”Love rescue me” är verkligen en låt jag kan identifiera mig med, på något sätt är det som om låten beskriver mitt liv och min inre resa. Bono brukar ofta använda ordet Love som en metafor för Gud, vilket innebär att jag ser denna låt som ett slags samtal med Gud. Ett samtal som både andas uppgivenhet och hopp. Den typ av samtal som jag många gånger haft med Gud.
Love rescue me
Come forth and speak to me
Raise me up
And don’t let me fall.
No man is my enemy
My own hands imprison me.
Love rescue me
Jag har insett att det ofta är jag själv som är min största fiende, att det är jag som håller mig själv fången. Självklart fanns det en människa som var min fiende då jag under 2003-2004 blev utsatt för ett flertal grova brott. Men hur jag sedan hanterade det hela var nog en ännu större fiende!
Istället för att bearbeta det jag upplevt försökte jag förtränga det genom att bygga upp en mur kring mitt inre, och jag ljög både för mig själv och min omgivning. Vet mycket väl att det är en försvarsmekanism att göra så men ändå har jag många gånger klandrat mig själv.
Many strangers have I met
On the road to my regret
Many lost who seek to find themselves in me.
They ask me to reveal
The very thoughts they would conceal.
Love, rescue me.
Alla bär vi på hemligheter i vårt inre och det vi försöker tränga undan har en tendens att hela tiden dyka upp i vårt medvetande. Men vi gör allt för att hålla det inom oss, samtidigt som vi vill att andras tankar ska bli avslöjade.
Självklart ska vi inte säga allt till alla, hemligheter behövs ibland som ett skydd mot omvärlden. Men tänk om vi skulle våga öppna vårt inre och släppa in en eller flera medmänniskor där, är övertygad om att det skulle göra oss gott.
Yeah, though I walk
In the valley of the shadow
Yet, I will fear no evil.
I have cursed thy rod and staff
They no longer comfort me.
Love, rescue me.
Denna vers har sitt ursprung i Psalm 23 och du kanske inte gillar att Bono bytt ut orden ”ty du är med mig, din käpp och stav tröstar mig” och istället sjunger ”Jag har förbannat din käpp och stav, de tröstar mig inte längre”.
Personligen uppskattar jag den brutala ärlighet som finns i texten. Gillar liksom att det är en blandning av hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Troligen är det för att jag själv varit där, jag har själv varit förbaskad på Gud och slängt biblar i golvet då de inte givit mig nån tröst. Samtidigt har jag fått erfara att det finns ett hopp. Att hur långt bort Gud än verkar vara så är han mycket närmare än man anar.
I’ve conquered my past
The future is here at last
I stand at the entrance to a new world I can see.
The ruins to the right of me
Will soon have lost sight of me.
Love, rescue me
När jag ser tillbaks på mina 45 år ser jag ett liv med höga toppar och djupa dalar. Ett liv där jag flera gånger varit och vandrat i dödsskuggans dal, men tack vare Gud har jag besegrat mitt förflutna!
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 