Urbans Tankar och Funderingar

För ett antal år sedan antog jag en utmaning på Facebook, att under sju dagar dela med mig av låtar, band och artister som på olika sätt format mig och bidragit till den jag är. Under veckan delade jag musik från U2, The 77’s, Stryper, Nils Landgren funk unit, Orup…

En minst sagt spretig blandning, som fick en vän att kalla min musiksmak för ”kontrasternas kontrast”. Och visst, det är onekligen ett stort kliv mellan Strypers hårda gitarriff och Nils Landgrens trombonspel. Men för mig har just de där kontrasterna alltid varit själva poängen

Kontrasternas kontrast, kanske låter som en ordlek, kanske rentav en motsägelse. Men ju mer jag tänker på orden, desto mer inser jag att de beskriver mitt liv. Mitt liv har aldrig varit en rak väg eller något som enkelt låter sig beskrivas. Snarare är det som ett brokigt lapptäcke fullt av färger, former och motsättningar som både krockar och samspelar. Det är just i dessa ytterligheter jag hittar mening, för det är de som burit mig, utmanat mig och format den jag är.

Det är i skiftningarna som pulsen finns. Mellan högljutt och lågmält. Mellan ensamhet och social samvaro, mellan skratt och allvar.

Vi får ofta för oss att vi måste välja. Antingen är vi utåtriktade eller inåtvända, glada eller ledsna, starka eller svaga. Men livet fungerar inte så. Det är sällan antingen eller, oftare både och. Det är inte svart eller vitt, utan ett spektrum av nyanser som ibland inte ens går att sätta ord på.

Jag tror på det spretiga. Jag vill leva ett liv där motsatser får existera sida vid sida. Där tystnaden blir ännu mer värdefull efter en kväll med skratt. Där ensamhet är en möjlighet att återknyta till sig själv. Där glädjen blir djupare just för att jag också vet hur sorgen känns.

En av mina kanske mest udda vanor fångar det här ganska tydligt: när jag sätter mig i bilen för att åka ut och vandra i naturen, till platser där tystnaden är så djup att man kan höra sina egna tankar, då spelar jag hårdrock på högsta volym i bilen. Det kan verka motsägelsefullt, som om jag måste överrösta världen för att till slut hitta stillheten. Men det är precis så jag fungerar.

/ Urban 

Du är är Guds gåva till dig, vad du gör av det är din gåva till Gud

Anthony Dalla Villa

Vi föds alla med något unikt, en själ, en kropp, ett hjärta och ett sinne. Den du är, precis som du är, är inte ett misstag eller en slump. Det är en gåva. Guds gåva till dig.

Du är din största tillgång. Du är Guds gåva till dig själv: unik, värdefull och helt oersättlig. Ingen annan människa på denna jord har exakt dina erfarenheter, dina egenskaper eller ditt sätt att tänka. Du är ensam om att vara du.

Men gåvan i sig är bara början. Det verkliga miraklet sker när du väljer att göra något av det du fått.

Vad du väljer att göra med den du är, det är din gåva till Gud. Livet är en gåva till dig, men också ett tillfälle att låta dina gåvor och förmågor få bli till välsignelse för andra. Vi har alla möjlighet att bidra till att göra världen lite bättre.

Jag vet mycket väl att det inte alltid känns som att man är Guds gåva. Det finns stunder då man tvivlar på sitt värde, när man känner sig otillräcklig eller som om man inte lyckas med någonting alls. Om du befinner dig i en sådan period, ge inte upp! Jämför dig inte med andra, för din väg är din egen. Du har unika gåvor, även om du kanske inte har upptäckt dem ännu.

Jag tror på Gud, på honom som ger oss våra gåvor. Jag tror det finns en mening med att vi finns till, och att våra förmågor har ett syfte. Så använd det du har fått till att göra gott, både för dig själv och för andra.

Vi behöver inte vara perfekta, men vi är kallade att leva med insikt. Att förstå att livet inte bara är något som händer utan något som vi aktivt får forma och ge vidare. När vi förvaltar våra gåvor, handlar med kärlek och lever med mening. Då blir vi en gåva tillbaka. Till Gud. Till världen

/ Urban

Bredvid förskolan där jag arbetade i Årsta, Stockholm, låg en vacker lekplats. På våren, när solen och värmen kom, fylldes parken snabbt med barn som lekte och föräldrar som slog sig ner med sina picknick korgar. När barnen blev hämtade från förskolan gick många direkt dit för att fortsätta leka. Och många av föräldrarna satt kvar länge, tills solen försvann bakom husen och det blev kväll

Men en pappa uttryckte något jag aldrig glömt. Han var så trött på att varje vår behöva gå till lekparken efter jobb och förskola. Han älskade hösten mycket mer. Mörkret, vinden, regnet och kylan, för då försvann också kraven.

På våren skulle man orka så mycket: vara ute i solen, åka på utflykter med familjen, grilla, ta itu med hem och trädgård. Men på hösten, då fanns inga förväntningar. Då kunde han bara gå hem efter förskolan, då var det ingen som ville till lekparken.

Jag har burit med mig hans tankar och när hösten kommer brukar jag tänka på att nu trivs han som bäst. Och visst har han en poäng. Våren är verkligen en kravfylld tid.

Maj, denna ljuvliga månad då naturen exploderar i grönska och blomning. Fåglarna sjunger som besatta och kvällarna blir ljusare för varje dag. Den varma vårluften är fylld av förväntan och det är nu livet ska ta fart på riktigt. Det är nu vi ska blomstra precis som syrenerna.

Men just därför är det också nu kraven växer. Förväntningarna, liksom listan över måsten. För även om maj är att otroligt vacker, bär den också på en viss stress, en ständig påminnelse om allt vi borde göra, hinna med och leva upp till.

Kanske är det just därför vi behöver stanna upp. Påminna oss om att livet inte är ett ständigt pågående projekt att bocka av, utan något som händer här och nu även när vi inte hinner med allt. Vi måste inte göra allt. Vi har rätt att tacka nej och det är helt okej att känna sig trött även när solen skiner.

/ Urban

I höst släpper jag boken: Att resa sig och gå vidare, en personlig blandning av självbiografi, självhjälp och andlig vägledning. Fram till dess kommer jag varje månad att dela en text här på bloggen som ett smakprov. Här är det första:

Livet handlar ofta om att försöka hitta en balans, och då tänker jag inte på den balans man tränar upp genom att stå på ett ben, utan den som handlar om känslolivet. Balansen mellan att känna och ändå ta nästa steg, mellan att ge utrymme åt det som är jobbigt och att fortsätta att leva.

Det är viktigt att hitta en balans mellan att ge plats åt det svåra och jobbiga i livet: skam, ångest, sorg, rädsla, minnesbilder som dyker upp när man minst anar det, trauman som lever kvar i kroppen som om de just hände, känslor som kräver sitt utrymme men som inte får ta över allt. Parallellt behöver vardagen fortsätta, att arbeta, gå i skolan, lämna och hämta barn, handla, städa och vika tvätt. Och mitt i allt detta måste det också finnas utrymme för det som ger glädje, energi och en stunds paus och vila från det tunga.

Utan balans är det lätt att köra fast. Om man lägger all sin tid och kraft åt att bearbeta det svåra finns risken att man fastnar i ett ständigt grubblande där det jobbiga tar över och resten av livet hamnar i skymundan. Å andra sidan, om man ständigt fyller tillvaron med roliga aktiviteter, kan det bli en form av flykt. Ett sätt att undvika det som gör ont. Det som från början var tänkt som återhämtning kan förvandlas till undvikande, ett sätt att springa ifrån sig själv.

Innan jag förstod hur viktig balansen är hamnade jag ofta i något av dikena. Antingen grävde jag ner mig i det svåra, ältade och analyserade varje känsla tills jag inte visste vad som var vad. Eller så har jag sprungit rakt in i aktiviteter, projekt och nöjen för att slippa känna någonting överhuvudtaget.

Det är mänskligt, tror jag. Att vi drar åt ett håll när vi försöker hantera det som är svårt. Men oavsett vilket dike man väljer hamnar man snett, förr eller senare. För ingen av ytterligheterna håller i längden.

Samtidigt är det inte svårt att förstå varför vi agerar som vi gör. Det kan kännas tryggt att stanna kvar i sina känslor, det kan ge en känsla av närvaro och ärlighet. Och ibland kan det vara en lättnad att skjuta undan och ignorera det svåra, eftersom livet blir enklare när man slipper grubbla. Men det vi ofta glömmer är att vi faktiskt inte behöver välja antingen eller.

Det finns faktiskt en väg däremellan. En väg där man kan bära sina känslor utan att drunkna i dem. Där det finns plats både för eftertanke och för skratt. Där man tillåter sig att vara arg eller ledsen, men inte fastnar i det. Där vardagen inte är en flykt, utan en grund. Att leva med det svåra är inte ett tecken på svaghet utan på att man faktiskt lever. Och att kunna skratta mitt i mörkret är inte ett svek mot det man bär, det är ett sätt att orka bära det.

/ Urban

Just nu håller vi på att göra i ordning två pallkragar på tomten. Än så länge är de bara fyllda med planteringsjord, kogödsel och en hel del möjligheter eftersom vi ännu inte har bestämt vilka blommor och växter som ska planteras där…

…men mitt i det praktiska arbetet med jord under naglarna började en annan tanke att gro i mig: Vad är det egentligen jag vill ska växa i mitt liv?

Ibland tappar jag bort att det finns saker inom mig som växer. Det hamnar liksom i skymundan, gömt bakom vardagens rutiner, stressen, mobilen, alla krav och måsten som tränger sig på. Men då och då blir jag påmind om att jag faktiskt har ett val: jag kan välja vad jag vill ska växa i mitt liv.

Kanske är det just därför jag tycker så mycket om de där tomma pallkragarna. De påminner mig om att det fortfarande är möjligt att välja. Att varje dag är som ny jord att så och plantera i.

Tänker att vi människor liknar trädgårdar mer än vi kanske tror, vi är beroende av omsorg, tid och rätt förutsättningar för att kunna blomstra. Det vi vårdar det växer och varje dag ställs vi inför samma val, vad vi vill plantera, både i oss själva och i andra.

Vad vi planterar i pallkragarna får visa sig, men i mig vill jag plantera det där andra. Kärleken, sårbarheten, glädjen, tron, tålamodet, hoppet och modet. Allt det som gör mig mer levande, och lite mer människa. Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag , det är ju just det här som är andens frukter.

Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Galaterbrevet 5:22

Urban

Varje vår är det som att naturen vaknar till liv med en sådan kraft att man nästan kan höra den. Knoppar brister, fågelsången blir alltmer påtaglig och marken fylls av gröna nyanser och vår blommor.

Det finns en uthållighet och envishet i naturen som jag kan avundas. En maskros som spränger asfalt, ett träd som böjer sin stam för att nå ljuset eller en knopp som slår ut trots nattens frost.

Men växtkraften finns inte bara i skogen, i trädgården, i parkerna eller hos kastanjen i vattnen. Den finns också inom oss människor, vi bär på förmågan att resa oss efter livets vintrar och både bildligt och bokstavligt, börja om på nytt.

Det finns perioder i livet då vi vissnar, då vi inte orkar sträcka oss mot ljuset, där växtkraften ligger gömd under lager av oro, stress, frustration eller sorg. Men ett träd slutar inte växa för att det blåser och ibland är det som att någonting väcks inom oss, något slår rot och plötsligt tar vi de där första stegen mot förändring. Som ett frö som bestämmer sig för att det är dags att gro, eller en knopp som vet att det dags att slå ut.

I en tid då världen ofta känns trasig med krig, klimatkris, ensamhet och psykisk ohälsa behöver vi tro på växtkraften. I oss själva, i varandra och i vårt samhälle..

/ Urban

För sju år sedan gav jag ut boken ”Vägen blir till medan(s) vi gå och efter en längre tids funderande har jag nu tagit steget att påbörja arbetet med en uppföljare. Den bär titeln ”Att resa sig och gå vidare” och är tänkt att bli en inspirerande blandning av självbiografi, självhjälpsbok och andlig vägledning.

Genom att dela med mig av egna livserfarenheter, insikter och konkreta verktyg vill jag förmedla hopp, styrka och vägledning till den som befinner sig i en livsfas där behovet av att resa sig och ta nästa steg är starkt, oavsett om det gäller en själv eller någon man står nära.

/ Urban

Det är något med träd som väcker en djup fascination inom mig. Kanske är det deras tysta storhet, eller det faktum att de har stått där år efter år i alla väder medan världen runt omkring dem förändras.

I trädens närhet känner jag en tydlig närhet till skapelsen och skaparen, och jag tänker att träd och vi människor har mer gemensamt än vad man först kan tro.

Vi föds, växer, åldras och dör. Från små tunna plantor eller barn till mogna vuxna och ålderdom. Och precis som vi människor, kan inte ett träd överleva på egen hand. Det behöver ljus, värme, vatten, jord och gemenskap med andra träd.

Forskare har upptäckt att träden kommunicerar med varandra. Genom sina rotsystem och osynliga nätverk delar de näring och varnar varandra för faror. De äldre träden hjälper de unga att växa.

Det finns något djupt vackert i detta samspel, som speglar hur vi människor är tänkta att leva, i gemenskap. Precis som i församlingen, eller  kroppen som Paulus talar om, vi hör ihop. När någon är svag, bär vi tillsammans. När någon gläds, delar vi glädjen. Vi är skapade för att stötta, dela och växa tillsammans  precis som träden.

Kanske är det här som trädet har sin hjärna. Hjärna? Är det inte lite osökt? Kanske det, men när vi vet att träd kan lära sig, alltså lagra erfarenheter, måste det också finnas en plats för detta inom organismen. Var den finns är inte känt, men rötterna vore bäst lämpade för detta syfte.

Peter Wohlleben

Vi har också rötter: människor, platser, historier… Vi växer inte i ett vakuum. Vi påverkas av andra och vi påverkar andra. Och när vi tappar kontakten med våra rötter, när vi slutar lyssna till dem blir vi mer sårbara. Kanske är det därför som ensamhet kan kännas så tung, och när livets stormar blåser som hårdast, är det våra rötter som avgör om vi står stadigt kvar.

Precis som träden bär sina årsringar, spår av torka, kyla, stormar, solsken och växtkraft, bär också vi våra ringar. De kanske inte syns utanpå, men de finns där, djupt inom oss, och har format oss till dem vi är i dag.

Och kanske finns det något tröstande i detta att träd växer långsamt. Men det växer trots motgångar, mörker och kalla vintrar. Det sträcker sig ändå mot ljuset. Det påminner mig om att tillväxt inte alltid är snabb eller synlig. Ibland handlar det bara om att stå kvar, hålla sig rotad, och fortsätta sträcka sig, lite i taget.

/ Urban

Tänker att det finns ord som ofta smyger sig förbi lite obemärkt. Ett exempel är det korta och knappt märkbara ordet och, men det bär nog mer än vi tror.

Tänker att ordet och är ett viktigt för oss, det binder liksom ihop våra världar, våra dagar, våra tankar och våra känslor. Det är det där lilla som gör livet till något större än bara en sak i taget.

Och, litet nästan osynligt. Ett mellanrum, en bro, en utsträckt hand. Det binder samman världar. Mörker och ljus. Tvivel och hopp. Kaos och klarhet. Det står mitt i livet, där allt får plats. Ingen punkt, inget utrop bara en öppen dörr till mer. Och Tre bokstäver. Ett helt universum.

Okänd

Tänk vilka förbindelser det där lilla ordet kan skapa, för livet är sällan bara glädje eller sorg. Det är glädje och sorg, det är skratt och tårar. Hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Man kan vara både trött och lycklig, både stark och sårbar på samma gång.

Men vi människor har en tendens att vilja sortera. Att skapa ordning och hålla isär. Vi säger: det här är rätt, det där är fel. Det här är bra, det där är dåligt. Antingen eller. Vitt eller svart. Som om världen vore enklare att förstå då.

Men verkligheten går inte att pressa in i färdiga fack, den består av motsägelser, oförutsägbarhet och gråzoner. Ibland kan den kännas frustrerande oklar. Men den rymmer både solsken och oväder på samma gång. Den säger inte antingen, den säger och.

Och:et gör plats för hela livet och öppnar upp för fler möjligheter. Det snarare breddar än begränsar och tillåter att livet både är högt och lågt, enkelt och komplicerat, vackert och svårt på en och samma gång.

Tänker att det är i mellanrummet som och har sin plats, och att det är där livet pågår på riktigt. I skarven mellan det vi redan vet och det vi ännu inte har greppat. I rörelsen mellan det som varit och det som håller på att ta form. De vi varit och de vi är på väg att bli.

För mig är det en tröst att tänka att man får vara både och. Både social och längta efter egentid. Att både sträva framåt och vara osäker. Att tro och tvivel kan finnas sida vid sida, att både vara rastlös och nöjd. Livet kräver nämligen inte att vi väljer sida bara att vi är där, mitt i det.

Samtidigt frestas vi hela tiden att fylla våra liv med ännu fler och. Vi adderar det ena och det andra till våra liv i hopp om att vara lyckliga, tillfreds och framgångsrika. Och ändå är vi inte nöjda utan vill ha mer, kunna lägga till fler och i våra liv. Förnöjsamheten har blivit en bortglömd konst, men definitivt något vi borde öva oss i.

/ Urban

Tänker att livet är som orientering med en bana full av kontroller vi måste hitta, med både kluriga vägval och oväntade hinder. Där vi ständigt måste läsa av vår omgivning, fatta beslut och ibland omvärdera vår riktning. Och varje steg vi tar, varje beslut vi gör, för oss närmare eller längre bort från nästa kontroll.

Som barn sysslade jag en del med orientering och tyckte det var roligt att vara ute och springa i skogen och inte minst att få plaska runt och gyttja ner mig i kärren…

…men i livets orientering är kärren och gyttjan inte alls lika lockande. De dyker ofta upp när vi minst anar det: tunga perioder, motgångar och tvivel och det är långt ifrån roligt att ta sig igenom dem.

Livet bjuder både på lätt löpning genom öppna kalhyggen och mödosamt klivande genom tät snårskog. Ibland ser vi tydligt vart vi ska andra gånger trasslar vi in oss i grenar av oro, ovisshet och beslutsångest. Men det snåriga hör till, det är en naturlig del av livet. Det påminner oss om att vi inte alltid har kontroll, att vi ibland måste sakta ner, känna efter och hitta nya vägar genom det täta. Och ofta är det just där i snåret som vi hittar styrkan vi inte visste att vi bar på.

Något som fascinerar mig med orientering är att alla springer sin egen bana, även om vi alla rör oss i samma skog. Så är det i livet också. Vi kan stå bredvid varandra men befinna oss på helt olika platser i våra tankar, känslor, erfarenheter och upplevelser. Och ibland springer vi efter någon som vi tror har koll, bara för att senare inse att de också chansade, eller var på väg åt ett helt annat håll.

När man orienterar går det alltså inte att bara haka på någon annan löpare, det är långt ifrån säkert att de är på väg till samma kontroll. För att hitta rätt måste man lita på sin egen karta och följa sin egen kompass. Och precis så är det i livet. Vi kan inspireras av andra. Men i slutändan kan vi inte leva någon annans liv. Vi måste göra våra egna val, ta våra egna steg och följa vår egen väg.

När jag var barn hände det att jag sprang vilse och då fanns det nästan alltid en vuxen, en funktionär eller en annan löpare som kunde hjälpa mig att lokalisera var jag var på kartan och peka ut en möjlig riktigt att fortsätta i.

Tänk om vi kunde vara så för varandra i livet också. Inte någon som pekar med hela handen och bestämmer vägen, utan någon som med varsam röst hjälper andra att hitta tillbaka till sin egen karta. Någon som säger: ”Jag tror du är här. Och du kan prova att gå åt det här hållet.”

Kanske är det just det vi behöver mer av: medmänniskor som inte tar stegen och springer åt oss, men som finns där vid vår sida och hjälper oss att våga ta nästa steg.

/ Urban