Jag tänker att allt lärande sker två gånger, först i sociala sammanhang genom händelser och situationer man är med om. Men sedan behövs det reflektion och egen tid för att kunskapen ska bli ens egen, för ingen erfarenhet är ju viktigare än den man själv upplever och reflektera över.
Därför måste vi lära oss att stanna upp för att tänka och fundera, och låta våra erfarenheter av livet landa och gro i vårt inre.
Genom att reflektera över det vi varit med om kan våra erfarenheter bli till viktig kunskap, där sambandet mellan orsak och verkan kan bli synligt. Vad har jag lärt mig och vilken nytta har jag av den kunskapen?
Kanske är det så att man inte lär sig av sina erfarenheter utan genom de slutsatser man drar av sina erfarenheter.
Tankar når inte långt utan erfarenheter och erfarenheter når inte långt utan tankar
Bodil Jönsson
Så ta dig tid att reflektera och kanske behöver du en fundersamstol att sitta i, där slutsatserna av dina erfarenheter kan få växa i ditt inre.
Frustration. Kanske handlar allt bara om det, att hitta vad som frustrerar en så mycket att man måste göra något åt det.
Emanuel Karlsten
Så inleder Emanuel Karlsten sitt “Sommar i P1″ vars röda tråd är frustration. Den frustration han har med frikyrkan, mediehusen och internet. Ett sommarprat som verkligen berör och får mig att reflektera över mitt engagemang i frikyrkan, min tro och dess konsekvenser, mina åsikter om internet och vad det är som frustrerar mig!?
Vad är det som skaver i mitt liv, i mitt sätt att leva?
Jag tänker att frustration är en känsla som uppstår både av små och stora händelser. Men ofta är det nog så att frustrationen inte beror på händelsen i sig utan mer på våra egna förhoppningar och föreställningar om dessa händelser. Vi blir helt enkelt frustrerade när verkligheten krockar med våra drömmar, våra förhoppningar och de värderingar vi har.
Att känna frustration, sorg eller ilska är att se saker som de är och att inte stoppa huvudet i sanden och låtsas som att problemen inte finns.
Jag tror det är viktigt att vi funderar på om det som ger oss frustration går att förändra? Om det gör det måste vi försöka att komma på hur? Och om det inte går att förändra måste vi försöka att acceptera och göra det bästa av situationen.
Vi ska inte stanna kvar i missnöjet för det kostar oss bara kraft och glädje. Istället ska vi använda vår frustration, vår sorg och ilska som motivation till att skapa en förändring. Men bara om det går. Det gäller att ha sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Hur bryter vi oss loss från en vardagens slummer och hittar det som tvingar oss att ta konsekvensen av vår övertygelse, av våra ideal. För mig har bränslet varit frustration som behöver hanteras varsamt. För mycket frustration och vi blir förlamade, för lite och vi viftar undan problemet som någon annans. Men doserar vi rätt kan frustrationen bli bränsle för vad vi är och tror på, låta det motivera till handling som skapar, kanske förändrar. Inte främst för att det kommer bli så mycket bättre för alla andra, utan för att livet kommer att kännas mer sant för dig.
Emanuel Karlsten
Sitter nu och funderar på att göra en lista över de saker som gör mig frustrerad, för att på så sätt få en bild av vad det är som skaver i mitt liv. Och vad är det i så fall frustrationen försöker säga till mig?
Sitter på en klippa vid Djäknesundet och njuter av det vackra vädret. Efter ett par veckor med lite varmt, lite kallt, lite sol, lite moln, lite regn och lite uppehåll är det idag 27 grader varmt och klarblå himmel.
I den ena kvällstidningen står det att kylsmockan är på väg och i den andra att brittvärmen är på ingång med temperaturer uppemot 35 grader. Frågan är vilken tidning som får rätt?
Det sägs ofta att vi svenskar är de mest väderfixerade människorna på jorden. Vi följer troget vädersajterna i våra smartphones trots att vi innerst inne vet att de sällan stämmer. Trots att vädret är en totalt okontrollerbar faktor i våra liv lägger vi både tid och energi på att följa väderprognoser.
Nyligen hörde jag talas om en man som dagligen följer fyra vädersajter och sedan väljer den prognos som passar honom bäst. Kanske ska jag ta och anamma det förhållningssättet?!
När vi möter någon som varit på semeser är ofta vår första fråga om vädret varit bra? Som att vackert väder skulle vara synonymt med en lyckad och trivsam semester. Vackert väder har helt enkelt blivit en metafor för det ljuva och lyckliga livet. Men samtidigt verkar det som att vi svenskar aldrig blir riktigt nöjda med vädret. Antingen tycker vi att det för kallt eller annars för varmt.
Men vädret, sommaren, semestern, det blir vad man gör det till. Tänk om man kunde leva och ta vädret precis som det kommer oavsett om det är kallt eller varmt, blött eller torrt!
Att ha semester handlar ju om att kunna slappna av så man kanske skulle börja med att acceptera vädret såsom det är. Och kom ihåg att det finns inget dåligt, bara dåliga kläder. Eller som Robert Broberg skulle ha sagt det: det finns inget dåligt väder om man har roliga kläder.
Jag tänker att förbön är något som praktiseras i alla kristna sammanhang och kanske är det så inom andra religioner också. Självklart kan vi alla be själva till Gud men ibland kan det kännas skönt att veta att det är fler som ber och det är där förbönen kommer in. Förbön är helt enkelt när du ber någon annan att be för dig, men det kan också handla om att få hjälp att be för någon man känner.
Ofta är det nog så att förbön mer har en karaktär av efter-bön, att vi ber för någon pågrund av att någonting har hänt. Det är inte lika ofta vi ber för någon i förebyggande syfte…
…men borde inte förbön handla om att be före. Att be i förväg innan något händer. Att liksom be för någon före det som ska komma. Att be för någon utan att denne har något specifikt som han eller hon vill ha hjälp med i bön.
En annan aspekt av det sammansatta ordet är att jag är för bön. Jag har helt enkelt en positiv inställning till bön och att det är något jag ägnar mig åt.
Är du också för bön? Och är du för att någon ber för dig?
För mig är bön en hjälp att ta till i nöden, något att fly till med mina problem och frågor. En slags kanal för min längtan, där jag kan få uttrycka min glädje och tacksamhet och på något sätt finna hopp. Men hoppet är inte en övertygelse om att allting kommer bli bra, utan handlar snarare om att Gud är med oavsett hur livet blir.
När jag sitter på altanen och skriver detta inser jag att det ofta är så att mitt personliga böneliv också har en karaktär av efter-bön. Att jag ber när jag har ett specifikt behov (när något hänt) istället för att varje morgon börja med att lägga dagen i Guds händer och varje kväll tacka för de saker jag varit med om och de människor jag mött.
Jag tror att många människor ständigt är på jakt efter lycka och att de är så besatta i att uppnå lycka att de missar att den redan finns där mitt framför dem.
Dessutom är det så att det ibland finns stunder där vi inte ser någon anledning till att vara lyckliga men ändå känner lycka. Och andra stunder känner vi ingen lycka fastän det finns mängder av anledningarna att vara det.
Frågan är om det är så att jagandet efter lycka även kan göra oss olyckliga? Och frågan är om vi människor verkligen vet vad lycka är? För kanske är det så att lycka främst handlar om att gilla läget precis som det är! Att lycka till stor del handlar om ett val, som till stor del handlar om små saker och det vi slentrianmässigt kallar för vardag.
Lycka är som en fjäril som då den jagas alltid är utom räckhåll, men som, om du lugnt sätter dig kan slå dig ner på dig.
Nathaniel Hawthorne
Vi ska inte jaga lyckan men jag tror ändå att vi på något sätt ska söka efter den. Om du till exempel sitter i ett mörkt rum och väntar på att det ska bli ljust, då får du nog vänta förgäves om du inte själv går och drar upp persiennerna och släpper in ljuset.
Nyckeln till lycka är tacksamhet, för det man gör när man är tacksam är att man drar upp rullgardinen och släpper in ljuset i sitt liv.
Att finna lycka är som sagt ett val, men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att man ska vara försiktig med att säga till någon som är ledsen att rycka upp sig. För det är ju precis som det står i predikaren att var sak har sin tid. Eller för att citera orden i bönen Gud som haver: ”lyckan kommer, lyckan går…”
När vi igår var på Grännaberget och åt räkmacka kom jag att tänka på det märkliga uttrycket ”att glida fram på en räkmacka”.
När jag senare googlade på uttrycket fick jag reda på att det dök upp på 70-talet och att innebär att ha flyt i tillvaron, att ha det lätt och därmed kunna nå framgång utan att behöva anstränga sig eller att någon åker snålskjuts på andras arbete.
Dessutom finns det flera olika varianter av uttrycket där man kan leva, segla, surfa och åka fram på en räkmacka. Men vad har egentligen räkmackor med livet att göra förutom att de är väldigt goda att äta?
En räkmacka anses ofta var en dyr och lyxig smörgås och kanske är det därför som uttrycket ”glida fram på en räkmacka” ofta används för att beskriva framgångsrika personer som lever lyxliv. Men alla är vi ju framgångsrika genom att bara finnas till, det innebär ju att vi vunnit en simtävling mot typ 400 miljoner andra spermier!
Visst har det funnits perioder i livet där det känts som att jag glidit fram på en räkmacka nedför en pulkabacke. Men varje pulkabacke har ju ett slut och då blir man tvungen att traska uppför backen igen.
Samtidigt har jag lite svårt att tänka mig att en räkmacka glider speciellt bra, och dessutom är det nog rätt kladdigt att sitta i majonäsen.
Men kanske är det så att vi alla på sätt och vis glider fram på en räkmacka i livet, där det ibland svider till i ögonvrån av citronsaften från citronskivorna. Ibland klibbas vi fast i majonäsen och äggen de ruttnar, brödet mögglar och räkorna börjar lukta illa!
Alla önskar vi nog ibland att vi levde någon annans liv och hade allt det där som någon annan har. Dessutom har vi tyvärr en förmåga att ofta lägga ihop allt vad vänner, grannar och kollegor gör till en helhet som vi själva försöker leva upp till. Vi tror liksom att alla andra kan, hinner och orkar allt, vilket ju inte är sant?
Att jämföra andras sammanlagda prestation med sin egen kallas additionsstress och det är som att jaga något som inte finns.
Jag tror det finns en förbannelse i att jämföra sig med andra men också en slags välsignelse. Allt beror på vad vi jämför, vilka motiv vi har och om jämförelsen är rättvis och sann.
Tänker att det först är när jämförandet förblindar oss som det är farligt och skadligt. När jämförandet gör att vi riskerar att glömma bort det vi själva har och bara får oss att stirra på det som andra har.
Samtidigt kan det både vara inspirerande och utvecklande att jämföra sig med andra, det kan leda till att vi förbättrar och utvecklar nya sidor hos oss själva. Men vi ska inte försöka leva upp till någon annans liv och kom ihåg att vi alla har olika bakgrund, förutsättningar, gåvor och talanger.
Dessutom är det ju så att jag blir inte sämre för att någon annan är bra och jag blir inte bättre för att någon annan är dålig.
När en av pastorerna i vår församling skickar meddelanden brukar han ibland skriva ”hoppas det mesta är bra med dig” som hälsningsfras. Första gången blev jag lite förvånad över den formuleringen, men efterhand har jag mer och mer börjat gilla den hälsningsfrasen, även om jag inte börjat praktisera den själv. Den säger nämligen något viktigt och sant om livet.
Jag tänker att det är lätt att fastna i det ena eller det andra diket här i livet. Att antingen sjunka djupt ner i det som tynger eller att bara se det ljusa och härliga i livet, eftersom man inte vill kännas vid det jobbiga. Men livet är inte antingen eller, det är både och.
Livet är fullt av dubbelhet och jag tänker att det kan fogas samman till en helhet med hjälp av det lilla korta ordet och. Där det ena inte behöver utesluta det andra.
En helhet där det svåra blandas med det lätta och det roliga med det tråkiga, för livet är både härligt och besvärligt på en och samma gång. Och man kan faktiskt både vara stark och svag, sjuk och frisk, glad och ledsen, missmodig och hoppfull, orolig och lugn på en och samma gång.
Det är därför hälsningsfrasen ”hoppas det mesta är bra med dig” är så bra. För livet är sällan svart eller vitt, det är både och. Genom att tillåta det som känns jobbigt kan man få kraft och energi att även se det som är bra och fint i livet . Så hoppas det mesta är bra med dig!
Igår var jag i Tiveden och vandrade 41 km på Bergslagsleden mellan Stenkällegården och Kråksjön.
När jag gick där i tystnad och filosoferade kom jag återigen att tänka på att livet ofta liknas vid en vandring, med en tydlig start och ett minst lika tydligt mål.
En dag skall vi dö men alla de andra skall vi leva.
Per Olov Enqvist
Att vara människa är som sagt att vara på vandring genom livet. En vandring där vi aldrig riktigt vet vad som möter oss. En vandring där vi emellanåt behöver stanna för att få vila och återhämtning. En vandring där vi behöver tystnad och ensamhet men också gemenskap och samtal med andra.
En slags vandring som vi alldeles för ofta tar för given och inte ser storheten i, men det är ju faktiskt ett under att få vandra på jorden.
Livet det förändras hela tiden. Tiden går, dagar blir till veckor, veckor blir till månader och år, och en massa olika saker händer med oss själva och de som finns runtomkring oss, och jag tänker att både den yttre och den inre vandringen är viktiga och dessutom helt beroende av varandra.
Personligen vill jag vandra genom livet med en nyfikenhet och en öppen hållning till det som kommer i min väg under vandringen. Det innebär dock inte att jag tror att vi ska vandra runt helt planlöst.
Jag tror på att leva livet som att det vore en vandringsled.
Lisa Ring
Jag vet inte riktigt vad Lisa Ring menar med de orden men för mig är det en påminnelse om försöka följa han som säger att han är vägen, sanningen och livet. Och att hans ord kan få vara en lykta för min fot och ett ljus på min stig.
Urbans Tankar och Funderingar 