Författare: Urban Arvidsson

Om jag vetat då vad jag vet nu så hade livet varit klart och tydligt och sett mycket bättre ut.

Per Gessle

Ofta tänker vi att om vi vetat då vad vi vet nu så hade livet varit mycket enklare, men frågan är om det verkligen vore det?

Skulle livet verkligen bli bättre om jag redan idag visste vad jag kommer att veta imorgon? Om jag redan för 10-15 år sedan hade vetat det jag vet idag.

När jag hör äldre människor berätta sina livsberättelse finner jag ofta en erfarenhet i orden ”tänk om jag vetat då vad jag vet nu” som säger att det faktiskt inte är så bra att veta allt. Ett slags konstaterande att om de hade vetat då vad de vet nu så skulle en hel del av livets snedsteg, misstag och dråpliga situationer och händelser uteblivit, vilket skulle vara väldigt tråkigt! Dessutom lär man sig av sina misstag.

Listan på vad vi ångrar kan dock vara både lång och detaljerad och självklart finns det mycket jag ångrar här i livet. I perioder har jag plågats av självanklagelser över saker jag gjort och helt enkelt glömt bort att jag då inte visste det jag vet idag. Jag har liksom dömt mig utifrån den person jag är idag och inte den jag var då. 

När vi ser tillbaks på våra liv, på saker och händelser vi upplevt intar vi ofta ett helt annat perspektiv, ett perspektiv som faktiskt inte var möjligt att ha tidigare. Vi har liksom hela bilden framför oss, vilket lurar oss att tro att vi kunde och borde ha agerat annorlunda. Men då var då och nu är nu.

Vi tänker ofta att om jag vetat då vad jag vet nu så hade jag agerat mycket klokare. Men det som är gjort är gjort och jag är ganska säker på att när ytterligare tid har gått så kommer jag kunna se tillbaks på den här dagen och beklaga mig över att jag inte visste det som jag så småningom kommer att veta, men så är livsvillkoret för oss alla.

/ Urban

Sedan första januari 2020 är FN:s barnkonvention svensk lag och i förskolans värld där jag till vardags befinner mig ska vi utbilda och samtala med barnen om deras rättigheter med hjälp av förskolans läroplan och barnkonventionen.

Självklart är det viktigt att barn ska få veta sina rättigheter. Men lika mycket som vi pratar om rättigheter behöver vi tala om skyldigheter. För det är väl så att med rättigheter kommer också skyldigheter?

Vi behöver tillsammans lära barn och unga men också varandra att man som människa inte enbart har rättigheter utan också skyldigheter. Framförallt med tanke på att vi idag lever i ett samhälle där jaget och individualismen är i fokus. Ett samhälle där många människor kräver sina rättigheter men fullständigt struntar i sina egna skyldigheter.

Om vi fortsätter att ha fokuset på rättigheter kommer egoismen att ta över mer och mer…

…Men livet handlar ju inte bara om att få utan också om att ge. En skyldighet att visa respekt och omsorg för sina medmänniskor och en skyldighet att ta ansvar för sina egna handlingar. Att sätta sig in i andra människors perspektiv och förstå att de har precis samma rättigheter som jag själv, och att varje rättighet jag har även ger mig en skyldighet att försvara och respektera samma rättighet hos en annan människa.

Livet är liksom inte en enkelriktad gata där JAG får breda ut mig så mycket jag själv vill utan att också ge plats för mötande.

Nina Campioni

Frågan är vad som skulle hända om vi slutade tala om mänskliga rättigheter och istället började tala om mänskliga skyldigheter?!

Att vi alla har en skyldighet att värna och vårda allt det vi har runt omkring oss oavsett om det handlar om materiella ting, naturen eller människor. Att vi alla efter bästa förmåga har en skyldighet att bidra till samhällets uppbyggnad, vår jords bästa och att upprätthålla och respektera de mänskliga rättigheterna.

/ Urban

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på vad vi människor behöver för att må bra och det jag kommit fram till är att vi alla har fysiska, emotionella, intellektuella och andliga behov som på något sätt behöver bejakas för att man ska kunna må bra. 

Det sägs att vi svenskar tillhör ett av de mest stillasittande folken i världen och det finns till och med appar som påminner människor om att de behöver röra på sig. Själv har jag inget behov av det utan skulle snarare behöva en app som sa till mig att vara still en stund. Men jag tror faktiskt att vi människor är skapta för att röra på oss. 

Sedan har vi emotionella behov, vi behöver känna oss accepterade, älskade, behövda och ha någon slags tillhörighet. Detta är dock oerhört komplicerat, tänk bara på vad människor är villiga att göra för att få någon form av acceptans och känsla av tillhörighet, på bekostnad av sig själva. Självklart finns det sunda sätt att få de behoven tillfredsställda på och som hjälper oss att bli de vi är tänkta att vara. Men vi måste vara observanta på att allt inte är sunt och att det finns saker som hindrar oss från att bli vårt bästa jag! 

Det tredje behovet är det intellektuella. Vi behöver näring för sinnet på samma sätt som vi behöver näring för kroppen. Vi behöver liksom ta del av tankar och funderingar som får oss att reflektera kring vårt eget liv och de stora livsfrågorna. Och de tankar och idéer vi matar vårt sinne med har ofta en tendens att forma vårt liv! Man skulle nog kunna säga att vi blir de historier vi väljer att lyssna på och då spelar det liksom ingen roll om vi läser, ser det på film, hör det på en podd, samtalar med en vän eller lyssnar på en predikan. 

Slutligen tror jag att vi alla har andliga behov som behöver bejakas. När Gud skapade människan gjorde han det med ande, kropp och själ. Vilket innebär att om vi har en relation med själva skaparen så blir vi hela människor, vi får liksom en balans och en harmoni mellan ande, kropp och själ. 

/ Urban 

Nyligen släppte Treeroots låten ”Vid trädets rötter”, en låt som jag under en rätt lång tid väntat på ska bli inspelad (finns en live version på youtube sedan tidigare).

I mitt tyckte en fantastisk låt som verkligen berör mig på djupet, på något sätt känns det som att varenda textrad handlar om mig och mitt liv. Under min sjukskrivning har jag ofta känt att jag måste bort. Att jag måste ut i skogen för att andas och reda ut allt det där som snurrar och blandas.

Jag måste bort, jag måste ut, måste andas. Vill reda ut allt det som snurrar och blandas. Jag drar iväg långt bort till skogen, till träden där jag kan höra hur du andas intill mig.      

Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter. Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter.

Vill inte fastna där jag inte kan se dig. Behöver lämna mina tyngder inför dig. Jag hämtar kraften i den källa du ger mig, andas luften som är klar nära dig.

Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter. Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter.    

För jag tror på en Gud som vill mig väl. Och jag tror att han ser och känner min själ. Vad annat kan jag göra än att viska hans namn. Vad annat kan jag göra än att söka hans famn. 

Nu ger jag upp alla försöken att förklara dig, kan ändå känna hur du söker mig och drar i mig. Nu i en tid där mycket stadigt börjat gunga vill jag ändå höja rösten och sjunga. 

Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter. Vid trädets rötter, vid det stora trädets rötter….

Treeroots

Ofta har jag haft denna sång i tanken när jag tagit mina välbehövliga skogspromenader och de senaste månaderna har det blivit väldigt påtagligt för mig att min tro hör ihop med naturen och skapelsen.

Det är som att skogen omfamnar mig på ett villkorslöst sätt, utan minsta krav på motprestation. Eller rättare sagt är det nog inte skogen utan Gud själv!

Kanske tycker du att jag är naiv men jag tror faktiskt på en Gud som vill mig väl och som känner min själ. En Gud som jag kan lämna mina tyngder hos och som ger mig ny kraft när mina krafter tryter. Gud finns precis lika mycket överallt, men ändå är det något alldeles speciellt ute i skogen bland träden där jag kan höra Gud andas tätt intill mig.

/ Urban

Många av oss är nog uppväxta med att känslor är något nödvändigt ont som vi behöver hantera. Att vara arg var något man inte skulle vara och blev man ledsen så skulle den känslan snabbt övergå till glädje igen.

En kultur där ilska och andra så kallade negativa känslor ansetts som något fult och farligt, som kan skada både oss själva och andra. Vi har liksom fått lära oss att känslor är opålitliga och irrationella och att det därför är bäst att ta kontroll över dem, vilket inneburit att många av oss lärt sig att förneka och dölja jobbiga känslor, även för oss själva.

Känslor är information. De visar vad vi längtar efter, vad vi vill, vad som gör oss lyckliga och vad vi bör akta oss för.

Laila Dahl

Jag tänker att känslorna alltid har ett budskap till oss och det oavsett om det är en positiv eller negativ känsla.

Känslorna ger oss information som vi kanske inte kan tänka oss till och är ett verktyg som talar om vad vi behöver. Samtidigt måste vi vara medvetna om att det vi spontant känner för att göra eller säga inte alltid är det bästa varken för oss själva eller vår omgivning.

Känslorna är som vågor, vi kanske inte kan stoppa dem från att komma men vi kan välja vilka vi vill surfa på

Okänd

Genom våra tankar kan vi bli medvetna om vad det är vi känner och varför, så att vi på ett medvetet sätt kan välja hur vi ska förhålla oss till det vi känner.

Till vardags befinner jag mig i förskolans värld och där talas det mycket om att det är viktigt att barn får tillgång till alla sina känslor. Att alla känslor måste få utrymme men att barn givetvis inte får bete sig hur som helst, oavsett vad de känner. Som pedagoger bekräftar vi deras känslor, hjälper dem att sätta ord på dem och ger dem hjälp och stöd i hur de ska hantera sina känslor.

Det sägs att barn behöver tillgång till alla sina känslor för att kunna utvecklas, inte minst de svåra och jobbiga känslorna som vi vuxna ibland försöker förskona dem ifrån, såsom ilska, ledsamhet, frustration och att vara uttråkad. Och om det nu är så att barn behöver få tillgång till alla sina känslor borde väl detsamma gälla oss vuxna?!

Kanske är det så att vi behöver både positiva och negativa känslor för vårt välbefinnande och för att kunna utvecklas. Frågan är då hur balansen mellan dessa bör se ut? Läste nånstans att några forskare kommit fram till att proportionen mellan positiva och negativa känslor bör vara ungefär 3-1, samtidigt visade forskningen att det finns en övre gräns för positivitets proportionen. För mycket positivitet kan helt enkelt vara negativt för oss, vi behöver helt enkelt en och annan negativ känsla.

Alla har vi rätt till en mångfald av känslor och kan det helt enkelt vara så att en negativ känsla i själva verket kan vara positiv och en positiv känsla negativ?

/ Urban

Det sägs ofta att hjärtat är en muskel som ständigt är i arbete, men är det verkligen så? Läste nämligen nånstans att ett hjärta som slår 70 slag i minuten egentligen bara arbetar i nio timmar under ett dygn! Resterande tid så vilar det!

Ja, jag vet det låter märkligt. Men faktum är att hjärtat fungerar som en cykelpump som pumpar uppåt och neråt. Hela tiden växlar hjärtat mellan att dra ihop sig och att slappna av.

Varje hjärtslag består alltså av en sammandragning och av avslappning, eller av arbete och vila om man vill använda andra ord. Och uppenbarligen är det så att vilopauserna som sker efter varje sammandragning håller på längre än själva sammandragningen, vilket innebär  att hjärtat vilar mer än det arbetar!  

Arbete och vila är alltså inte ett motsatspar utan snarare komplettetar de varandra och vi behöver växlingen mellan att arbeta och vila för att må bra. Det ena vore ingenting utan det andra.

Om vi ska följa vårt hjärta ska vi alltså vila mer än vad vi arbetar! Men vad är då vila? Jag tänker att det är väldigt individuellt vad som är vila. För en del är det att lägga sig i soffan och göra ingenting, för andra är det att ta en lång promenad i skogen eller ägna sig åt sin fritidssysselsättning.

För mig personligen handlar vila om att göra något som känns bra för både ande, kropp och själ, och som inte har med krav och måsten att göra.

Hur andra människor vilar är egentligen inte så intressant förutom att man själv kan få inspiration. Det som är viktigt är att tillgodose sina egna behov och finna den slags vila man själv behöver.

Och om vi nu ska följa vårt hjärta bör vi också hitta ett sätt att vila mitt i vårt arbete. Att på något sätt låta arbete och vila byta av varandra under dagen. 

/ Urban 

Kan inte direkt påstå att jag har några gröna fingrar, men jag har förstått att det finns en mängd olika sorters jord, gödsel och näring. Att det finns olika varianter som används till olika växter och blommor för att kunna ge de absolut bästa förutsättningarna till varje planta.

På samma sätt är det i vår egen inre trädgård. Vi måste använda rätt sorts jord, gödsel och näring för att det vi vill ska växa ska kunna växa och frodas.

Vad är det för tankar, idéer, känslor, värderingar och drömmar du göder ditt liv med? Det är ju faktiskt så att det vi fokuserar på växer och det vi ger näring till får vi ännu mer av.

Vi behöver därför skapa klarhet i vilka vi vill vara och vad det faktiskt är som dominerar i vårt inre. Är det sådant som bygger eller bryter ner oss? Leder det livet i den riktning vi vill? Och hur kan vi omsätta våra tankar, våra värderingar och det vi längtar efter i praktiken, i vardagen?

Det sägs att vi blir såsom vi umgås och oftast är väl det ordspråket kopplat till vilken umgängeskrets man har. Men jag tänker att det också handlar om vilka tankar, känslor och värderingar vi låter oss umgås med i vårt inre.

Om du till exempel känner självanklagelse och ångest så kanske du med jämna mellanrum behöver släppa taget om det som varit. Genom att acceptera det som hänt och förlåta dig själv. Om du vill känna lugn behöver du kanske bearbeta det som tynger och oroar dig.

Om du ofta har en negativ inställning behöver du kanske sluta att gnälla och istället försöka byta ut de negativa tankarna som poppar upp i ditt huvud till mer positiva tankar.

Om du vill att ditt liv ska präglas av kärlek och medmänsklighet kanske du ännu mer behöver praktisera vänlighet, godhet och tacksamhet, och om ditt hjärta är fullt av glädje så kommer det också sprida glädje till andra!

/ Urban

När jag igår höll på att rensa ogräs i vår trädgård kom jag att tänka på att vårt inre ibland liknas vid en trädgård och precis som i en vanlig trädgård finns där också ogräs som med jämna mellanrum måste rensas bort.

Sanningen är nämligen den att det nog alltid kommer växa ogräs i vår inre trädgård, oavsett om vi vill det eller ej och att det är upp till var och en av oss att göra något åt det.

Nu kanske du undrar vad det där ogräset i vårt inre kan vara för något?

Jag tänker att det är väldigt individuellt, men några exempel på ogräs kan vara dålig självkänsla, dåligt självförtroende eller en felaktig självbild. Det kan vara minnen, erfarenheter, sorger, besvikelser och oförrätter som skaver och som vi har svårt att lämna bakom oss. Det kan också handla om vanor och beteenden som är dåliga både för oss själva och för vår omgivning.

Att rensa ogräs handlar dock inte bara om att rensa bort det vi inte vill ha, utan det handlar nog främst om att bereda plats för det vi vill ska växa!

En trädgård blir liksom inte vacker bara av att vi rensar bort ogräs, att lägga allt fokus på ogräset som finns i vårt inre skapar ingen god inre hälsa. Det vi alla måste fundera på är vad vill ska växa i vårt inre? Vad vill jag plantera i min inre trädgård? Vad ska blomma i mitt liv?

För att vi ska kunna växa och blomma såsom vi vill behöver vi ta bort ogräset och de gamla växterna och blommorna som inte längre fyller någon funktion. När vi gör det blir det inte bara vackrare utan det skapar även möjlighet för det nya att kunna växa. Ibland tror jag dock att vi i vår iver att rensa tar död på blommor och växter som egentligen borde få vara kvar. I vår iver rensar vi liksom bort allt som verkar visset och dött, utan en tanke på att växterna och blommorna snart vaknar till liv igen. Det är alltså viktigt med en god och sund urskiljningsförmåga.

Men om vi lever på Guds vis då? Då mognar hans gåvor i våra liv som frukter på träden – som kärleken till andra, glädje över livet, frid och trygghet. Då utvecklar vi tålamod med varandra, medkänsla med varandra och en övertygelse om att det finns något heligt innerst inne i allt och alla. Då får vi allt svårare att svika varandra och allt lättare att trofast stå för våra ord, allt mindre behov av att hävda oss själva, allt större förmåga att samla och styra vår kraft på ett klokt sätt

Galaterbrevet 5:22-23

Min bön och längtan är att det i min inre trädgård ska växa kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Att rensa ogräs, att planera och plantera nya växter och blommor det tar tid. Men jag tror att vi alla behöver avsätta tid till att vårda vår inre trädgård.

/ Urban

Jag hade sagt till mig själv att inte ha bråttom, utan istället skulle skynda långsamt. Men när arbetsglädjen, inspirationen och energin kommer tillbaka är det inte så lätt att skynda långsamt. Då är det lätt att man vill mer än vad man egentligen orkar och vad som är bra för ens tillfrisknande.

Som jag skrivit tidigare här på bloggen är jag sjukskriven med utmattningssyndrom och har gradvis trappat upp mitt arbete från heltidssjukskriven till att först jobba 25% och sedan 50%. Nu var min ambition att gå upp till 75%, men som tur är har jag en klok läkare som lyckas bromsa mig litegrann.

Tänker att det är en klurig balansgång att återgå till arbete efter en utmattning. Där man ska motstå frestelsen att vara för offensiv men också se till så att man inte blir för defensiv. Varken ha så brottom att man springer ifrån sina symtom men inte heller så sakta att man ständigt blickar bakåt istället för framåt.

Läste nånstans att människan inte fungerar som en Formel 1-bil som går in i depån och servas och sedan rullar vidare som om inget hänt. Personligen är jag totalt ointresserad av bilsport, men visst hade det varit smidigt om man hade fungerat som en Formel 1-bil. Men nu är det inte så och långsamt leder också någonstans.

Ofta vill vi nog uppfylla våra mål så snabbt som möjligt, men vi behöver låta saker få ta sin tid. Genom att skynda långsamt kanske jag kan hitta ett långsiktigt och hållbart sätt att leva på.

/ Urban

Jag kan inte speciellt mycket om odling och plantering, men har förstått att frön, växter och blommor behöver ljus, värme, vatten och ibland också lite skit i form av gödsel för att växa.

Kanske är det likadant med oss människor?

Tänker på en scen ur Astrid Lindgrens berättelse om Lotta på Bråkmakargatan, då Lotta står mitt i en gödselstack i hällregn, eftersom hennes morfar berättat att regn och gödsel gör så att det växer på åkrarna och växa och bli större det vill verkligen Lotta. För hon vill ju också kunna göra de saker som hennes äldre syskon Mia och Jonas får göra.    

Vad skulle hända om vi började se det jobbiga och besvärliga i livet, våra motgångar, nederlag och dröjsmål som växt zoner?

/ Urban