Jag tänker att förbön är något som praktiseras i alla kristna sammanhang och kanske är det så inom andra religioner också. Självklart kan vi alla be själva till Gud men ibland kan det kännas skönt att veta att det är fler som ber och det är där förbönen kommer in. Förbön är helt enkelt när du ber någon annan att be för dig, men det kan också handla om att få hjälp att be för någon man känner.
Ofta är det nog så att förbön mer har en karaktär av efter-bön, att vi ber för någon pågrund av att någonting har hänt. Det är inte lika ofta vi ber för någon i förebyggande syfte…
…men borde inte förbön handla om att be före. Att be i förväg innan något händer. Att liksom be för någon före det som ska komma. Att be för någon utan att denne har något specifikt som han eller hon vill ha hjälp med i bön.
En annan aspekt av det sammansatta ordet är att jag är för bön. Jag har helt enkelt en positiv inställning till bön och att det är något jag ägnar mig åt.
Är du också för bön? Och är du för att någon ber för dig?
För mig är bön en hjälp att ta till i nöden, något att fly till med mina problem och frågor. En slags kanal för min längtan, där jag kan få uttrycka min glädje och tacksamhet och på något sätt finna hopp. Men hoppet är inte en övertygelse om att allting kommer bli bra, utan handlar snarare om att Gud är med oavsett hur livet blir.
När jag sitter på altanen och skriver detta inser jag att det ofta är så att mitt personliga böneliv också har en karaktär av efter-bön. Att jag ber när jag har ett specifikt behov (när något hänt) istället för att varje morgon börja med att lägga dagen i Guds händer och varje kväll tacka för de saker jag varit med om och de människor jag mött.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 