Jag tror på det jag gör

Min vän Pedher Skoog skrev en gång en mening på sin blogg som har stannat kvar hos mig: ”Jag har funderat lite på en tanke… hur viktigt det är att man tror på det man gör.”

Jag tror att många av oss någon gång har känt oss vilsna. Inte för att vi inte vet vad vi ska göra, utan för att vi är osäkra på om det vi gör verkligen spelar någon roll.

Och man kan vara framgångsrik utan att tro på sin väg. Och man kan misslyckas gång på gång och ändå vara övertygad om att man gör något viktigt.

Tänker på alla människor som bär på en idé, en dröm eller en övertygelse men aldrig riktigt vågar leva ut den. Inte för att de saknar vilja, utan för att försiktigheten blir starkare än tron.

Jag känner igen mig.

Det är lätt att fastna i frågor om resultat. Hur många läser? Hur många uppskattar det jag gör? Men kanske börjar allt på en helt annan plats. Kanske börjar det med den enkla frågan: Tror jag själv på det?

Eller håller jag något tillbaka? Finns det fler steg jag egentligen borde ta, men inte tar eftersom jag är rädd för att misslyckas eller inte räcka till?

Ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag att det finns några saker som jag faktiskt tror på.

Förskolan är fortfarande en plats jag tror på. För min del betyder det att fortsätta möta barnen i förskolan med samma engagemang som jag alltid gjort under de trettio år jag arbetat i förskolans värld.

Jag brukar lite skämtsamt kalla mig hobbypredikant. Det är inget yrke. Ingen titel. Bara ett sätt att beskriva att jag ibland får förmånen att predika i en kyrka.

Jag tror på att tala om Jesus. Inte för att varje predikan förändrar människors liv där och då, utan för att jag själv tror på det budskap jag försöker förmedla. Och om ingen längre vågade tala om hopp, nåd och förlåtelse, tror jag att världen skulle bli en fattigare plats.

Jag tror också på att dela min egen livsberättelse. Att skriva boken Att resa sig och gå vidare handlade aldrig om att berätta hur stark jag varit. Tvärtom. Det handlade om att visa att det går att resa sig, även när livet har slagit undan benen. Om min berättelse kan ge en enda människa hopp, då var den värd att skriva.

Och jag har kommit fram till att jag faktiskt tror på mitt bloggande, oavsett hur många som läser det. Antalet kommentarer eller gilla-markeringar avgör inte om det jag skriver är viktigt. Det avgörs av om jag själv tror på det jag vill säga.

Det betyder inte att jag aldrig tvivlar. Tvivel och tro är inga motsatser. Ofta går de sida vid sida. Men kanske är mod inte frånvaron av tvivel. Kanske är mod att fortsätta ändå, därför att man innerst inne tror att det man gör har ett värde.

Och kanske är det just där allt börjar. Inte med andras beröm eller bekräftelse. Utan med den stilla övertygelsen: Jag tror på det jag gör. Därför fortsätter jag.

/ Urban