Urbans Tankar och Funderingar

Vi människor bär nog alla på någon slags längtan efter att livet ska vara meningsfullt och att varje händelse på något sätt ska kunna förklaras, vilket innebär att vi reagerar mot det som uppfattas som tomt och meningslöst…

…men jag tror faktiskt att det kan vara en tröst för oss att en händelse kan vara fullkomligt meningslös.

Att våga se det meningslösa är ett sätt att hantera livet.

Lars Björklund

Genom årens lopp har jag många gånger funderat på varför så mycket jobbigt hänt just mig? Om det är så att allt i livet har en mening och om Gud i så fall har en mening med att det händer just mig? Men jag har aldrig fått något riktigt svar på detta, och kanske är det så att det ibland, eller rättare sagt rätt ofta som inte svaret får sista ordet!

När jag brottades med dessa frågor fick jag hjälp av en vän som visade mig en vers i Romarbrevets åttonde kapitel som handlar om tomhetens välde.

Allt har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det

Romarbrevet 8:20

Det finns alltså inte en mening med allting som händer, mycket som händer oss i livet är bara tomhet utan förklaring eller mening bakom. Och när jag vågade släppa taget i min strävan att finna en mening med allting som hänt i livet släppte också den tunga börda som jag hade gått runt och burit på i mitt inre.

Det kanske inte är meningen att allt i livet, varje stor eller liten händelse ska ha en mening, utan att det meningsfulla snarare handlar om livet i stort.

Om det är livet som är meningsfullt så behöver kanske inte varje stor eller liten händelse ha en avgränsad mening? Då kan saker nämnas vid sitt rätta namn. Det som var skola i livet var det, det som var grått och dunkelt får vara det och det som var nattsvart eller tomt får vara det.

Tomas Sjödin

/ Urban

Det finns ett uttryck som lyder: din berättelse är också min berättelse och precis så tror jag att det är. I allas berättelser så finns det likheter med vår egen berättelse…

…och ofta sägs det också att vi blir till i mötet med andra. Genom att spegla oss i andra kan vi likdom se oss själva. Vi blir helt enkelt påminda om sådant vi känner till men också medvetna om sådant som vi tidigare inte visste om oss själva.

Det finns alltid saker att lära om sig själv i mötet med andra och det kan ju både vara underbart och stimulerande när man känner igen sin personlighet och sina bra egenskaper i andra. Men det är inte alls lika trevligt att möta sina dåliga sidor i andra.

Ett sätt att lära känna sig själv är att lägga märke till vad man reagerar och inte reagerar på hos andra, för det man irriterar sig på hos andra säger något om oss själva. Och om du inte gillar en egenskap hos en annan kan det bero på att du själv har den!

När vi upptäcker våra mörka sidor hos andra vill vi inte riktigt erkänna att vi också har dom, utan istället fördömer vi och låtsas som att vi inte alls har de problemen. Så nästa gång du reagerar på någons egenskap eller beteende tänk då på att du med stor sannolikhet kanske också bär på den. Och att det är just därför du känner igen den och blir irriterad.

/ Urban

Precis som mig har du säkert fått höra att ”det finns en mening med allt” då någonting svårt händer i livet, eller att ”det som inte dödar härdar”. Och visst kan det vara så att det som inte dödar faktiskt gjort mig starkare, men det också ha gjort mig extra känslig i vissa situationer.

Ibland är det nog så att vi tröstar oss med tanken att svåra erfarenheter stärker oss. Men frågan är om traumatiska och smärtsamma upplevelser per automatik gör oss starkare? Kanske är det snarare så att vi måste hantera en motgång på rätt sätt för att den ska leda till att vi kan tackla andra utmaningar i livet på ett bättre sätt.

Tänker att jobbiga saker som man varit med om kan vara helt meningslösa i sig själva, men att dess konsekvenser kan få en slags mening. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte är därför som det meningslösa händer. Och man ska absolut inte säga till någon som upplevt en tragedi eller är i sorg att det finns säkert en mening med detta. Varje människa måste själv få upptäcka om det finns en mening med det som hänt och det kan man bara göra om man själv vill och är mogen för det.

Allt jobbigt som hänt mig i livet försöker jag lägga bakom mig och se som erfarenheter och kanske är det så att de perioder i livet som varit oerhört destruktiva i längden kan vara enormt berikande! 

Att det som känns ”skit” i livet kan bli något bra, värdefullt och vackert om man planterar det tillsammans med Gud.

Gud har makt och möjlighet att vände det dåliga och kanske rent av det onda du möter till något gott. Det som ser hopplöst jobbigt ut kan Gud vända till något gott och välsignat i ditt liv.

Pedher Skoog

/ Urban

I lördags antog jag och min vän Andreas utmaningen att gå hundra tusen steg på en och samma dag, och en sak jag tar med mig från den vandringen är hur fantastiskt det är att vandra nattetid.

Många djur är som mest aktiva under natten eller i skymning och gryning. Vi såg mängder av rådjur och fick uppleva fantastiskt fågelkvitter när det började ljusna.

Och det är bara att konstatera att jag älskar soluppgångar och solnedgångar, gryningsljus och skymning. Och att maj kanske är den månad som jag tycker är allra vackrast, när blommor och träd slår ut i alla möjliga färger.

Allt detta fick mig osökt att tänka på min tro.

Ord som upplevelse och erfarenhet används ofta när vi pratar om tro. Och visst är det viktigt, men tro är nog inte detsamma som känslor.

Kanske är det så att tron påverkar känslan eftersom den påverkar själslivet, och för mig är det naturligt att likna tron vid det som händer i mig när jag ser och får uppleva något vackert. Jag kan ju inte bevisa att det är vackert, men jag vet det. Det är liksom en insikt, en visshet.

/ Urban

Att promenera är för mig viktigt, det är under mina promenader jag får tid att vara med mina egna tankar och känslor, att återhämta mig och ladda batterierna. Oavsett om det är en kort morgonpromenad i skogen eller en långpromenad så är det något jag verkligen värdesätter och njuter av.

Dessutom gillar jag galna ideer och projekt som har med promenerande att göra. 2017 gick jag alla gator i örebro vilket blev 78.5 mil och ca 5 1/2 dygns promenerande.

2021 hade jag ett projekt där tanken var att jag  skulle promenera och samtala med 52 olika personer. Till slut genomförde jag 40 promenader med olika personer och efter det har projektet fortsatt i liten skala och jag är nu uppe i 51 promenader. Tanken är att detta ska få vara ett långvarigt projekt som får ta tid, men det vore ju väldigt häftigt om man kunde komma upp i hundra promenader med hundra olika personer!

Har också ett projekt att på egen hand gå hela Bergslagsleden. En 28 mil lång vandringsled genom Örebro län, uppdelad i 17 etapper och i dagsläget har jag 7 etapper kvar.

Och nu på lördag har jag och min vän Andreas Zune Sunesson antagit den galna utmaningen att gå hundra tusen steg på en och samma dag, och det kommer nog krävas pannben för att gå en sträcka på 7.5 mil (längre om det behövs).

I evenemanget nedan kan man följa vår vandring samt vara med i två stycken tävlingar som vi arrangerar för att samla in pengar till Immnuelskyrkan Örebro.

https://www.facebook.com/share/uREqUSeNHGxFCV2v/

/ Urban

När jag idag besökte Sörön hade vitsipporna gladeligen brett ut sina blomblad för att njuta av solen och värmen. Och vitsipporna är nog lite grann som vi människor, för vem blir inte glad av sol och vårvärme ☀️

Vitsippa är nog min favoritblomma och jag tänker att vitsipporna precis som vårsolen har en djup förankring i den svenska folksjälen. Det är nog inte bara jag som fylls av glädje över att se vitsippor täcka marken.

En del menar att alla vitsippor ser likadana ut, men jag tänker att de precis som vi människor är unika och samtidigt sammanbundna genom ett underjordiskt rotsystem utan någon synbar ordning, början eller slut.

Vi människor hör ihop och inte bara med dem som står oss närmast, och precis som vitsippor är det i förgreningen, i kontakten med andra som vi växer och blir till.

Om solen inte riktigt vill kika fram eller om det är kallt och blåsigt slår vitsipporna ihop sina vita kronblad för att skydda sig, och likadant på kvällen när de drar ihop sig inför natten. Som att de drar ett täcke över huvudet för att sova.

Men så fort solen och värmen kommer vänder de sig mot solen, precis som vi nordbor gör på våren. Tror att det är viktigt att vi likt vitsipporna stänger mörkret och kylan ute och istället öppnar upp oss mot ljuset och värmen.

Tänker också att vitsippor måste vara väldigt starka och tåliga, i år har de ju till exempel fått möta flera bakslag med snö och kyla. De är liksom kraftfulla i sin sprödhet och jag tror att vi människor också klarar av betydligt mer än vad vi tror.

/ Urban

Om jag fick hålla vårtal skulle jag tala om blomning, att det nu känns som att livet börjar på nytt, men att det kan göra ont när knopparna brister.

Ja visst gör det ont när knopparna brister, varför skulle annars våren tveka?

Karin Boye

Efter flera bakslag under april känns det underbart med sol och värme och när solens strålar börjar värma känns det som att hela naturen vaknar till liv igen. Detta får mig osökt att tänka på att livet är lite som med blommorna.

Vi föds, växer upp, har en viss blomningstid för att sedan vissna och dö. Allt har sin tid som det står i predikaren.

På våren kan det gå väldigt fort eller ta lång tid för knopparna att slå ut vilket beror på vädret, och så är det nog i dig och mig också. En del saker i oss förblir knopp under lång tid i väntan på att få blomma ut. Och kanske är det så att vi människor rymmer så mycket och har så många sidor inom oss att det kan brista nya knoppar livet igenom. Det kan som sagt göra ont när knoppar brister men jag tror det är bättre att försöka hantera den smärtan än att låta bli att blomma ut.

En del tror att vi kommer i blom genom att ställa höga och ibland orimliga krav på oss själva. Men vi människor är nog som blommorna och behöver näring för att kunna växa och kanske kan du få den du möter att blomma ut i sin fulla prakt.

Önskar er en fin Valborg!

/ Urban

Ibland kan det vara frustrerande att behöva ta det lugnt, att hålla snigelfart då livet lockar till betydligt högre hastighet. Och jag tror att många med mig ofta lever livet i raketfart, för det är ju så mycket vi vill och ska hinna med.

Men är det nånting jag lärt mig så är det att varken tiden eller krafterna räcker till för allt jag vill göra, att det uppskruvade livstempot emellanåt tar stryptag på livsglädjen och orken.

Kanske är det så att vi människor kan lära oss något av de långsamma sniglarnas färd genom livet, för har du någonsin sett en snigel stressa?

Även den som går sakta kommer fram

Okänd

Ibland behöver vi nog tillåta oss själva att sänka tempot och ha lite snigelfart i livet. Och kanske är det så att den som vågar vara långsam får erfara nya upptäckter och kunskaper som man tidigare bara rusat förbi.

Tror också att sniglarna kan lära oss andra saker som att vara jordnära och eftersom de har sina ögon på tentaklerna kan de vrida dem åt olika håll. Tänker att en viktig egenskap är att se våra liv och andras från lite olika vinklar.

Vi människor har nog en tendens att tappa bort oss själva i farten, i allt som måste göras. I all prestation, stress och måsten, men det gör inte snigeln för han kan när som helst dra sig tillbaka in i sitt hus och vara med sig själv..

/ Urban

Livet kan ses som en lång serie av korta ögonblick som är uppradade efter varandra. Stora och små, mysiga och obehagliga, roliga och tråkiga, lyckliga och olyckliga…

…och det finns ögonblick i livet som man aldrig glömmer, just för att de är oförglömliga. Sedan finns det fasansfulla och hemska ögonblick som man helst av allt vill glömma, men som ändå finns kvar i ens inre.

Tänker också på de där ögonblicken som förändrar ens liv. Ögonblick som man i efterhand inser påverkat en, kanske mer än man trott. Och det är bara att konstatera att det som är bra kan anlända i vilket ögonblick som helst och att livet är fullt av tillfälligheter.

Livet består av små ögonblick. Dessa ögonblick är som snöflingor, unika och flyktiga. Några fryser sig fast ett längre tag och bildar mönster, men de flesta yr förbi och smälter bort.

Cecilia Bjursell

Det är de till synes obetydliga stunderna som för oss fram genom livet, det är dom som leder oss till de där ögonblicken som vi anser är de stora. Eller är det i själva verket de små ögonblicken som är de stora?

Om man tar ett kliv bakåt och ser sitt liv i ett större perspektiv upptäcker man hur allting liksom hänger ihop. Bland det vackraste jag vet är stora mattor av vitsippor som blommar bland gamla ekar, och en ek blir inte en ek utan att först ha varit ett ekollon.

Tänker att livet är så mycket mer än alla de där bilderna vi fyller sociala medier med, och kanske är tricket för tillvaron att på något sätt fånga ögonblicken. Att kunna plocka fram de där små guldkornen i vardagen som vi ibland har lite svårt att få syn på i all jäkt, eller som vi bara tar för givet och inte ser vidden av.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Lina Sandell

Allt sammanfattas i Lina Sandells ord: Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Precis så är det ju, det enda vi med säkerhet har är detta ögonblick. Givetvis önskar jag få uppleva många ögonblick framöver, men jag vet ingenting om dem eller vad som kommer möta mig. Det enda jag vet är att vad som än händer så kan jag bara leva en dag, ett ögonblick i sänder.

/ Urban