Jag förstår…

Det kan tyckas vara en fin och empatisk gest att säga ”jag förstår hur det känns”, men frågan är om det verkligen är det?

Jag tänker att vi bör vara försiktiga med att säga ”jag förstår” till människor som av en eller annan anledning mår dåligt. Risken är nämligen stor att vi annars förminskar eller förringar hans eller hennes upplevelser och känslor.

Jag skriver detta utifrån mina egna erfarenheter, det är nämligen så att i de perioder av livet där jag mått dåligt så har jag haft väldigt svårt för de där två orden. Ibland har det till och med upplevts stötande att höra någon säga ”jag förstår”, när de i själva verket inte haft en aning om av vad jag går igenom, och inte ens om de själva hade upplevt något liknande skulle de helt och fullt kunnat förstå. I mitt fall kanske det inte är så konstigt, för det är ju lyckligtvis inte så många som blir utsatta för grova våldsbrott.

Anledningen till att vi ofta är så snabba med att säga ”jag förstår…” beror nog på att vi tror att det i en kris är viktigt med förståelse. Självklart är det viktigt med empati, att man på något sätt kan leva sig in i en annan människas situation, tankar och känslor. Och varje människa önskar väl ha medmänniskor som försöker förstå varför vi känner och tänker som vi gör. Men sanningen är den att vi aldrig helt och fullt kan förstå vad en annan människa går igenom.

Dessutom behöver vi komma ihåg att när vi försöker förstå en annan människa så gör vi det utifrån oss själva, utifrån vår egen referensram. Utifrån våra egna upplevelser av livet. Beroende på vad som hänt kan det vara så att vi har varit med om något liknande, vilket givetvis kan vara till hjälp. Men vi måste samtidigt komma ihåg att varje kris är unik!

Jag har tyvärr ingen patentlösning på detta. Men jag tror att det är så att när man tror sig förstå så sluter man sig för det man inte förstår och slutar att ta emot mer information.

/ Urban