Jag vill påstå att ordet ”förlåt” är ett ord som ofta missbrukas lite hit och dit, och när ordet hanteras på det sättet förlorar det sitt värde och blir ett meningslöst ord utan vare sig känsla eller respekt.
Det börjar redan i förskoleåldern där barn reflexmässigt häver ur sig ”förlåt” och sedan tror att allt ska vara frid och fröjd. Antalet gånger jag hört barn säga ”men jag har ju sagt förlåt” är oräkneliga, som att ledsamhet, smärta och besvikelse skulle gå över på en sekund för att någon sagt ”förlåt”.
Givetvis är ordet ”förlåt” ett av de ord man vill att ens barn ska lära sig och klara av att använda, för det är ju fint och kärleksfullt att kunna säga förlåt och erkänna sina misstag.
Men ganska ofta ser jag tyvärr föräldrar och andra vuxna som tvingar barn att säga ”förlåt” och i samma veva glömmer bort det viktiga i att endast använda sig utav ordet när man menar det, för annars blir det ju en lögn. Och vad hjälper det att säga ”förlåt”, om man inte menar det, eller förstår innebörden i ordet? Och vad är ett ”förlåt” egentligen värt om man tvingas att säga det?
Om vi fortsätter att missbruka ordet ”förlåt” kommer det helt förlora sin kraft och innebörd och bara bli en enkel fras som vi tar till vid behov. Vi behöver helt enkelt värna ännu mer om ordet, för i ordet ”förlåt” finns det även en stor del av tillit och jag tänker att man aldrig ska missbruka eller ta tillit för givet.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 