När jag satt och läste om barns lek i morse stötte jag på en tanke om reflektion i Birgitta Knutsdotter Olofssons bok: Den fria lekens pedagogik som fick mig att stanna upp.
Ordet reflektion betyder böja tillbaka, det vill säga att upplevelser tas tillbaka från minnet för att konkretiseras i det yttre igen. Vi återupplever det vi varit med om och det blir tydligt, hanterbart och möjligt att bearbeta.
Birgitta Knutsdotter Olofsson
Ordet reflektion betyder att böja tillbaka. Jag gillar den bilden. Den påminner om något som är lätt att glömma i en tid där allt går fort och där vi lätt tror att livet blir rikare ju fler upplevelser vi samlar på oss.
Jag är inte annorlunda. Jag dras också till det nya, jagar gärna nästa upplevelse och fyller kalendern. För samtidigt som jag skriver detta sitter jag och funderar på vilka naturområden, slott och caféer jag vill besöka i sommar.
Men vi lever inte bara av det vi är med om, utan av det vi förstår av det vi varit med om. Och kanske är det så att vi är skickliga på att uppleva, men mindre skickliga på att bearbeta?
Jag börjar ana att det inte är de nya intrycken som förändrar mig mest. Det är först när jag stannar upp och ser tillbaka som jag förstår vad en upplevelse faktiskt har gjort med mig.
Kanske är det just det reflektion handlar om: att böja tillbaka blicken. Att ge det vi redan har varit med om en chans att sjunka in. För det är kanske inte mängden upplevelser som gör livet rikt, utan vad de får bli inom oss.
Utan reflektion riskerar livet att bli en lång rad händelser som aldrig riktigt blir erfarenheter.
Att böja livet tillbaka innebär därför inte att vända sig bort från framtiden. Tvärtom kan det vara det bästa sättet att möta den. För den som förstår varifrån den kommer har också lättare att välja vart den är på väg.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 