Kategori: Okategoriserade

Det får vi ta en annan dag, det säger vi nog ofta med en axelryckning. Ibland med en suck av lättnad, ibland med dåligt samvete, en vag känsla av skuld. Som om den där dagen finns där förankrad någonstans i framtiden, beredd att ta emot allt vi inte orkar, hinner eller vill just nu.

I dag är det annandag jul men ”en annan dag” är inte en exakt tidpunkt. Det är snarare ett löfte utan deadline. En tyst överenskommelse med oss själva om att det där får vi ta en annan dag, för just nu har vi varken tid eller lust.

Ibland skjuter vi upp det som är jobbigt i hopp om att det ska kännas lättare senare. Som om tiden i sig löser saker åt oss, bara vi låter dem ligga till sig. Ibland gör den det. Ofta inte.
Samtidigt vore ju livet outhärdligt om allt måste tas nu.

Tänker att det finns en visdom i att förstå när man inte orkar mer, att kroppen och huvudet behöver en paus. Att då säga ”inte idag, det får vi ta en annan dag” är en form av både självinsikt och självrespekt. Ett sätt att värna om sig själv, att lyssna inåt och ge sig tillåtelse att stanna upp innan man går vidare.

Men samtidigt är det där uttrycket förrädiskt. För hur många viktiga samtal har inte fastnat där? Hur många drömmar, beslut, roliga påhitt och modiga steg har vi inte parkerat i framtiden, där de långsamt samlar damm?

Kanske behöver vi bli bättre på att skilja mellan de två sorternas ”en annandag”. Den som är en flykt och den som är en vila. Den ena skjuter livet framför sig, den andra samlar kraft för att kunna möta det.

Så nu sitter jag här, framför brasan i Sannerud på annandag jul, och låter tankarna vandra. Funderar på om det jag skjuter på är något jag egentligen flyr ifrån eller om jag i själva verket bara samlar kraft och låter elden och stillheten ge mig det utrymme jag behöver.

/ Urban

Det är något särskilt med Julotta som inte riktigt går att förklara. Föredrar verkligen julotta framför midnattsmässa. På kvällen är jag oftast för trött för att riktigt kunna ta in stämningen. En gång somnade jag till och med stående, så att psalmboken föll i golvet. Det hela var extra pinsamt eftersom det var första gången jag firade jul tillsammans med mina svärföräldrar.

Morgonen bär på en annan sorts klarhet. Då är jag ju ändå vaken, och det känns naturligt att få börja dagen med promenad till kyrkan, psalmsång och Julevangeliet.

Visst när man sitter i kyrkbänken är man fortfarande lite sömnig, men på ett bra sätt. Inte utmattad som på Julaftonskväll och tröttheten blir nästan en del av upplevelsen, på något sätt gör den sinnet öppnare..

Julotta är sällan något man “råkar” hamna på. Man bestämmer sig. Och för mig är det en påminnelse om hur mycket annorlunda en morgon blir när vi går in i den med en tanke eller ett syfte.

Självklart behöver vi inte gå till kyrkan varje morgon. Men vi kan låta Julottans anda följa med oss, i hur vi vaknar, hur vi möter tystnaden. I hur vi ibland går upp lite tidigare än nödvändigt, bara för att hinna ikapp oss själva och möta Gud.

Kanske är det så att varje morgon, om vi ger den chansen, rymmer en liten julotta. En möjlighet att börja om, att välja tonläge, att möta dagen med lite mer varsamhet.

/ Urban

Vi har talat om ett stall, om ett värdshus där dörren slogs igen framför näsan på ett ungt par, men var det verkligen så?

Nästa år kommer en ny svensk bibelöversättning. Där stängs inte längre den höggravida Maria ute från ett härbärge, utan det konstateras helt enkelt att det inte fanns plats i gästrummet.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i gästrummet.

Lukasevangeliet 2:6-7

Josef och Maria blev inte avvisade eller bortkörda. De stod inte utanför någon stängd dörr utan befann sig i någons hem. Men gästrummet var upptaget och när natten kom och barnet skulle födas fick det ske i vardagsrummet, den del av huset där man även tog in djuren över natten för att de skulle få värme och skydd.

Jesus föds inte i ett mysigt stall långt bort från allt utan mitt i vardagen utan i det rum som användes varje dag. Tycker det är mäktigt att Jesus inte föds i det tillrättalagda, välstädade och perfekta utan mitt i det levda livet, där vardagen pågår med sina begränsningar och sin mänsklighet.

Vad betyder det för oss idag? Kanske är det här Julevangeliet träffar oss i den svåra frågan om uppmärksamhet och närvaro. Om vad och vem som får ta plats mitt i det som pågår.

Har jag plats för Jesus i mitt vardagsrum? Finns det plats för Jesus i min vardag?

God Jul! / Urban

När livet rullar på och allt går bra, är det lätt att tro att det är jag som gjort allt rätt. Att det är jag som ligger bakom framgången. Att det är min klokskap som gör att allt fungerar. Då är det lätt att glömma bort alla andra faktorer som spelar in. Människor som stöttar mig, omständigheter som varit till min fördel och de möjligheter som kommit i min väg. I sådana stunder glömmer jag lätt hur mycket som faktiskt bärs av Gud.

Men så kommer de där dagarna då livet gör motstånd. När tillvaron inte längre bär utan skaver och tynger, när krafterna sinar och svaren jag söker lyser med sin frånvaro. Dagar då det oväntade inträffar och det jag hoppats på aldrig blir verklighet, då planerna faller och framtiden plötsligt känns osäker och tung att bära. Då beror det inte på mig och då letar jag efter någon att rikta blicken mot. Det är då Gud får ta emot mina frågor, min irritation och min besvikelse!

Det är märkligt. När saker går bra skriver jag stolt upp dem på mitt eget konto, medan motgångar och misslyckanden skickas vidare till någon som borde ha haft bättre koll.

Kanske handlar det om kontroll. När det går bra känns det som att världen är hanterbar, och då vill jag gärna tro att jag styr mer än jag gör. Och när det går dåligt avslöjas min maktlöshet, och då behöver jag någon att hålla ansvarig.

När jag skriver detta inser jag hur lite tacksamhet jag faktiskt visar när livet flyter på. Jag borde tacka Gud mycket oftare. Därför försöker jag öva mig att verkligen stanna upp och tacka när allt flyter på, när dagarna känns lätta och framgångarna kommer. Att inte bara ropa “varför?” i de tunga stunderna, utan också säga “jag behöver dig” när jag känner mig svag, och tillåta mig själv att ta emot hjälpen och närvaron som alltid finns där. För faktum är att Gud inte är den som ska anklagas när livet är tungt, utan den som bär när jag inte orkar själv.

/ Urban

Det finns frågor som inte söker uppmärksamhet, utan snarare smyger fram ur skuggorna. Den här är en sådan. Den dyker sällan upp när livet rullar på och dagarna är lätthanterliga…

.. den kommer om kvällarna och nätterna, när kroppen vill sova men tankarna vägrar. Det är när man ligger där och vrider och vänder på sig som allt det som man tryckt undan under dagen kommer fram och får fritt spelrum.

Vi får ofta höra att identitet är något vi kan skapa själva, att vi ska sträva efter att bli vårt bästa jag. ”Var bara dig själv” är ett råd man ofta får när man är osäker. Men vad betyder det egentligen? Och hur ska man veta vem man? Är jag den jag vill vara eller den jag fruktar att jag är?

Men det är sällan någon nämner oron över att den bästa versionen aldrig kommer fram, att den hamnar i skymundan bakom dåliga vanor, gamla mönster och förväntningar vi inte riktigt vågar släppa. Men kanske är det just den oron som gör oss mänskliga.

Att befinna sig mitt emellan den man strävar efter att bli och den man fruktar att man är, är inget tecken på att man misslyckats. Det är helt enkelt livet som pågår. Och identitet är inte en fin, färdig spegelbild, utan något man jobbar med hela tiden, en pågående uppgörelse med sig själv.

Tänker att det finns något befriande i att erkänna att båda sidorna finns inom oss. Att vi både rymmer längtan och tvekan, klarhet och förvirring, beslutsamhet och tveksamhet på en och samma gång.

Vi är både det som brinner och det som tvekar, det som vågar och det som gömmer sig, det som vill framåt och det som håller tillbaka, allt ihop vävt i samma människa.

Kanske är det just därför det skaver ibland: vi försöker pressa ihop alla dessa motsägelser till en rak och tydlig berättelse om vilka vi är, när vi egentligen är ett helt manus med strukna scener, omskrivningar och öppna slut.

Så nästa gång du fastnar i funderingen över om du är den du vill vara eller den du fruktar att du är. Påminn dig om att båda sidorna är en del av dig, och att det är helt i sin ordning. Samtidigt har man varje dag möjlighet att vara lite mer av den ena och lite mindre av den andra..

/ Urban

Årets upplaga av Förrädarna på TV4 är verkligen ett bevis på att vi människor är flockdjur. Det räcker med en antydan, en misstanke eller ett höjt ögonbryn…

…någon som med hög röst eller självsäker blick pekat åt ett håll och plötsligt följer alla efter och röstar på en och samma person, som om det vore det enda logiska. En efter en tvingas de trogna spelarna lämna tävlingen, oskyldigt anklagade och utpekade av gruppen. Samtidigt som de två förrädarna blir kvar i tävlingen.

Det är ett underhållningsprogram men också en påminnelse om hur riskabelt det är att låta gruppen tänka åt en, och hur viktigt det är att våga ta ett steg åt sidan och lyssna på sin egen röst.

För det här gäller inte bara i ett tv-format fyllt av dramatik och lögner, det gäller i våra egna liv, varje dag. I arbetslivet kan grupptrycket innebär att alla låtsas vara överens om beslut som egentligen skaver, eller att man inte vågar lyfta en avvikande åsikt av rädsla för att bli den som ”stör”.  Privat kan vi säga ja till saker vi inte vill, bara för att inte vara den besvärliga. Och i kyrkan eller föreningslivet kan den varma gemenskapen ibland göra det svårt att ifrågasätta saker som inte känns bra.

Oavsett sammanhang är det samma mekanism: vi vill höra till. Men priset vi betalar när vi tystnar, följer och anpassar oss kan i längden bli att vi tappar bort oss själva.

Det är lätt att låta sig svepas med, och just därför är det viktigt att stanna upp och känna efter vad man faktiskt står för. Vi behöver öva oss i att bromsa flockens fart, ställa frågor och våga tänka själva.

Men att döma grupptryck som enbart negativt är också att missa en central och viktig sanning. Vi påverkar varandra, på gott och ont. Och ibland kan den där flocken faktiskt hjälpa oss framåt.

Kanske är der inte grupptrycket i sig som är problemet, utan riktningen. Flockbeteende är farligt när det styrs av rädsla men kan vara kraftfullt och lyftande när det bottnar i omtanke och kärlek.

Det handlar alltså inte om att stå emot alla människors påverkan, utan mer om att välja vilka röster man vill släppa in. Vilka man låter påverka en. Att låta sig bäras av en grupp som vill en väl, i stället för att formas av en grupp som bara vill att man ska passa in. För i grunden är vi sociala varelser. Vi kommer alltid påverkas av vår omgivning. Den verkliga frågan är vilken flock vi väljer att följa.

/ Urban

Jag tror att vi människor är som mest  sanningsenliga när vi är på väg någonstans. inte när vi ser någon i ögonen över en kopp kaffe, eller sitter i soffan hemma hos någon. De stunderna är såklart viktiga och trevliga. Men det är ändå som om sanningen hittar fram lite enklare när också vi är i rörelse. När stegen för oss vidare eller när landskapet sveper förbi genom bilrutan.

Det finns något speciellt med samtalen som uppstår när man sitter i en bil eller går sida vid sida på en promenad. Det är som om orden hittar sin egen rytm, som om de letar sig fram utan att behöva tävla om utrymme eller uppmärksamhet.

Kanske beror det på att man slipper ögonkontakt som ofta hör till vanliga samtal. Eller så handlar det om att man rör sig framåt och att tankarna gör samma sak.

I bilen är världen avgränsad. Bilen blir en liten ö där vardagens brus hålls ute. Man sitter bredvid varandra, istället för mittemot och det gör något med dynamiken. Plötsligt blir det lättare att säga det där som annars kanske känns för stort eller för skört. Vägen den sträcker sig framåt men samtalet tar sin egen riktning. Svänger av när det behövs, saktar in när något är svårt och drar på när det blir lättare.

På en promenad är det tvärtom, den öppna omgivningen gör det lättare att prata. Naturens ljud, den friska luften vidgar inte bara lungorna utan också tankarna. I det öppna känns orden lättare, som om de hittar sin väg av sig själva. I det fria är det verkligen högt till tak! Stegen skapar en rytm, och i den rytmen blir också det svåra mindre tungt att formulera. Vid köksbordet är det betydligt svårare att ta upp det som gnager.

Så nästa gång någon säger “vi måste prata”, föreslå då inte en soffa eller ett mysigt café. Säg istället: “Ska vi ta en promenad?” eller “Vill du åka en sväng?”

/ Urban

I dagens gudstjänst sjöngs Michel Jeff Johnssons sång ”Stormens överman”. En melodi jag hört otaliga gånger de senaste åren, men just idag var det en särskild textrad som berörde mig på ett särskilt sätt: det du ser är inte allt.

Det var som en stilla viskning från livet självt. En påminnelse rakt in i ett av vår tids mest förbisedda problem, vår benägenhet att tro att vi  har hela bilden. Men ofta är det vi förmår se endast ytan, bara en kontur, en slags antydan.

När livet mörknar är det lätt att dra slutsatsen att allt är mörker. Att Gud är frånvarande för att vi inte ser honom, att hoppet är borta för att vi inte känner det.

När livet känns tomt och meningslöst så är det inte hela sanningen. När vi inte ser ljuset betyder det inte att det inte finns där. Det betyder bara att mörkret just nu är närmare. Någon beskrev det så här:

Det vi ser i stunden är inte hela berättelsen. Det är bara ett kapitel, ibland en mening. Livet har en förmåga att fortsätta skriva, även när vi själva tappar pennan.

Tänker att den kristna tron alltid burit denna paradox. Att Gud ofta verkar i det som vi inte kan se. Att när stormen tar över vårt synfält så finns det ändå en hand som håller, även om den inte syns. Det är en tröst men också en utmaning, för vi vill ju så gärna se. Vi vill veta. Vi vill förstå.

Men kanske finns det en djupare frihet i att inse att det faktiskt inte är vår uppgift att ha hela bilden, och att Gud inte är beroende av vår upplevelse för att vara närvarande.

Vi sträcker oss mot Gud, efter hopp och mening. Men ändå är det ofta som ett svagt eko vi uppfattar det än som ett tydligt svar. Men vi fortsätter ändå. Kanske just för att vi anar att verkligheten rymmer mer än vad våra ögon förmår uppfatta.

Det gäller inte bara i det andliga, utan i mötet med varandra. Vi möter människor varje dag och tror att vi vet vilka de är. Men vi ser bara fragment, glimtar av människor.

Det vi ser är ofta bara ytan av en kamp vi inte känner till. Den spralliga kollegan kanske skrattar för att det är det enda som håller henne uppe. Den som verkar kall kanske bara försöker överleva dagen utan att brista. Bakom ett trött leende kan det finnas en hel natt av oro. Bakom ord som skaver kan det gömma sig en berättelse som aldrig fått läka.

Det du ser är inte allt. Det är en uppmaning till varsamhet. Till ödmjukhet. Till att dra slutsatsen att det alltid finns mer att förstå än det som ligger vid ytan, både i livet, i den andre och i oss själva.

Livet, det är större och djupare än våra perspektiv. Människan bär inom sig lager av erfarenheter, känslor och mysterier som aldrig helt kan fångas av våra tolkningar. Och Gud, oavsett hur vi förstår eller upplever det gudomliga finns närmare vårt hjärta och vår verklighet än våra svaga och skiftande känslor förmår att uttrycka i stunden.

/ Urban

Jag lever med en pacemaker, en liten men pålitlig apparat som vakar över mig. Läkarna säger att jag inte kan känna skillnaden mellan de slag som kommer från mitt eget hjärta och de som pacemakern hjälper till med. Men ibland tror jag att jag gör det. I vissa stunder känns det som att jag uppfattar den där hjälpen, att den där lilla apparaten griper in och tar över ett slag eller två.

Hur kan de vara så säkra på att man inte kan känna när pacemakern ger sina impulser? Har de själva ens en pacemaker inopererad?

När jag tänker på pacemakern fylls jag ofta av en enorm tacksamhet. Tänk att de kunde upptäcka felet och dessutom åtgärda det. Att en så liten apparat kan ge mig tryggheten att inte längre behöva oroa mig för att plötsligt svimma. Men egentligen borde jag vara minst lika tacksam för alla de där vanliga, naturliga hjärtslagen. De som inte kommer från pacemakern, utan från livet självt.

Tänker att vi människor ägnar stor del av livet åt att vänta. Vi väntar på att något stort och betydelsefullt ska inträffa, på att livet ska ta fart, på att vi ska hinna ikapp oss själva. Tankarna de dras lätt bakåt mot det som redan hänt eller framåt mot det som kanske kommer. Men då missar vi det enda som verkligen finns, ögonblicket som pågår just nu.

Det största ögonblicket i livet är nu, just detta hjärtslag. Inte för att livet alltid är enkelt. Inte för att varje stund är trivsam och fylld av glädje. Utan för att nuet är det enda jag faktiskt har. Det enda som är verkligt. Det enda som är givet mig.

Kanske är det just därför våra hjärtan slår, för att påminna oss, gång på gång: Du lever. Just nu. Hjärtslagen viskar om Guds närvaro och påminner om att varje ögonblick är en gåva från honom..

/ Urban

Ibland känns livet som ett novembermörker. Det där täta, nästan kompakta mörkret som breder ut sig över dagarna och gör att man nästan glömmer hur värmen från solen en gång brukade kännas.  Det handlar inte bara om årstiden, det sitter i kroppen, i tröttheten som aldrig riktigt släpper, i de där tankarna som gör att man undrar om man någonsin kommer vakna med en känsla av lättnad i bröstet igen.

Men så händer något. En dag, ofta utan förvarning så kommer snön, molnen spricker upp och solen hittar tillbaka. Och fast den bara är där några få timmar så märker man det direkt: hur människor lyfter blicken, hur stegen blir lite lättare, hur den inre rösten plötsligt låter en aning trevligare.

Det är som att kroppen minns något man själv glömt. Att mörkret aldrig definierar hela bilden, den råkar bara ligga överst just nu. Att årstidernas växlingar inte bara är naturens cykler utan också våra egna. Och så dyker den där tanken upp, om bara en månad vänder det. Då går vi mot ljusare tider igen.

Det finns en sorts inbyggd existentiell tröst i årshjulet. Ljuset återvänder alltid, även om det kan vara svårt att tro det när mörkret är som mest kompakt. Kanske är det därför november är en så märklig månad. Den är både den värsta och nödvändig på samma gång.

Kanske är det just nu, under den här perioden, som vi lär oss mest om oss själva. Hur man orkar vidare när motivationen tryter. Hur man upptäcker små glimtar av mening när världen runt omkring inte erbjuder mycket att hålla fast vid. Hur man märker att man faktiskt klarar mer än man trodde, bara för att man tvingas leta efter ljus i en tillvaro som annars ligger i skymning.

/ Urban