Två dagar vid världens ände

På två dagar har vi besökt två platser som båda kallar sig Världens ände. Först Arkösund och sedan Trosa.

Arkösund kallas ibland ”Världens ände”, eftersom samhället länge upplevdes som den yttersta utposten innan den vidsträckta S:t Anna-skärgården tog vid. Här tog landet slut och havet tog över.

Trosa har också länge burit smeknamnet ”Världens ände”, eftersom staden förr låg vid slutet av vägen. När man väl kommit fram fanns ingen väg vidare – ville man åka därifrån fick man vända och köra samma väg tillbaka. För många gav det känslan av att ha nått vägens, och kanske också världens ände.

Jag kunde inte låta bli att le åt tanken. Hur kan det finnas två platser som båda kallar sig Världens ände? Egentligen finns det förstås många fler. Människan har alltid velat sätta namn på platser där vägen tycks ta slut, landskapet öppnar sig och det känns som om man kommit så långt man kan komma.

Medan jag stod där började jag fundera på en annan sorts världens ände. För de flesta av oss kommer livet någon gång till en plats där det känns som om vägen tar slut.

Ett dödsbesked. En sjukdom. Att förlora ett arbete. En utmattning. Ett svek. En dröm som går i kras…

Vi talar ibland om att ha kommit till vägs ände. När marken försvinner under fötterna och framtiden ligger dold i dimma är det nästan omöjligt att föreställa sig att solen någon gång ska gå upp igen.

När jag själv ser tillbaka på mitt liv finns det sådana platser. Stunder då jag trodde att allt var över. Att det inte fanns någon väg framåt. Att livet hade nått sitt slut, åtminstone det liv jag hade tänkt mig.

Men livet fortsatte, inte genom att sudda ut det som hänt. Inte genom att ge enkla svar eller snabba lösningar. Utan genom att låta en ny stig växa fram där jag bara såg ett stup. Jag hade bara svårt att se det medan jag stod där. För när vi befinner oss mitt i sorgen eller krisen är sikten begränsad. Vi ser det vi har förlorat, men inte det som ännu väntar.

Kanske är det därför jag tycker om de där platserna som kallas Världens ände. De påminner mig om att det som ser ut som slutet från ett håll ofta bara är början från ett annat.

/ Urban