Vilken härlig tid det är när naturen på vissa håll fylls med drivvis av vitsippor. Finns det något vackrare på våren än ett hav av vitsippor i solskenet?
Personligen älskar jag att gå runt och fotografera vitsippor. Det är något alldeles särskilt med de gula ståndarna, de vita kronbladen och de tre stjälkbladen som sitter på skaft.
När vitsipporna nu står där i tusental och vrider sina kronblad efter solens vandring på himlen, så gör vi precis samma sak. Vi vänder våra ansikten mot solen och dess värmande strålar.
Vår efter vår tänds vitsipporna som små stjärnor, när solen och värmen kommer breder de ut sina vita strålar och lyser upp den vårgröna marken. Det är som att Gud tycker att vi behöver en stjärnhimmel till att beskåda, en där vi får titta nedåt istället för uppåt. En stjärnhimmel beståendes av massor av vitsippor som visar mig att det finns en Gud och att sommaren är i antågande med allt vad den innebär av värme, vila och semester.
När jag blickar ut över drivvis med vitsippor tänker jag på att alla dessa små blommor på sätt och vis är en och samma individ. Alla vitsippor i detta stora hav är nämligen sammanbundna genom ett underjordiskt rotsystem utan någon synbar ordning, början eller slut.
Jag tänker att vitsippan på så sätt är en förebild för oss. Det är nämligen i förgreningen, i kontakten med andra människor vi växer och blir till.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 