Har du tänkt på att tystnad är en bristvara i dagens samhälle? Överallt översköljs vi av ljud och oljud, och många gånger kanske vi inte ens märker det…
… Men jag tror att detta eviga brus dränerar oss på energi och hindrar oss från att höra våra innersta tankar och funderingar.
Å ena sidan klagar människor över att man inte hinner i kapp sig själv, å andra sidan ser man till att aldrig ha tyst omkring sig. Titta dig omkring när du är ute bland folk så får du se, överallt går människor omkring med stora hörlurar eller små öronsnäckor, i samtal med någon eller med musik, podd eller ljudbok i öronen. Förutom möjligheten att lyssna på något handlar det nog ofta om att skapa en slags bubbla för att stänga ute omvärlden. Kanske har detta någonting att göra med en oförmåga och en rädsla att möta oss själva och Gud i tystnaden?
Jag gillar musik, tjo och tjim och kan emellanåt vara en riktig pratkvarn men samtidigt är tystnaden livsviktig för mig. Jag behöver helt enkelt tystnaden för att må bra, då den minskar min stress och ger mig ny energi.
Tystnaden hjälper hjärnan att återställa sig, ladda om batterierna och ger mig tankekraft. Det är som om jag inte kan få mina tankar och funderingar att stanna upp och lägga sig på plats om jag inte emellanåt får stunder utan ljud.
Det finns ett tystnadens rum inom oss alla som väntar på besök.
Patricia Tudor-Sandahl
Jag tror vi emellanåt måste stänga av ljudkällorna runt omkring oss så att vi känner och hör mer inåt. Den yttre stillheten är liksom en förutsättning för den inre, men tyvärr är det ofta så att den yttre världen invaderar den inre. Vilket gör att det som kommer inifrån sällan får chansen.
Förr var jag rädd för tystnaden. Jag motarbetade den och valde bort den, genom att ständigt fylla min tillvaro med ljud. Min rädsla för tystnaden bottnade i att jag då hörde mina egna tankar och att höra sina egna tankar kan vara både läskigt, frustrerande och jobbigt, men framförallt nödvändigt. Det är först när vi stannar till i tystnaden som vi kommer åt vårt innersta och det som skaver och gör ont.
Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus (och där var Gud).
Första Kungaboken 19:11-12
I tystnaden upptäcker jag att det finns någonting större än mig själv. Där kan jag få möta Gud, vilket verkligen är en god anledning till att vara tyst och att söka tystnaden.
Kanske är det så att Gud har bestämt sig för att han inte ska behöva höja rösten, så det gäller att vi söker tystnaden så att vi kan höra honom! För mig är det iallafall ofta så, samtidigt är jag fullt medveten om att mötet med Gud inte alltid är som en stilla susning utan ibland uppenbarar han sig även i det motsatta, i till exempel en hårdrockslåt.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 