Den bästa träningen är den som blir gjord – sägs det

Det finns uttryck som låter så självklara att man nickar instämmande utan att egentligen fundera över dem. ”Den bästa träningen är den som blir gjord” är ett sådant.

Klokt. Rimligt. Typ omöjligt att argumentera emot tänker man och går vidare. Tills en ouppackad steppbräda i sovrummet plötsligt får en att fundera över hur svårt det kan vara att leva efter dem.

Tidigt i våras bestämde jag mig. Nu skulle jag ta hand om mitt artrosknä. Så jag köpte en steppbräda för att kunna utföra de övningar jag fått av fysioterapeuten.

Kartongen hamnade i sovrummet. Och där står den fortfarande oppackad.

När jag köpt steppbrädan hände något oväntat. Knät började kännas bättre. Smärtan avtog och med den försvann också känslan av brådska. Det som nyss varit viktigt gled sakta ner på listan över sådant jag skulle ta tag i ”sen”.

Jag tänkte ”Jag börjar nästa vecka.” Och nästa vecka blev nästa månad. Till slut blev steppbrädan en del av inredningen. Nu har den stått där så länge att den nästan ser hemmastadd ut!

Det är märkligt hur vi människor fungerar. Vi reagerar på det akuta. Vi söker lösningar när något gör ont, men när värken lättar tror vi gärna att problemet har försvunnit. Som om kroppen inte längre behöver vår omsorg bara för att den slutat ropa på hjälp. Vi glömmer att det kanske var just förebyggandet som var poängen från början.

Det är lätt att ta det som fungerar för givet.
Ett knä som bär. Ett hjärta som slår utan att vi tänker på det. Lungor som fylls med luft. Vi märker dem mest när något inte längre fungerar som det ska. Först då blir vi påminda om hur mycket av livet som faktiskt bärs upp av det vi aldrig brukar ägna en tanke.

Jag har insett att motivation är en opålitlig följeslagare. Den dyker upp när man minst behöver den och försvinner precis när man borde sätta igång. Kanske är det därför så många träningsredskap blir dammsamlare. De är köpta med de bästa av intentioner, men intentioner tränar inga muskler.

Det kanske är det dags att packa upp steppbrädan. Inte för att knät gör ont just nu, utan för att jag gärna vill att det ska fortsätta kännas bra.

Den ouppackade steppbrädan har blivit en påminnelse om dålig disciplin, men framförallt en påminnelse om hur lätt det är att skjuta upp det förebyggande. Tänker att vi människor är bra på att släcka bränder, men betydligt sämre på att vattna innan det börjar brinna.

/ Urban