kan fungera som en kompass för våra värderingar, en slags påminnelse att vi går emot det vi själva tycker är rätt och fel.
Att känna ångest är ofta allt annat än roligt, det kan vara en överväldigande och obehaglig känsla som dränerar en på energi. Och om ångesten är återkommande och intensiv kan den bli ett hinder i vardagen och skapa en negativ spiral som leder till psykisk ohälsa.
Personligen har jag i perioder haft panikångest med panikattacker som kan upplevas skrämmande med hjärtklappning, svettningar, yrsel och en känsla av att inte få luft.
Jag har haft posttraumatiskt stressyndrom med flashbacks och mardrömmar och en ständig känsla av att ha koll på omgivningen runt omkring mig. Och med en ångest kopplad till minnena av de traumatiska händelserna jag blev utsatt för. Men också en ångest över att jag inte hade berättat för mina nära och kära hur jag mådde och tagit tag i problemet, vilket skapade ännu mer skuld, skam och frustration gentemot mig själv.
Jag har haft prestationsångest, vilket var en bidragande faktor till att jag drabbades av utmattningssyndrom för tre år sedan. Att ställa höga krav på sig själv är något många gör, särskilt när man har en stark vilja att lyckas eller att leva upp till egna eller andras förväntningar. Men när dessa krav blir för tunga att bära, kan de börja skapa stress, ångest och en känsla av otillräcklighet, som om inget man gör riktigt räcker till.
När jag började skriva detta blogginlägg dök plötsligt denna bild upp på instagram och jag tänker att psykologen Henrik Wiman har en viktig poäng i att ångest är symtomet och inte problemet, och faktum är att ångest inte enbart är negativt, även om det ofta kanske upplevs så.
Många gånger kan ångesten kännas som ett hinder, särskilt när det känns som att den inte är kopplad till en tydlig orsak. Vilket kan göra att den känns förvirrande och svår att förstå. Men ångest är ett symtom som beror på något, och detta ”något” är det som är problemet. Det är det vi på något sätt måste bearbeta och ta tag i.
Att lära sig ängslas är ett äventyr som varje människa måste igenom för att hon inte skall bli förtappad genom att hon aldrig ha erfarit ångest eller sjunkit ned i ångesten; den som har lärt sig att känna ångest på rätt sätt, han har lärt sig det största.
Sören Kierkegaard
Tänker att ångest är inte bara en negativ känsla som ska undvikas eller förnekas utan snarare är det en väsentlig del av att vara människa.
Ibland är det en nödvändig känsla som hjälper oss att gå vidare i livet. Men då är det viktigt att vi lär oss att hantera och förhålla oss till vår ångest. När vi kan acceptera ångesten och använda den som ett verktyg för förändring kan vi omvandla den till något konstruktivt istället för att låta den styra våra liv.
Vad skulle hända om vi började se ångest som en kompass som pekar på saker i vårt liv som behöver vår uppmärksamhet. Att ångest helt enkelt är kroppens sätt att tala om att något inte är i balans, att något behöver förändras eller bearbetas.
Vi människor är som en matrjoskja eller en babusjka som de ofta kallas utanför Ryssland. Precis som varje docka innehåller en mindre docka inuti bär vi människor lager på lager som döljer djupare delar av oss själva. Varje lager representerar en annan aspekt av vår personlighet, historia eller erfarenhet…
En människa är alltså så mycket mer än det du se när du tittar på henne eller det du själv ser i spegeln. Var och en av oss består av olika versioner av oss själva. Identiteter som vi klär på och av när det passar, beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i.
Varje lager och roll är som en fragment av vår fullständiga identitet och kanske ett unikt uttryck för vilka vi är just i det ögonblicket. Denna mångfacetterade personlighet kan både ses som anpassningsförmåga och en källa till inre komplexitet.
Man skulle kunna säga att det är att som att vi bär en samling av utav masker, inte för att dölja oss utan för att bättre kunna uttrycka de olika sidor av oss som hör samman med vårt livs olika kapitel. Kanske är det just i dessa lager och versioner av oss själva som vår mänsklighet verkligen träder fram.
Att lära känna en annan människa på djupet är som att försiktigt öppna matrjoskja dockan och upptäcka att det finns flera dockor placerade i varandra, och där varje docka gradvis blir mindre och mindre…
…det är som att varje person har en kärna av något väldigt personligt och unikt, inbäddat under flera lager.
Att mogna och växa som människa tror jag handlar om att lära känna sina olika lager, roller och personligheter. Ibland säga det att vår identitet formas under ungdomsåren men jag vill påstå att den processen pågår under hela livet. Ganska ofta händer det att jag upptäcker nya sidor i min personlighet, som jag inte känt till tidigare. Och kanske är det så att när man tror sig veta vem man är så uppdagas det ännu fler dockor där inuti eller för att använda Tomas Sjödins ord: ”Det finns tusen olevda liv inom mig”.
Urbans Tankar och Funderingar 