Av någon märklig anledning har vi människor fått för oss av vi kan ha kontroll på tillvaron, men faktum är att livet som vi fått är fullt av saker som vi inte har någon kontroll över. Vad som helst kan hända!
Jag kan i stort sett inte kontrollera någonting alls förutom mitt eget beteende och i viss mån mina egna tankar. Ändå lägger vi ofta massa energi på saker som vi inte kan påverka. Energi som vi har så mycket mer glädje och nytta av på annat håll.
Livet är ovisst, och den stora utmaningen för var och en av oss är att acceptera ovissheten och fortsätta leva. Och försöka ta en dags bekymmer i sänder även om det inte alltid är så enkelt.
Vi måste våga kännas vid ovissheten. Utan att närma oss den så skulle vi beröva oss möjligheten att mogna som människor. Den som lärt sig leva med en stor ovisshet har lärt sig det största
Antje Jackelén
”Som det känns just nu är det svårt att planera vad man ska göra framöver, eftersom tillvaron är så oklar. Så man får helt enkelt ta en dag i taget…” Skrev jag under pandemin, men egentligen är det ju så vi alltid bör leva, för morgondagen vet vi ju ingenting om, varken nu eller då.
Att inte veta, det är liksom essensen i att leva, ibland är det positivt och ibland är det frustrerande och väcker känslor av oro och ångest. Men det är nog tur att vi inte vet vad som väntar oss i livet. Hade jag till exempel vetat vad jag skulle gå igenom i livet hade jag nog kastat in handduken och gett upp.
I vår församling är vi just nu inne i en predikoserie om saligprisningarna i Bergspredikaren, och de senaste dagarna har jag gått och funderat en hel del på Jesu ord att:
Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket
Matteusevangeliet 5:3
Jag tänker att många med mig vill ha en stark tro på oss själva och vår egen förmåga. Vilket inte är så konstigt i en tid där självförverkligande och självständighet ses som viktigt.
Man ska vara fri och oberoende och många tänker att jag klarar mig själv utan att blanda in nån slags Gud, och visst händer det att jag också glömmer bort Gud. När livet kärvar och är besvärligt kan det hända att jag klagar en hel del på Gud och när allt flyter på så tänker jag att det beror på min egen förmåga. Detta gjorde jag bra!
Kanske är det så Herre, att jag faktiskt behöver dig mer än jag vet. Att jag behöver dig mer än jag någonsin har förstått.
Men vad menar egentligen Jesus med att vara fattig i anden?
Att vara fattig i anden handlar om att inse sina egna begränsningar, att inse att man är beroende av Gud. Och jag tänker att en slags definition av tro är att bejaka och att säga ja till sitt beroende av honom.
Men om sanningen ska fram är det är inte alltid så lätt att släppa kontrollen och lita på Gud. Och jag läste nånstans att ”en människa som inte ber gör det därför att hon fortfarande tror att hon klarar livet själv.”
Lyckliga är ni när ni inte vet vad ni ska ta er till.
Matteusevangeliet 5:3 The Message
Visst, jag förstår att det kan kännas både märkligt och provocerande att man skulle vara lycklig när man inte vet vad man ska ta sig till, men min erfarenhet av livets berg och dalbana är att Gud kan ta vid när vi själva inte räcker till. Att han finns där när man inte vet vad man ska ta sig till…
…och för mig är det en lycka att Gud funnits där för annars vet jag inte om jag hade överlevt det mörka i livet.
När jag inte orkar med livet, orkar livet med mig. Tack vare Gud.
Det sägs ofta att det är viktigt att kunna skilja mellan sak och person hos de människor vi möter i vår vardag. Och visst är det viktigt, men jag tänker att det är minst lika viktigt att kunna skilja på sak och person i ens egna liv.
Personligen har jag dock ofta blandat ihop detta med sak och person, vilket gjort att jag blandat ihop mina fel och misstag med den person jag är. Men faktum är ju att vi alla kan göra fel, men vi är inte fel. Alla kan vi göra misstag, men det innebär ju inte att vi är ett misstag.
Jag har helt enkelt dömt mig som person och glömt bort att mitt värde som människa inte alls har något med mina briste och fel att göra!
Det jag gjorde var fel. Jag är trasig, långt ifrån hel. Den jag sårade gråter och jag skäms när jag hör hur det låter. Gud, jag vill säga ordet förlåt och också få tyst på min egen gråt. Men ordet sitter så långt inne och skulden har fyllt hela mitt sinne. Hjälp mig säga som det är och få slut på det som gnager och tär. Trösta oss båda två, visa oss vägen hur vi nu ska gå. Gud, Jag vill säga förlåt också få tyst på min egen gråt. Men ordet sitter så långt inne, skulden fyller ut mitt sinne. Förlåt, förlåt, inte för den jag är, men för det som blev fel
Mika Wallander
När jag tittar tillbaka på mitt liv ser jag att jag gjort många misstag och fel, men att det ofta berott på att jag varit trasig, långt ifrån hel. Kanske tycker du att det är en dålig ursäkt och att var och en måste stå för sina handlingar och visst är det så, och i efterhand önskar jag att jag hade kunnat säga som det var och fått slut på det som gnagde inom mig.
Självklart är det viktigt att säga förlåt (både till sig själv och andra) för våra fel och misstag, men det är också viktigt att man inte ber om förlåtelse för fel saker! Att säga förlåt handlar inte om att köra över sig själv och fyllas av ännu mera skuld och skam som människa.
Förlåt, förlåt inte för den jag är, men för det som blev fel!
Jag tror många blivit präglade av att det är viktigt att kunna förstå varandra. Att det liksom alltid går att förstå andra, bara man lyssnar ordentligt och den andre förklarar tillräckligt bra.
Kanske har du hört talas om begreppet mentalisering? Det är ett begrepp som handlar om att se sig själv utifrån och andra inifrån. Om förmågan att förstå sina egna och andras tankar och känslor.
Du måste kliva ut ur dig själv om du vill förstå en annan människa, eftersom hon har en annan historia än du, och andra kunskaper och intressen, vilket gör att hon ser nästan allt som händer ur ett annat perspektiv än du. Men även om alla människor är olika och har sina egna sätt att se på verkligheten så har vi också stora likheter och vår möjlighet att förstå varandra bygger på dessa likheter. När du mentaliserar kring en annan människa använder du dina egna erfarenheter som referenser. Du har visserligen inte varit med om samma sak som hon, men du har kanske varit med om något liknande som gör att du kan förstå ungefär hur det kan tänkas vara för henne. Du har visserligen andra kunskaper och intressen än hon, men du kanske kan räkna ut ungefär hur det skulle kännas om du tänkte, trodde och tyckte som hon.
Per Wallroth
Visst det är en konst att navigera i olika sociala relationer, sammanhang och grupper. Och att samspela med andra är inte alltid så lätt. Men måste man verkligen förstå en annan människa för att kunna visa respekt, kärlek och omtanke? Och kan vi ens förstå en annan människa fullt ut?
Jag tror att vi människor har ett behov av att känna oss förstådda. Inte bara att det vi säger ska uppfattas på rätt sätt utan också att vi som individer på något sätt ska bli begripliga för andra. Så självklart är det viktigt att mentalisera och att försöka förstå andra människor, men inte till den grad att vi låtsas.
Vi tror ofta att vi hjälper andra genom att säga ”jag förstår…” men frågan är om det verkligen är så? Kanske är det inte förståelse som behövs utan snarare att det finns någon där som bryr sig: ”Jag förstår inte exakt vad du känner och går igenom, men jag finns här för dig”
Ibland tror jag det är bra att dela upp ord i olika delar för att förstå dess betydelse. Om man till exempel skriver isär ordet medmänniska så upptäcker man att det är två ord: Med och Människa, och jag tänker att båda orden är viktiga.
Att vara medmänniska är alltså att vara en människa som är med en annan människa.
Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp.
Predikaren 4:9-10
Jag tror att vi människor är skapta för gemenskap. Vi är liksom skapta för att umgås och för att se, hjälpa och stötta varandra. Vi är skapta till att vara med-människor inte till att vara mot-människor och ensam är inte stark.
Tänk om vi kunde betrakta andra människor som medspelare istället för motståndare och som tillgångar istället för bördor, att vi går med och inte emot. Hur skulle världen då se ut? Men samtidigt är det både viktigt och medmänskligt att göra motstånd mot människor och länder som beter sig illa.
Att vara en god medmänniska innebär att visa empati, medkänsla och respekt gentemot andra. Det handlar om att vara vänlig, omtänksam och stöttande mot ens medmänniskor. Att lyssna aktivt, erbjuda hjälp när det behövs, och att behandla andra med värdighet och respekt.
Men för att kunna vara en god medmänniska behöver vi veta vad vår medmänniska behöver? Behöver hon tröst, uppmuntran eller inspiration…?
Gråt med dem som gråter.
Romarbrevet 12:15
Bär varandras bördor.
Galaterbrevet 6:2
Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar.
Hebreerbrevet 10:24
Visst vi kan iaktta och observera hur våra medmänniskor har det men vi är nog lite ovana i att fråga en medmänniska om hon behöver hjälp. Vi är liksom rädda att trampa på någons integritet och vi är inte heller alltid så bekväma med att be om hjälp. Men för att kunna gråta med den som gråter måste vi ju veta att personen är ledsen och för att kunna hjälpa till att bära en annans börda behöver man ju veta att hon bär på en börda.
”Man är ju bara människa” är en fras man ofta hör folk säga, när något har gått på tok. Men är det inte ett märkligt uttryck? Bara människa? Vad skulle man annars vara?
Och vadå bara? Det är inte minsann inte bara att vara. Det är ju faktiskt inte helt enkelt att vara människa och det enda man med säkerhet vet om livet är att man föds, lever och dör.
Människan är inte perfekt och jag tänker att det är en central innebörd i detta att vara människa. Alla gör vi misstag och dåliga val, men det behöver ju inte betyda att man är en dålig människa, det betyder bara att man är mänsklig.
Ibland kan jag dock tycka att frasen ”man är ju bara människa” används lite nonchalant, som en dålig ursäkt för att slippa ta ansvar. Visst, alla har vi våra fel och brister men har man inte ansvar för sina handlingar? Kan man verkligen skylla sitt agerande på sin uppväxt, på sin bakgrund, på omständigheterna, på grupptillhörigheten osv?…
Att vara människa det innebär inte bara massa rättigheter utan också skyldigheter. Och jag tänker att den främsta av dessa skyldigheter är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar.
Att ta ansvar, det är att titta på sina val och handlingar och förstå och acceptera att dessa får konsekvenser.
De allra flesta människorna vill nog vara en så bra version av sig själva som möjligt, och enda sättet att bli det är nog att erkänna och att jobba med sina brister och fel. En del människor uttrycker dock att de är på ett visst sätt och att det inte går att förändra, genom att till exempel säga ”sån är jag” eller ”så funkar jag”
Jag har som sagt lite svårt för frasen ”man är ju bara människa”. Samtidigt finns det något befriande och trösterikt i de orden. Om man bara är människa så behöver man ju faktiskt inte bära hela världen på sina axlar.
Jag tänker att livet på många sätt är som en labyrint, där det finns många vägar att välja emellan och kanske är det så att även en återvändsgränd kan tillföra något till helheten. Ibland tror man att man hittat en genväg men sedan visar det sig att den ledde åt helt fel håll och ibland så går man vilse.
Kanske har du precis som jag nångång tappat bort dig själv fullständigt. Man går och går och försöker hitta ut, men efter ett tag inser man att man bara går runt i cirklar. Där varje nytt försök att hitta rätt bara leder tillbaks till punkten där man insåg att man var vilsen.
Man är arg, ledsen och frustrerad och vet inte ens hur man hittar tillbaka till starten, och man inser att den väg man går på inte leder dit den skall. Och det lönar sig ju inte att springa om man är på väg åt fel håll!
Att gå vilse är ett sätt att lära sig hitta rätt
Afrikanskt ordspråk
Jag tänker att det är helt okej att gå vilse ibland, att det är mänskligt och att det faktiskt är ett sätt att lära sig hitta rätt. Ibland måste man liksom pröva andra vägar för att upptäcka att man redan går den rätta vägen, och ibland måste man gå vilse i sig själv för att kunna hitta sitt rätta jag.
Visst ibland går man rätt från början, men ganska ofta går det lite i kringelikrokar innan man hittar rätt. Och det är bara att konstatera att alla dagar inte är spikraka.
Självklart ska man ha planer i livet och det är ju mer sannolikt att man kommer dit man vill om man har mål och en slags rikting i livet…
…men ibland blir det inte alls så som man tänkt sig, ens planer går om intet och man känner sig vilsen i livets labyrint och när man inser att man tappat bort sig behöver man stanna upp en stund och landa i det som är. För att sedan i lugn och ro ta reda på vad som behövs för att komma på rätt väg igen.
Och om man hela tiden strävar efter att skapa det liv som man på förhand vill ha är risken stor att man tror att det bara finns en väg och blundar för andra möjligheter. Så våga gå vilse ibland, du vet aldrig vad du finner eller för att använda Tomas Tranströmers ord ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”.
Jag tror att vi människor har ett grundläggande behov av kärlek. Att få älska och bli älskade är ett mänskligt behov som behöver tillfredsställas för att vi ska må bra.
Och vi önskar väl alla kunna vandra kärlekens väg genom livet och att de människor vi möter på vår vandring genom livet också skulle göra det? Att både mitt egna och andras liv skulle präglas av kärlek.
Ibland tror jag dock att kärlek blivit ett lite utslitet ord för något vi tillfälligt känner eller upplever. Vi vet liksom vad kärlek är men det är knepigare att beskriva den.
Men är kärlek verkligen en känsla? Visst det vardagliga pratet om kärlek kan nog få oss att tro att kärlek är någon form av känsla. Visst kärleken frambringar känslor men själva kärleken är ingen känsla, utan det är snarare en handling, ett viljebeslut.
Vi bör se kärleken som en stark kraft, ett förhållningssätt som är avgörande både för oss själva och vår omgivning. Och att sprida kärlek är nog det finaste som finns och kan göras på så många olika sätt.
Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheter och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken
Första Korintherbrevet 13:1-13
Jag tycker väldigt mycket om kärlekens lov, det är stora och vackra ord och man skulle kunna säga att texten är som en predikan i sig.
Problemet är dock att vi ofta framställer texten i romantisk form, den läses ju ofta på bröllop. Vi har fått den att handla om ett kärleksfullt par när den egentligen är tänkt att gälla alla. Kärlekens lov är ju inte bara några goda råd till par utan en uppmaning till hur vi alla förhåller oss till varandra.
Ibland är det enkelt att visa kärlek och ibland är det svårare. Men det världen behöver är kärlek och ännu mer kärlek. Men ingen enda av oss klarar av att älska såsom kärleken beskrivs i Korintherbrevet 13. Men jag tror att Gud kan och vill hjälpa oss i detta, men vi kommer alltid att misslyckas då och då. Det är bara Gud kan älska fullkomligt.
När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig. De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: Davids son, förbarma dig över mig. Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: Vad vill du att jag skall göra för dig? Han svarade: Herre, gör så att jag kan se igen. Jesus sade: Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig. Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov
Lukasevangeliet 18:35-43
En blind man satt vid vägkanten och när han hör att en grupp människor närmare sig och att det är Jesus från Nasaret som kommer så ropar han med hög röst: Davids son, förbarma dig över mig!
Detta var inte bara ett nödrop från en tiggare bland många andra, utan ett rop som andades förvissning. Han hade verkligen förstått vem Jesus var.
Jesus hör ropet och ser till att någon hjälper mannen fram och frågar: vad vill du att jag ska göra för dig?
Jesus frågar och han lyssnar. Detta är intressant. Tror nämligen att vi ofta tänker tvärtom. Att Jesus säger åt oss vad vi ska göra, inte att han frågar oss vad vi vill att han ska göra.
Varför frågar Jesus: vad vill du att jag ska göra för dig? Var inte det uppenbart? Fattar han inte vad en blind vill? .
Om den blinde skulle få sin syn tillbaks så skulle hans liv förändras radikalt. Då skulle han kunna jobba och sluta att tigga. Och vi ska också ta i beaktning att på den tiden betraktade judarna sjukdomar som Guds straff så han var säkert utstött.
Å andra sidan tänker jag att fråganär ett tydligt tecken på att Gud tar vår fria vilja på allvar. Även om Jesus kände till mannens behov frågade han honom vad han ville att Jesus skulle göra för honom. Eftersom Gud är kärleken kan han inte köra över oss och tvinga sina lösningar på oss, för då vore han ju inte kärleken utan en diktator.
Jesus frågar inte folkskaran: Vad vill ni att jag ska göra för er? Nej, frågan är individuell: Vad vill du att jag ska göra för dig? Det visar att den kristna tron och Guds relationen är personlig. Och jag tänker att kristendomen bejakar individualismen men inte egoismen.
Vad skulle du svara om Jesus stannar framför dig och frågor: Vad vill du att jag ska göra för dig? Den blinde mannen svarade: Gör så att jag kan se igen! Och det var nog inte bara synen han fick tillbaks, tror också att han fick kärlekens ögon att se med.
Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där. En stark storm som klöv berget och krossade klipporna gick före Herren. Men herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: Varför är du här Elia?
Första Kungaboken 19:11-13
Måste erkänna att jag har lite svårt för denna berättelse, på något sätt är det som att den begränsar och förminskar Gud. Och hur är det egentligen? Talar Gud med hög stämma eller viskar han bara i ett stilla sus?
När allt oljud var över hörde Elia ett stilla sus och Gud talade till honom, ett sätt som nog var olikt det Elia kände till sedan tidigare. Han var nog van vid att Gud gjorde högljudda och mäktiga manifestationer. Han hade ju utmanat Baals profeter i en kamp om vems Gud som kunde tända offerbålet först.
Självklart kan Gud uppenbara sig, visa sin närvaro och tala på många olika sätt. Men i en tid som vår, med ständigt brus omkring oss så tror jag att Gud föredrar att tala genom det stilla suset.
Kanske är det så att Gud bestämt sig för att han inte ska behöva höja rösten!? Men vi lyssnar efter en storm, en häftig och mäktig känsloupplevelse.
Gud försöker inte överrösta oljuden genom att skrika i vårt öra och den tysta viskningen hör nog bara den som själv blivit tyst och stilla. Den stressade och jäktade märker den inte, och om vi ständigt omges av bruset finns det en risk att vi inte hör Gud tala.
Bli stilla och besinna att jag är Gud
Psaltaren 46:11
Jag tänker att tystnaden är viktig för att kunna växa i sin relation till Gud. Att på något sätt minska på de yttre intrycken för att istället lyssna inåt. Och när vi kämpar och inte riktigt vet vad och hur vi ska be så suckar anden i bön för oss.
I tystnaden väljer man bort ljud och ord även de egna. Istället tillåter man sig att bara vara. I Guds tystnad tillåter vi Gud att tala och vi tillåter oss själva att möta delar av oss själva som vi annars pratar ihjäl eller pratar bort.
Sussie Kårlin
Vi vet inte vad vi bör be om, men anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad anden menar.
