Idag tänkte jag dela några tankar om treenigheten och då menar jag inte fadern, sonen och den helige ande och inte heller ande, kropp och själ. Nej jag tänker att det finns ytterligare en slags treenighet och det är hjärta, hjärna och mun.
För det är ju så att hjärtat känner, hjärnan tycker och tänker och munnen formulerar sedan allt detta med ord. Frågan är bara om hjärtat, hjärnan och munnen är i symbios med varandra.
En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen
Lukasevangeliet 6:45
Men är det verkligen så enkelt? Är inte det hela mer komplext? Är det verkligen så att vårt sätt att prata alltid avslöjar vad vårt hjärta är fullt av?
Jag tror det är nödvändigt att vi emellanåt stannar upp och analysera om det vi pratar om verkligen överensstämmer med vårt hjärtas inre och den person vi vill vara. Säger jag vad jag tycker och tycker jag det som jag säger?
Enda sättet att ta reda på det är att rannsaka sig själv. Är det så att det jag säger överensstämmer med mitt hjärtas känslor och de tankar som finns i min hjärna? Eller finns det saker inom mig som jag av någon anledning inte uttrycker med ord?
Det talas ofta om att vi ska följa vårt hjärta, men att följa sitt hjärta handlar inte om att göra det man för stunden känner. Nej det handlar snarare om vad vi innerst inne tror på. Vilka känslor, tankar, idéer, drömmar och tyckanden som finns inom oss och som blivit våra värderingar.
Precis som Tomas Sjödin tror jag att det finns tusen olevda liv inom oss och för att vi ska kunna leva dessa behöver treenigheten: hjärta- hjärna-mun vara i symbios med varandra, och glöm inte bort bibelns ord om att vakta ditt hjärta, för det styr ditt liv.
Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet
Ordspråksboken 4:23
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 