Tålamod & sinnesro

Genom årens lopp har jag många gånger fått höra att jag har en ängels tålamod och visst krävs det mycket tålamod att arbeta på förskola, så att man inte dras med i det kaos som barn ibland orsakar.

Generellt har jag har väl ganska stort tålamod när det gäller andra men jag har inte alls samma tålamod när det kommer till mig själv. På mig själv kan jag lätt bli lite arg, irriterad och besviken. Med andra människor är min toleransnivå högre och det tar liksom en stund innan jag blir arg. Men arg kan jag bli och det är viktigt att som pedagog kunna säga ifrån och vara tydlig med att vissa beteenden inte är okej. Men ska jag vara helt ärlig kan jag ibland ha så mycket tålamod på jobbet att det inte räcker till när man kommer hem.

Läste nånstans att tålamod är konsten att långsamt förlora fattningen, vilket är en klockren beskrivning och alla förlorar vi ju då och då fattningen.

Det är också intressant att när det gäller vissa saker har jag hur hur mycket tålamod som helst medan jag i andra tappar fattningen väldigt fort. Det sägs också att man blir tålmodigare ju äldre man blir, men ibland verkar det som att jag i så fall åldras åt fel håll.

Posttraumatisk stress, utmattningssyndrom och annat har lärt mig att man måste acceptera att allt tar sin tid hur frustrerande och jobbigt det än må vara. Man kan liksom inte hoppa direkt från start till mål, och att vara otålig är väl typ samma sak som att inte ha tålamod.

En bön som jag tror hjälpt mig att ta mig igenom svåra situationer där tålamodet tryter är sinnesro bönen. En liten kort bön som innehåller så mycket livsvisdom.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Reinhold Niebuhr 

/ Urban