Att vara ofullkomlig är en naturlig del i att vara människa, alla har vi brister och fel, gör misstag och tar felsteg här i livet. Och med största sannolikhet har du fått uppleva smärta pågrund av detta och däri ligger också vårt behov av varandra och förlåtelsen.
Många gånger får man personligen ta konsekvenserna av sina misstag, men ibland drabbar det även vår omgivning, våra nära och kära.
Det är såklart inte roligt när andra människor mår dåligt pågrund av vårt handlande, men det är som sagt en del av livet som ofullkomlig och däri ligger vårt behov av acceptans och förlåtelse. Att få förlåtelse från de människor som blivit drabbade av våra felsteg, att vi förlåter andra men också att vi förlåter oss själva.
När jag blickar tillbaka på mitt liv ser jag en hel del felsteg och misstag som jag gjort. Beslut och ageranden som i efterhand känns skit.
Men å andra sidan så används ju skit som gödsel. Visserligen kanske det växer upp något helt annat än vad vi tänkt oss, men det kan ju ändå vara något bra!
Jag tänker att hur hårda törnar livet än ger mig som ofullkomlig, så hoppas jag aldrig förlora modet och nyfikenheten på livet.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 