I mitt arbete på förskola.möter jag ständigt barn som vill något av mig: uppmärksamhet, tröst, hjälp med något, eller kanske en särskild leksak eller aktivitet. Jag försöker så gott jag kan att möta deras behov, men ibland är det svårt för dem att acceptera de svar de får. Det kan leda till ilska, frustration och utrop som: ”MEN JAG VILL!”
Men vi vuxna, jag och mina fina kollegor har ett annat perspektiv. Vi ser helheten, vi vet vad som är bäst för barnen i längden, även om de just då inte kan förstå det. Och vet du? Jag tänker att det är precis så det är med Gud.
Tänk om Gud alltid gav oss precis det vi bad om. Om han tog bort alla sjukdomar, problem och svårigheter. Om vi fick allt vi pekade på. Skulle han då vara en god Gud? Och vad skulle det göra med oss människor?
En förälder som säger ja till allt sitt barn ber om, är det verkligen en kärleksfull och klok förälder? Jag ger inte mina egna döttrar allt de vill ha, även om de titt som tätt lindat mig runt sitt lillfinger. I grund och botten handlar det ju om kärlek. Och så är det med Gud också.
Jag har ofta hört det sägas att Gud svarar på bön på tre sätt: ja, nej eller vänta. Och visst har vi människor svårt att ta ett nej, men kanske är det ännu svårare att leva med ett ”vänta”. För vi lever ju i en tid där allt ska gå snabbt. Helst omedelbart.
Ofta har vi nog en så tydlig bild av hur vi vill att Gud ska svara att vi missar hans svar när det kommer i en annan form än vi förväntat oss. Men även ett nej är faktiskt ett bönesvar. Och kanske till och med ett uttryck för Guds omsorg, hur svårt det än kan vara att se i stunden.
Det är märkligt hur lätt jag finner Gud i solnedgångar och skogspromenader, men hur svårt det är att upptäcka honom i den överfulla tvättkorgen, i disken som aldrig tycks ta slut. I vardagens strida ström av måsten. Som om det heliga gömmer sig när livet blir för vanligt.
Kanske ligger problemet i mitt sätt att dela in livet. Det är som om jag, utan att tänka på det, delar in världen i två fack: det heliga och det vardagliga. Och det är jag nog inte ensam om. Vi har på något sätt vant oss vid att skilja det andliga från det vardagliga, det heliga från det vanliga. Men om världen verkligen har sitt ursprung i Gud, borde då inte också det lilla och till synes obetydliga bära spår av det gudomliga?
Kanske handlar det inte om att försöka upphöja vardagen eller fly den för att söka Gud, utan om att inse att vardagen redan bär en inneboende helighet. Att den, i all sin enkelhet är en plats där Gud redan är närvarande.
Han finns inte bara i det storslagna, han är också närvarande i händerna som sköljer tallrikar, i stegen som går samma väg till jobbet varje dag, i varje andetag som håller oss vid liv, i en suck av trötthet mitt i vardagen. Och om jag kan låta varje handling bli ett uttryck för kärlek, närvaro och tacksamhet, då börjar gränsen mellan det heliga och det vardagliga suddas ut. Då är Gud inte bara i solnedgången, utan också i den överfulla tvättkorgen.
Om Gud är kärlek, och kärlek i sin djupaste mening handlar om att ge sig själv, då kanske vardagens alla små sysslor är just de penseldrag som målar den större bilden. Och kanske är själva livet en bön: ”Gud, lär mig att upptäcka dig i det som redan är.”
Vi talar ofta om förändring som något stort och omvälvande. Som en ny riktning i livet, ett uppbrott från det gamla, som att byta jobb, bli förälskade, flytta till en ny plats eller fatta avgörande beslut.
Men sällan stannar vi upp och funderar över hur förändring egentligen sker. Vad är det som faktiskt formar oss, skiftar våra perspektiv, våra känslor, våra liv?
Och då syftar jag inte bara på de stora, omvälvande händelserna utan också på de där små skiftningar som händer inuti. De som smyger sig på nästan obemärkt, men som en dag får en att stanna upp och inse: Jag har förändrats. Jag är inte riktigt densamma längre.
Jag tänker att det finns fyra grundläggande sätt vi människor förändras på. Fyra vägar eller metoder som öppnar oss mot något nytt. Och de handlar alla om att lägga till eller ta bort. På utsidan och på insidan.
Att förändras genom att lägga till något nytt på utsidan, det känner vi nog alla igen. En ny miljö, nya sammanhang eller att vi börjar med en vana vi inte haft förut. Vi kanske börjar träna, byter arbetsplats, anmäler oss till en kurs eller flyttar till annan ort. Det yttre skiftar, och vi märker hur också vårt inre börjar röra på sig. Sakta men säkert formas vi till någon annan.
Sen finns det förändringen som kommer av att ta bort något från utsidan. När vi rensar ut, gör plats, släpper taget om sådant som tappat sin kraft: gamla mönster, relationer som tär mer än de ger, intryck som tröttar snarare än berikar. Ibland är det först när vi skalar bort som vi ser klart. Som när ett fönster tvättas rent och ljuset faller in igen.
Men den djupaste förändringen kanske sker i det tysta, inom mig. När något tillförs i mitt inre, en tanke som inte funnits där förut, en ny insikt, ett beslut, en förlåtelse jag till sist ger. Något vi lär oss, förstår, vågar känna.
Och så finns den inre förändringen som sker när vi släpper taget om något vi burit med oss länge. En gammal rädsla, åsikt eller tanke. Ett invant krav, en föreställning om vem vi borde vara. Ibland är det svåraste vi kan göra att låta något dö för att något nytt ska kunna få liv.
De här fyra vägarna att lägga till eller ta bort, på utsidan eller på insidan är inte isolerade från varandra. Tvärtom, de vävs ständigt samman. Det vi förändrar på utsidan påverkar ofta vårt inre mer än vi anar, och det som sker inom oss får förr eller senare genomslag i hur vi lever, väljer, och relaterar till vår omgivning.
Kanske är det just därför förändring sällan sker plötsligt, utan snarare i lager som långsamt läggs ovanpå varandra. Ett steg i taget och ibland märker vi det först i efterhand när vi vänder oss om och inser att vi gått långt, fast vi trodde att vi stod still.
Det var hemma i mitt barndomsrum i Laxå. Lampan var tänd, min yngsta dotter låg och sov i samma rum, och jag låg i sängen med Bibeln i handen. Läste från Johannes första brev, det där kapitlet som talar så starkt om ljuset, att Gud är ljus, att inget mörker finns i honom.
När jag läste verserna om att vandra i ljuset, drabbades jag av hur påtagliga och levande orden kändes. Det var inte bara en teologisk tanke, utan något högst verkligt.Och när jag till slut släckte lampan, blev det, som man säger kolsvart.
Till en början såg jag ingenting, men efter en kort stund vande sig ögonen vid mörkret. Det gick att urskilja konturer och det hade inte varit några problem röra sig i rummet. För det som först varit helt kolsvart kändes plötsligt ljusare.
Och just där, i det ögonblicket, gick det plötsligt upp för mig: att de är precis så här det fungerar i livet också..
När lampan är tänd och jag är nära Jesus blir allt tydligare. Då ser jag vad som inte är bra i mitt liv. Mina felsteg, mina misstag, de beslut jag ångrar, mina synder. I ljuset kan jag inte gömma något. Och det är där, i mötet med det ljuset väcks en längtan att förändras. Att leva nära Jesus, att följa honom.
Men så släcks lampan. Ljuset försvinner. Och jag vänjer mig, anpassar mig. Börjar se i mörkret. Det känns inte lika skrämmande längre. Jag fortsätter som förut, faller tillbaka i gamla mönster. Och utan att jag riktigt märker det börjar jag lita mer på mitt eget omdöme än på ljuset. Försöker själv hitta vägen i ett mörker jag inte är rustad att navigera i. Risken är då stor att jag går vilse, fattar fel beslut och väljer vägar jag inte borde gå.
Det där ögonblicket i mörkret blev en vändpunkt för mig, inte bara på ett andligt plan, utan också på ett djupt mänskligt. Det blev början på en resa där jag insåg att vissa delar av mitt liv, smärtsamma upplevelser och våldsbrott jag utsatts för behövde föras fram i ljuset. Inte för att väcka skuld och skam, utan för att jag skulle bli hel. Jag insåg att jag inte kunde klara det ensam. Jag behövde hjälp. Någon som kunde stå bredvid mig i mörkret och hjälpa mig att tända lampan igen.
Och det var där helandet började, i ljuset. I det obekväma, avslöjande, men samtidigt befriande ljuset. Ett ljus som ger möjlighet till upprättelse, insikt och försoning.
Att möta sanningen om sig själv och sina erfarenheter kan vara smärtsamt, men det är också en nödvändig väg mot frihet. När vi vågar låta ljuset tränga in, kan vi släppa taget om skam och skuld som annars håller oss fast i mörkret. Det är i detta ljus vi kan börja bygga upp oss själva på nytt, steg för steg.
I keep trying to find a life. On my own, apart from You. I am the king of excuses. I’ve got one for every selfish thing I do.
What’s going on inside of me? I despise my own behavior. This only serves to confirm my suspicions That I’m still a man in need of a Savior.
I wanna be in the Light. As You are in the Light. I wanna shine like the stars in the heavens Oh, Lord be my Light and be my salvation, cause all I want is to be in the Light All I want is to be in the Light.
Dc Talk
Jag tänker ofta på den låten av DC Talk, för den beskriver så tydligt kampen mellan den jag vill vara och den jag ibland är. Men också längtan efter något mer, efter frid, efter mening, efter att leva ett liv i sanning.
Ljuset handlar inte bara om tro. Det handlar om att våga se sig själv. Våga lyfta fram det svåra. Våga förändras. För när allt kommer omkring: vi kan vänja oss vid mörkret, men det betyder inte att vi ser klart.
Så jag vill fortsätta vandra i ljuset. Inte för att jag har allt på plats och är perfekt, snarare tvärtom. För att jag har insett att det bara är där, i ljuset som den verkliga läkningen sker. Både för hjärtat och tanken. Och kanske är det så att det mest modiga vi kan göra är att våga öppna oss för ljuset och låta det nå hela vägen in.
/ Urban
PS. Detta är ett smakprov ur min kommande bok ”Att resa sig och gå vidare” som släpps i höst DS.
Det är något särskilt med stigar. De där smala, slingrande stigarna som letar sig fram genom skog och mark. Inte breda vägar eller asfalterade promenadstråk utan riktiga stigar, sådana som trampats upp av många steg före ens egna. Av människor, djur, kanske till och med av tankar.
Jag vandrar ofta i skogen. Inte bara för att få röra på mig utan för något djupare, stillheten och förundran.. Den där härliga känslan av att gå in i något större än mig själv, något som funnits långt före mig och kommer att finnas kvar långt efter.
Stigar i skogen är mer än bara vägar genom naturen, de bär på en djupare mening. Man skulle kunna säga att de är symboler för rikting, val och hopp. För det finns alltid något hoppfullt i en stig. Den leder någonstans, även om man inte vet vart och öppnar en möjlighet att ta sig vidare, att upptäcka det nya och lämna det gamla bakom sig.
Tänk om stigarna inte fanns. Om skogen bara var tät och ogenomtränglig, en grön mur utan några öppningar. Vad skulle det säga om våra liv? Kanske att vi ibland irrar omkring, vilsna, utan att ens förstå att vi saknar en stig att följa.
Livet är fullt av svårframkomlig terräng, tät skog och snåriga beslut. Ibland står man där, mitt i allt, utan att veta vart man ska ta vägen. Då kan en stig bildligt talat vara räddningen. En liten stig som säger: “Här har någon gått före. Det finns en väg genom det här.”
Stigen är också en påminnelse om att någon gått före. Vi är inte ensamma, hur mycket vi än känner oss som det ibland.
Stigen i skogen är inte effektiv. Den är krokig, långsam, ibland till och med svår att följa. Och det är just därför den är viktig. Den påminner oss om att livet inte är en motorväg. Det är en serie val, omvägar, avstickare och vilopauser.
Stigen kräver närvaro, man behöver vara medveten om vart man sätter foten. Det går liksom inte att rusa fram genom skogen som man gör genom en shoppingrunda, en tv-kväll med fjärrkontrollen i hand eller ett flöde på sociala medier. Skogen låter sig inte stressas. Den svarar på uppmärksamhet, inte på brådska.
”Vi har aldrig varit osams”, det kanske låter fint vid första anblicken när ett par säger det med stolthet, när ett arbetslag nämner det i förbifarten eller när en vänskapsrelation lyfter det som ett tecken på äkta samförstånd. Men bakom de orden tänker jag att något annat kan gömma sig.
Men vad innebär det egentligen att aldrig ha varit osams. Att aldrig ha stött sig med någon och känt friktion?
Tänker att det i praktiken betyder att någon, eller flera har valt att tiga. Att hålla inne med sina åsikter. Att inte uttrycka vad man känner, för att slippa det obekväma. Att ena eller båda parter ständigt anpassar sig och kompromissar i tysthet, med önskningar som aldrig uttalad och behov som aldrig får utrymme.
Tror att vi alla ibland bär på ord vi inte säger, känslor vi inte vågar visa och irritationer vi tyst sväljer för att inte störa husfriden eller stämningen. Men tystnad betyder inte alltid harmoni. Ibland är det just när vi tiger som avståndet mellan oss växer.
Vi människor är olika, vi tycker olika och vi känner olika. Att aldrig vara oense eller osams, ingen fördjupning. Ingen försoning. Ingen verklig närhet. För när vi vågar uttrycka våra behov, våra känslor och våra gränser, ger vi också andra möjlighet att möta oss på riktigt.
I ett äktenskap där ingen säger ifrån blir kärleken lätt till en fasad. I ett arbetslag där ingen vågar ha en annan uppfattning stagnerar samarbetet. I en församling där enighet går före ärlighet, blir gemenskapen ytlig.
Nej, det är aldrig kul att bli osams med sin partner (kollega eller vän). Men att vara osams då och då är inget nederlag, det är snarare ett kvitto på att relationen rymmer tillräckligt mycket tillit för att bära oenighet. Att man betyder så mycket för varandra att man vågar visa sitt sanna jag. Ibland arg, ibland frustrerad och ibland ledsen. Men alltid äkta.
Att vädra luften handlar inte om att skapa konflikt utan om att förebygga den. Det är att våga tala ta upp det som skaver, innan det blir en mur. Att sätta ord på tankar, oro eller missnöje, inte för att skuldbelägga utan för att nå fram ocb bli hörd..
Igår besökte vi Kinnekulle, beundrade den sällsynta Guckuskon, andades in doften av blommande ramslök i Munkängarna och skrattade åt de livliga korna, alla lika ivriga att få vara med på bild.
Det är lätt att tro att livet händer någon annanstans. Att det vackra bara finns i andra länder, vid välkända utflyktsmål eller i de perfekta ögonblicksbilderna vi scrollar förbi på sociala medier.
Och medan vi drömmer oss bort missar vi ofta det som sker precis framför oss, det lilla, tysta, vardagliga som faktiskt är livet självt.
Jag tror att livet är fullt av skönhet, men att vi ofta missar den eftersom den gömmer sig i det vardagliga. Det är lätt att ta det vi har omkring oss för givet. Så vi glömmer att stanna upp, att verkligen se, uppskatta och känna tacksamhet.
När jag imorse tog min morgonpromenad slog det mig att det finns något fint i det vi ser varje dag. Att gå samma stig och ändå lägga märke till något nytt. Att höra fåglarna sjunga som vanligt, men plötsligt känna hur fint det låter. Det handlar inte om att världen förändrats, utan om att vi har börjat se den.
Mycket handlar också om inställning. När vi är på semester har vi en annan blick, vi är nyfikna, förväntansfulla och redo att njuta. Men när väckarklockan ringer på måndagsmorgonen är det lätt att glömma bort den känslan.
Kanske borde vi försöka se på vår vardag med samma ögon som en turist ser på en ny stad med upptäckarlust, närvaro och förundran. Tänk om vi betraktade vår hemstad och våra rutiner och vanor som om vi såg dem för allra första gången.
Kanske är det just i det som finns nära vi bäst förstår vad livet betyder. För det är där vi byggt våra dagar, där vi levt våra sorger och glädjeämnen. Och om vi stannar upp och ser det vackra i det vardagliga, kanske vi inser att vi inte behöver resa bort för att hitta något större. Kanske är det största redan här. Tänk om vi faktiskt levde våra liv med insikten att livet i sig är något oerhört vackert. Om vi kunde bära med oss en vana av tacksamhet, att varje dag rymmer något fint, att varje människa vi möter bär på något värdefullt. Vad skulle då hända med oss?
Jag har tyvärr en tendens att jämföra mitt eget sätt att skriva och uttrycka mig med andra människors. Det är sällan särskilt hjälpsamt för vi är ju alla unika.
När jag för några år sedan deltog i en retreat helg för kreativa, tror jag att Gud ville påminna mig just om det.
En av dagarna satt jag på stranden i Stenboda. Stillheten och tystnaden gjorde mig en smula rastlös, så jag började plocka upp några stenar som låg vid vattnet. När jag betraktade dem närmare slog det mig, ingen av dem var den andra lik. Alla hade sin egen färg, form och struktur. Just i det ögonblicket dök en textrad av Lalehs upp i mitt inre: ”Åh, jag är bara en sten i havet, det är inte värre än så.”
Laleh har berättat i intervjuer att det var den allra första textrad hon skrev till den låten. En rad som fångar känslan av att ibland uppleva sig liten och obetydlig men som samtidigt påminner om att just därför är vi betydelsefulla. För ingen annan är precis som du eller jag. Vi är alla bara stenar i havet, inte viktigare eller oviktigare. Bara unika.
Det sägs att kreativiteten bärs upp av två grundkänslor: lust och smärta. Det ligger något i det. Livets omständigheter formar oss, likt stenar som slipas av tidens rörelser. Jag tror vi har ett val, att låta oss formas till något vackert av det som händer oss, eller att låta oss slitas sönder av det. Båda vägarna gör ont, för varje förändring innebär att vi lämnar något bakom oss.
Jag är övertygad om att det är Gud som gett mig gåvan att uttrycka mig i tal och skrift. Och oavsett hur stark eller svag den förmågan är, vill jag förvalta den, både för att mina tankar kanske kan få vara till hjälp för någon annan och för att ge ära åt Honom som gett mig gåvan.
Därför vill jag kämpa för att släppa taget om jämförelsens förbannelse och istället ta emot den välsignelse det innebär att ha förebilder. Att du får vara du. Att jag får vara jag. Och att vi får inspireras och uppmuntras av varandras gåvor och kreativitet.
Har han varit snäll idag? Det är en av de vanligaste frågorna som vårdnadshavare ställer när de hämtar sitt barn på förskolan. Den kommer ofta utan eftertanke, som en rutin fråga, ett sätt att känna av hur dagen gått.
Men vad betyder det egentligen? Vad är det de vill få svar på?
När vårdnadshavare frågar om ett barn varit snällt syftar de ofta på om barnet har följt reglerna? Har han lyssnat? Har han inte bråkat? Har han inte tagit någon annans spade i sandlådan?
Ofta blir snäll ett annat ord för att vara smidig, inte störa, passa in, kort sagt, inte vara till besvär. Det är förståeligt. Vi vill ju att våra barn ska fungera i grupp, visa hänsyn, inte såra andra. Men risken är att ”snäll” reduceras till ett slags passiv lydnad. Som om det vore viktigare att vara tyst och stilla än att stå upp för någon annan, säga ifrån eller våga vara sig själv.
Snällhet verkar vid första anblicken vara något självklart, så grundläggande att det knappt behöver förklaras. Men ju mer man tänker på det, desto mer komplext blir det. Snällhet förväxlas ofta med att vara godtrogen eller konflikträdd. Att säga ja till allt, le när man egentligen vill skrika, eller hålla med för husfridens skull.
Men verklig snällhet är något annat. Den kräver mod, den kräver närvaro och ibland uppoffring. Snällhet i sin djupaste mening handlar inte bara om att vara lätt att ha att göra med. Det handlar om att visa omtanke, att se andra människors behov och att våga göra gott även när det kostar något.
Att vara snäll är inte att vara perfekt. Det är att vara mänsklig. Och i en tid där det ibland känns som om världen glider isär, är det kanske just snällheten som kan hålla oss samman.
Kanske är det dags att tänka om kring vad vi egentligen menar med snäll. Inte som ett kvitto på att någon varit lugn och lydig, utan som något aktivt. Något som handlar om att bry sig, skapa gemenskap, stå upp för det som är rätt och visa medkänsla.
Att vara snäll kan ibland göra att man uppfattas som besvärlig. Det låter kanske motsägelsefullt, men en person som står upp för andra, säger ifrån när något känns fel eller vågar gå emot gruppen gör det ofta i omtanke, inte i trots. Ändå riskerar den personen att ses som jobbig, ifrågasättande eller till och med provocerande.
Men verklig snällhet är inte att blunda för orättvisor eller att alltid hålla med. Det är att bry sig så mycket att man inte kan vara tyst. Att våga säga det som behöver sägas även när det skaver.
För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta. Den snälla människan är minst av allt dum, tvärtom mycket klok, eftersom hon har förstått att det vi gör för andra gör vi också för oss själva.
Rubriken kanske uppfattas som provocerande och visst, det kristna budskapet är utan tvekan ett glädjens budskap. Ett budskap om kärlek, nåd och hopp.
Men ibland undrar jag om vi i kyrkan tenderar att bli alltför ensidiga. Att vi klamrar oss fast vid glädjen så hårt att vi skyggar för det mörka och svåra. Som att vi bär en rädsla för det mörka och svåra skulle hota vår trovärdighet, istället för att fördjupa den.
Vi som kallar oss kristna behöver vara ärliga med att livet inte alltid blir som vi eller Gud har tänkt sig. Att vi också vet hur det är att famla i mörkret och undra vart Gud tog vägen?
Jesus själv ropade på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Den verkligheten, den känslan är något många av oss känner igen. Livet kan vara kaotiskt, och jag tror att vi måste våga tala även om det.
Kyrkan skulle upplevas som mer relevant om vi i högre grad vågade tala öppet om livets mörka sidor.
Något av det mest fascinerande med bibelns texter är att de inte väjer för det svåra i livet. Det är som om bibelns författare vet att livet inte alltid blir som vi hoppats. Att tron ibland krockar med våra erfarenheter, att den kan svaja rejält när den konfronteras med verklighetens tuffa villkor.
Bibeln är full av berättelser om kamp, sorg, svek och förtvivlan men också om försoning och nytt liv. Det är en bok för människor som lever på riktigt, som kämpar, faller men som ändå fortsätter att hoppas. Det finns texter jag själv har svårt att ta till mig, och andra som jag ständigt återvänder till. Så är också livet, mångfacetterat och komplext. Borde inte också predikningarna i kyrkan spegla den bredden?
Ibland upplever jag att kyrkan tenderar att ge enkla svar på svåra frågor. Hur många gånger har vi inte hört: ”Om Gud känns långt borta vem är det då som har flyttat sig?”. Men när man befinner sig mitt i smärtan, är enkla svar sällan till någon hjälp. Ibland måste man få vara kvar i frågan, i det osäkra, i det tysta. Kyrkan måste vara en plats där vi vågar tala om det och inte sopar det under mattan med ett leende och ytterligare en lovsång.
Läste nyligen en intervju med en präst som sa: ”Jag försöker tala om det mörka och svåra med att vara människa, om att jag också kämpar. Det bidrar till en öppnare atmosfär i kyrkan”.
Exakt, det är där allting börjar. I det gemensamma mänskliga, i modet att vara sårbara tillsammans.
Visst, det kristna budskapet är glädjefyllt, men det blir inte mindre sant av att också rymma mörker. Snarare tvärtom. Vi bär alla på erfarenheter vi helst hade sluppit, men som ändå är en del av livet. Och jag är övertygad om att även livets mörka stråk hör hemma i förkunnelsen. För utan mörker, vad är då ljus?
Urbans Tankar och Funderingar 