Det finns tre sidor av varje historia.

Ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått att det finns tre sidor av varje historia. Min, den andres och vad som egentligen hände, sanningen.

Man vill ju gärna tro att man har full koll på läget, men är tämligen säker på att ingen av oss har det. Ibland har jag fel, eller det behöver egentligen inte vara fel. För det finns ju som sagt tre versioner av varje historia, min, din och sanningen. Och ingen ljuger.

Till vardags arbetar jag på förskola och dagligen upptäcker jag detta med att det finns tre sidor av varje historia. När man ska hjälpa till att medla mellan två barn och ta reda på vad som hänt får man ofta höra två helt olika skildringar av händelseförloppet. Av erfarenhet har jag dock lärt mig att den verkliga sanningen ofta ligger där i mitten.

Men hur ofta dömer vi inte någon efter att ha hört den första versionen och sedan när vi fått höra den andra så får vi ändra vårt ställningstagande, vår attityd.

Fick nyligen en fråga om barn ofta ljuger, men generellt jag tror faktiskt inte att de gör det, däremot har de livlig fantasi. När man fått höra två helt skilda versioner av ett händelseförlopp är det lätt att tro att den ene av dem ljuger, men ofta är nog bådas versioner sanna utifrån deras perspektiv.

I varje möte med en annan människa bär vi med oss vårt eget bagage av minnen och lärdomar från tidigare erfarenheter av livet. Man skulle kunna säga att vi ser allt genom ett filter, en slags lins som är färgad av det förflutna.

Vi upplever tillvaron utifrån vårt eget perspektiv och det är inte alltid så lätt att inta en annan människas perspektiv. Vi tror ofta att vi har rätt och den andre fel, vi behöver bli mer ödmjuka och inse att vi själva nog inte har hela sanningen.