Vad innebär det egentligen att vara sig själv? Det är en fråga som många av oss återvänder till, gång på gång genom livet
Vi får ständigt höra att vi ska ”vara oss själva”, som om det vore något självklart och enkelt. Men vilket jag är det vi egentligen menar? Vilken version av oss är den mest sanna?
Vi lever i en tid där äkthet hyllas och vi uppmuntras att vara oss själva, stå för våra åsikter och värderingar och inte gömma oss bakom masker. Samtidigt anpassar vi oss ständigt. Vi väljer våra ord utifrån situationen, tonläge efter sällskap och beter oss olika i olika sammanhang.
Men betyder det att vi är oäkta?
Eller är det helt enkelt en naturlig del av att vara människa?
Jag är inte samma person på jobbet som hemma. Jag skämtar annorlunda med mina vänner än med min familj. I vissa sammanhang tar jag plats, i andra håller jag mig i bakgrunden. Om någon följde mig genom en vanlig vecka skulle de kanske tro att de mötte flera olika människor.
Men de skulle bara ha mött olika sidor av mig.
Tänk dig ett träd. Det förändras med årstiderna. Under våren och sommaren bär det sin gröna krona. När hösten kommer skiftar löven i gult och rött, för att till slut falla till marken.
Ändå är det samma träd.
Kanske är det likadant med oss. Vi förändras med tiden och med sammanhanget, utan att för den skull förlora vår identitet.
Jag är inte en enda människa. Jag är ett samtal mellan alla de människor jag har varit, den människa jag är idag och den människa jag ännu håller på att bli.
I en tid där allt förväntas vara enkelt, snabbt och lätt att definiera är det kanske den största friheten av alla: att få vara mer än en sak. Att inte behöva definiera oss en gång för alla.
Och kanske är det just därför vi människor är så svåra att förstå. Vi är inte en rak berättelse. Vi är snarare ett bibliotek av berättelser. Vi bär våra tidigare kapitel inom oss samtidigt som vi skriver nya. Och ibland bläddrar livet tillbaka till en gammal sida, långt efter att vi trodde att berättelsen hade gått vidare.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 