Den senaste tiden har jag fördjupat mig i litteratur om lek, och jag trodde nog att trettio år inom barnomsorgen hade lärt mig det mesta om ämnet. Men ju mer jag läser, desto mer inser jag hur omfattande och komplext lek egentligen är.
Och det är en märklig tid vi lever i. Redan i förskolan förväntas barn förberedas inför skolan, arbetslivet och framtiden. Samtidigt tycks leken allt oftare behöva berättigas genom vad den bidrar med eller vilka färdigheter barnen förväntas utveckla genom den.
Men tänk om leken inte behöver motiveras alls? Tänk om den har ett värde i sig själv?
Fröbel beskrev den vackraste bilden av barndomen som lekande barn som är så uppslukade av leken att de till slut somnar av ren utmattning. Den bilden säger något viktigt. Barn leker inte för att bli bättre på något. De leker för att de vill. För att det är roligt. För att de upplever glädje, frihet och gemenskap.
Psykologen Mihaly Csikszentmihalyi beskriver detta som ett flow – ett tillstånd där själva aktiviteten är belöningen. Det behövs inget yttre mål. Upplevelsen är tillräcklig.
Ändå verkar vuxenvärlden ha svårt att acceptera det.
På många håll får den fria leken allt mindre utrymme till förmån för planerade och målinriktade aktiviteter där lärandet ofta står i centrum.
Om ett barn bygger med klossar ska det helst handla om matematik. Om barn springer runt på gården ska det utveckla motoriken. Om de målar ska det handla om estetik och finmotorik. Om de sjunger ska det stärka språkutvecklingen. Om de leker rollekar ska de träna social kompetens. Om de gräver i sandlådan ska de utforska naturvetenskapliga fenomen.
Men tänk om barn ibland bara bygger för att det är roligt. Springer för att de har spring i benen. Målar för att de vill skapa. Sjunger för att de tycker om att sjunga. Leker för lekens egen skull.
Kanske behöver inte varje stund motiveras med ett lärandemål. Ibland är själva leken, nyfikenheten och glädjen tillräckliga. Och kanske är det just därför som lärandet så ofta uppstår – inte som ett mål, utan som en följd av en meningsfull lek.
Kanske håller vi på att ta ifrån barn något ovärderligt när vi inte längre låter leken få vara just lek.
Om leken alltid ska vara ett medel för något annat, förlorar den sitt egenvärde. Flera forskare ifrågasätter dessutom den gamla tanken att barn främst leker för att träna inför vuxenlivet. Tvärtom visar flera forskare att lekens viktigaste funktion finns i nuet.
Barn leker därför att leken är meningsfull här och nu.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 