Innan dagen riktigt har börjat finns en märklig stillhet. Fåglarna är vakna, men de flesta människor sover fortfarande och vägarna ligger nästan tomma.
Det är då jag brukar slå upp ögonen. Inte för att jag vill, utan för att kroppen har bestämt sig.
Jag vaknar ofta någon gång mellan fem och sex. Och när jag väl slagit upp ögonen är det som om kroppen har bestämt sig. Hur mycket jag än vrider och vänder mig, puffar till kudden eller försöker övertyga mig själv om att det bara är att somna om, så går det inte.
Nu är det semester, och egentligen borde jag njuta av långa sovmorgnar, men det gör jag inte! Däremot noterade jag med viss förvåning att jag i morse sov ända till 06.05.
Semestern förlänger kvällarna men inte morgnarna. Jag lägger mig senare än vanligt, men vaknar lika tidigt ändå.
Resultatet? Jag sover mindre när jag är ledig än när jag arbetar.
Det känns nästan bakvänt. Är inte semestern till för återhämtning?
Och då börjar jag fundera på vad vila egentligen är. Vi talar ofta om vila som något mätbart. Antal timmars sömn. Pulsklockor som berättar hur väl vi återhämtat oss under natten. Vi unnar varandra sovmorgon som om den vore den högsta formen av lyx.
Men jag har insett att det inte riktigt är min sorts vila.
För när jag väl slutat kämpa mot den där tidiga morgonen och istället kliver upp, händer något.
Faktum är att jag tycker om att stiga upp innan alla andra vaknat. Det är något fridfullt med att få möta dagen innan den hunnit fyllas av ljud, måsten och krav. Det är som om världen fortfarande andas lugnt.
Jag tänker på Tomas Sjödins ord:
Varje morgon vaknar vi upp i en värld som vi inte själva skapat. En värld så sinnesrikt konstruerad att vi borde ägna en stund varje morgon åt att bara häpna.
Det finns något befriande i den tanken. Att världen inte behöver min kontroll för att fungera. Solen går upp ändå. Fåglarna sjunger ändå. Livet bärs av krafter som är långt större än mina egna.
Kanske är det därför jag uppskattar de tidiga morgnarna.
Att gå en promenad i den friska morgonluften, medan solen sakta stiger och världen vaknar till liv.
Att sitta och läsa en stund, skriva några rader och fundera över livet innan dagen fylls av allt annat. För mig är det en form av vila.
Eller för att återigen använda Tomas Sjödins ord:
Vila är en växtplats. Där den inre människan sträcker på sig.
Missförstå mig inte. Jag skulle gärna sova åtta timmar i sträck och vakna utvilad. Men jag har slutat betrakta de tidiga morgnarna som enbart ett problem som måste lösas. Kanske är de istället en inbjudan att börja dagen på ett annat sätt.
För någon är vila en lång sovmorgon.
För någon annan en tupplur i hängmattan.
För mig börjar den ofta tidigt på morgonen, när resten av världen fortfarande sover och jag får möta en ny dag innan den hunnit bli allas. Kanske är det just då jag vilar som allra bäst?
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 