Brottningskampen med Gud

Ibland kan det kännas som att man lever i en konstant brottningskamp, där man får kämpa och kämpa, och det kan också vara svårt att identifiera vad det i själva verket är man brottas med…

…och kanske är det så att det vi brottas med i livet på något sätt bottnar i en brottningskamp med Gud.

I bibeln står det om Jakob som brottas en hel natt utan att riktigt veta vem det är han brottas med. Är det hans far Isak, som han tidigare lurat av välsignelsen ifrån? Är det Esau som han brottades med redan i mammas mage? Är det morbror Laban som han både lurade och blev lurad? Eller är det farfar Abraham och förbundet med Gud?

Jakob blev ensam kvar, och en man brottades med honom ända tills gryningen. När mannen märkte att han inte rådde på Jakob i brottningen slog han med flit Jakobs höft ur led. – Släpp mig, sa mannen. Dagen gryr. – Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig, svarade Jakob.

Första Mosebok 32:24-26

Mannen som Jakob brottades med är Gud och när Gud märker att han inte kan besegra Jakob slår han med flit till honom så höften går ur led. Detta innebär att Jakob inte längre kan stå på egna ben. Han blir helt enkelt oförmögen att fortsätta brottningen och efter att ha brottats en hel natt utan att veta vem motståndaren är inser han nu vem det är han brottas med. Nu är det är inte längre en fiende han brottas med och Jakob gör nu allt han kan för att klamra sig fast vid Gud.

Har funderat en hel del på varför Gud säger: ”Släpp mig, dagen gryr”. Vill han bli av med Jakob? Vill han inte ha Jakob hängandes runt halsen när det blir ljust? Eller är det så att Gud använder sig av omvänd psykologi? Att Gud säger ”Släpp mig, dagen gryr” för att kolla om Jakob verkligen vill hålla sig kvar vid honom.

Du har säkert sett en brottningsmatch nångång, eller brottats själv och vet du hur nära inpå skinnet man kommer varandra. Man håller fast i sin motståndare och vill inte släppa taget och motståndaren gör precis likadant. Gud brottas inte med oss för att förbli den okände, nej han brottas med oss för att bli avslöjad. När vi brottas med Gud kommer vi nämligen närmare honom och Jakob, han vinner kampen då han inte längre försöker ta sig loss. Han vinner då han hängandes om halsen på Gud utbrister: – Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig!

I texten står det att Jakob var ensam, men ändå var han inte ensam i sin ensamhet. En man var där med honom. En man som är mer än människa, en Gud som alltid är med även om vi kanske inte alltid uppfattar och upplever det så. I vår egen uppgörelse med Gud är vi alltid ensamma. Ingen medmänniska kan hjälpa eller svara för oss, för tron den är personlig.

Att Jakob går haltande därifrån, visar att ingen kommer opåverkad ut ur en brottning med Gud. Vägen framåt är alltid vägen igenom, för tyvärr kommer vi aldrig helt och fullt kunna leva såsom Gud vill. Vår tro kommer aldrig bli så stark att vi kommer förbi kampen och brottningen med Gud. Att tro är en ständig kamp där Gud dag efter dag söker sig in i vår verklighet. Ibland samtycker vi (men aldrig till fullo) och ibland gör vi tyvärr allt för att nonchalera honom.

Jag tänker att en tro som aldrig är kämpande lätt blir en ytlig tro, för den går liksom aldrig på djupet och får rötter. Det är ju först när tron genomgått en kamp som vi kan se om den håller.

/ Urban