Att ta sig själv på allvar kanske låter egoistiskt, och är inte det största problemet i vårt självförverkligande och individualistiska samhälle att vi ägnar så mycket tid åt det egna jaget?
Vi lever ju i en tid där vi ständigt bombarderas med qvick fix för det egna jaget: ”Så blir du lyckligare”, ”Så får du bättre självkänsla”, ”Så når du din fulla potential”… Till och med sexlivet verkar vara egocentriskt med rubriker som ”Så får du ett bättre sexliv”
Kanske är det så att jakten på vår egen lycka och tillfredsställelse istället gjort oss till fångar under krav och värderingar som inte är våra egna. Det är givetvis inte fel att förverkliga sig själv, men måste man ha koll på sin utgångspunkt och vilka förutsättningar man har. Ibland kan det nog gå helt fel och bli ett jagande efter ett ha istället för ett bli. Att man vill ha en viss egenskap snarare än att behöva kämpa och växa som människa tills man blir den där egenskapen.
Ett vanligt ordspråk är att man inte ska ta sig själv på ett allt för stort allvar. Det kanske är ett bra råd till arroganta och självupptagna människor men jag tror det är ett dåligt råd i allmänhet. Om man inte tar sig själv på allvar kan det resultera i att man försummar sina egna känslor, tankar, drömmar och idéer.
Att ta sig själv på allvar handlar om att ställa sig frågan på vilken grund man står och vad det egentligen är man lever för och av. Att skapa en god självkännedom och att vara sann mot sig själv. Att leva ett liv där man tillåter sig att vara den man är samtidigt som man tillåter andra detsamma. Ett liv där man inte enbart tillåter sig själv att känna härliga och angenäma känslor utan också ger utrymme för det som känns jobbigt och besvärligt. För det som gnager i ens inre.
Urbans Tankar och Funderingar 