När är min tro som starkast? Är det när allt är bra och livet flyter på, eller är det när livet känns tungt och besvärligt? Eller är den lika stark och påtaglig hela tiden? 🤔
Skulle gärna vilja svara att min tro är precis lika stark och påtaglig hela tiden, men då skulle jag ljuga. För faktum är att tron skiftar beroende på vart i livet jag befinner mig.
Precis som alla andra brottas jag med tillvarons elände och gläds åt det goda livet i en ständig växling. Ibland känns livet som en lång och fin raksträcka utan kurvor, krön eller korsningar, och ibland som en slingrig serpentinväg med branta uppförsbackar och stup som verkligen sätter ens krafter på prov. Allt detta påverkar såklart min tro och det är naturligt att tron är svagare vid vissa tillfällen och starkare vid andra.
Under de perioder i livet då jag haft det kämpigt har jag försökt förtrösta på Gud. Men när det varit riktigt mörkt och jag knappt orkat kämpa längre så har det inte alltid varit så enkelt att förtrösta på Gud.
Kan förstå att låter lite märkligt, men jag vill nog påstå att det är när livet varit som mörkast som jag fått haft mina största Guds upplevelser. Då jag mitt i allt elände undrat vart han finns har han plötsligt visat sig och gått med mig genom dödskuggans dal. Och frågan är vem som bär vem?
Ibland funderar jag på vem som bär vem. Är det jag som bär tron eller bär tron mig? Vet inte om man behöver sätta detta mot varandra. Men jag tänker ofta att det är tron som bär mig
Pedher Skoog
När livet rullar på och allting känns bra har jag tyvärr en tendens att bli lite lat i min Guds relation. Får liksom för mig att jag kan klara mig på egen hand och glömmer bort att jag faktiskt behöver Gud. Vid de tillfällena måste jag påminna mig själv om att tacka Gud och inte bara ta det goda för givet.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 