Livets rötter

Det första man lägger märke till när man vandrar i Tivedens nationalpark är inte tystnaden, de mäktiga stenblocken eller den djupa skogen. Det är rötterna.

De breder ut sig kors och tvärs över stigarna – knotiga, sega och ibland förrädiska. För att ta sig fram måste man både lyfta blicken och hålla den fäst vid marken. Ett enda ögonblicks ouppmärksamhet räcker för att man ska snubbla.

Rötterna har inte alltid sett ut så. De har blivit synliga för att tusentals vandrarkängor under årens lopp slitit bort mossa och jord.

Och ju fler som gått där, desto mer blottas det som en gång låg dolt.

Den tanken följde mig resten av vandringen. Kanske fungerar inte bara skogens rötter på det sättet.

Vi människor bär också på rötter. De ligger sällan synliga, men de bär oss ändå. Våra värderingar, erfarenheter, relationer och minnen ligger ofta gömda under ytan, som trädens rotsystem under marken. De håller oss upprätta när det blåser. De ger oss näring när livet känns magert. De berättar varifrån vi kommer, långt innan vi själva kan sätta ord på det.

Ett träd med djupa rötter kan stå emot stormar. Så är det också med människor. Den som har en trygg förankring klarar livets stormar bättre. Inte för att de aldrig faller, utan för att de har något att resa sig mot.

Har du någon gång funderat över vad som egentligen utgör dina rötter?

Är det platsen där du växte upp, människorna som uppfostrade dig eller erfarenheterna som gjort dig till den du är?

Med åren har jag allt mer insett att livets rötter handlar om betydligt mer än vårt ursprung, de handlar om vår identitet.

Samtidigt kan rötter också kännas tunga. Alla har inte en trygg uppväxt eller en plats de längtar tillbaka till. Då kanske livets största utmaning är att skapa nya rötter. Att bygga ett sammanhang där man känner sig hemma och vågar växa. Precis som ett träd kan slå rot på en ny plats kan också människor hitta ett nytt hem och en ny gemenskap.

Kanske är det just det som är livets rötter. Inte bara det vi kommer ifrån, utan också det vi väljer att ta med oss vidare. Våra erfarenheter formar oss, men de behöver inte begränsa oss. De kan i stället bli grunden för något nytt. För utan rötter är det svårt att stå stadigt. Men utan modet att växa blir inte heller trädet särskilt högt.

/ Urban