Det sägs ofta att livet är som en film som ständigt rullar på och är man inte snabb nog att observera vad som händer missar man mycket. Kanske är det är just därför som jag gillar att fotografera.
För mig är det en slags avkoppling att gå runt i en skog eller i en park och fotografera, vilket innebär att själva processen är minst lika viktig som slut resultatet.
Om vi börjar se oss omkring efter fotograferingsobjekt som vi ska lägga upp på Instagram eller Facebook, skärps vår blick. Tänk att så mycket som vi annars inte lägger märke till, utan bara springer förbi är värt att fotografera. I bästa fall skänker det oss en välbehövlig förundran inför livet och världen.
Magnus Sundell
Så fort jag tar fram mobilen eller systemkameran är det som att min hjärna sätter igång och letar efter fina vinklar och detaljer. Det är som att världen blir vackrare genom kameralinsen, samtidigt som det ger mig rätt perspektiv på tillvaron, jag blir liten och Gud blir stor.
Det är som att jag genom kameralinsen upplever ännu mer av Guds storhet, då fotograferandet ger mig tid att stanna upp, reflektera och se alla det vackra, färgerna och detaljerna som man annars ofta missar.
Nu blommar de japanska körsbärsträden så vackert i Henry Allards park och färgar himlen alldeles rosa för de människor som står där under.
Självklart vallfärdar det inte lika mycket folk till Henry Allards park som till Kungsträdgården. Men när jag i eftermiddags gick förbi var det många människor som vistades där under körsbärsträden. Det var tonårstjejer som poserade framför kameran, par som kärleksfullt kramades och pussades och några äldre damer som försökte fotografera körsbärsblommorna…
Det verkar som att de rosa körsbärsblommorna gör oss lyckliga och får oss att stanna upp en stund. Men blomningstiden är kort och kan ibland vara över på bara två dagar!
De kortlivade körsbärsbommorna kan ses som en påminnelse om livets förgänglighet och den skönhet som finns i det här sköra livet. Så det gäller att passa på. Vad gör du med de dagar du fått till förfogande? Njuter du av den skönhet som finns eller tycker du att livet enbart är något som ska överlevas?
Himlen förkunnar Guds härlighet, det rosa himlavalvet vittnar om hans verk.
Psaltaren 19:2
Läste på internet att körsbärsblomma på blomsterspråk betyder: ”Min kärlek väntar på att bli besvarad av dig.” Jag tror att Gud använder blommorna, träden och naturen för att förkunna sin härlighet och att han väntar på ditt och mitt gensvar!
En viktig detalj i Psalm 23 finns i den fjärde versen då ”han” plötsligt förvandlas till ett ”du”. Innan har David skrivit att ”han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro, han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar för sitt namns skull”.
Plötsligt är det som att David inte längre skriver om Gud utan istället talar med Gud: ”om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig”. Han glömmer liksom bort att han håller på att skriva en psalm.
De gröna ängarna och det lugna vattnet är utbytt mot mörkaste dal och jag tror att vi alla mer eller mindre har erfarenhet av att livet är sådant, att livet både är glädje och sorg, hopp och förtvivlan, sommar och novembermörker. Men där nere i dödsskuggans dal verkar det som att David kommer riktigt nära Gud.
Ska jag vara helt ärlig känner jag mig lite ambivalent för orden i den här i bibelversen. Jag har själv varit långt ner i dödsskuggans dal och kan inte säga att jag varit utan fruktan. Och frågan är om det alltid känts som att gud varit med? Nej, det kan jag inte påstå att det gjort.
Yeah, though I walk in the valley of shadow. Yeah, I will fear no Evil. I have cursed thy rod and staff, they no longer comfort me. Love rescue me
U2
Du kanske inte gillar U2:s ändring av Psalm 23, men det gör jag. Jag gillar den där blandningen av hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Kanske är det för att jag själv varit där, att jag själv varit arg och förbannat Gud och slängt Guds ord i golvet då det inte givit mig någon tröst. Men samtidigt har jag fått erfara att hur långt bort Gud än verkar vara så är han mycket närmare än man anar.
Kampen och mörkret i dödsskuggans dal är nog ingenting vi längtar efter och ännu mindre ska söka efter. Men min erfarenhet är att prövningen kan innebära att man kommer närmre Gud och att ens tro blir djupare, då man upptäcker att Gud faktiskt är där och teori förvandlas till praktik och egna erfarenheter.
De mörka perioderna av livet har gjort att jag fått samma erfarenhet som David beskriver i Psalm 23, genom att ”han” förvandlats till ett ”du” och jag vill påstå att jag kommit ut ur den mörka dalen med ett nytt ljus i ögonen.
Men att ha herren som herde betyder inte frånvaro av problem och mänskliga tillkortakommanden, och frid är inte avsaknaden av problem. Nej, frid det är att veta att Gud är med mitt mitt i dödsskuggans dal.
De senaste dagarna har jag ägnat en hel del tid åt att följa slow-tv programmet: Den stora älgvandringen på svt play.
Inser att det nog är rätt många som inte förstår sig på detta nöje och som tycker att jag är lite knäpp som lägger ut videos med simmande älgar på sociala medier.
Men det är något alldeles speciellt med denna typ av tv-produktion! Det är så mysigt med skogen, älven, vindens sus, fågelkvittret och att det plötsligt dyker upp nån älg eller flera. Ibland till och med jätte många.
Under programmets gång får man se vårens framfart vid Ångermanälven med snösmältning och isflak som vackert flyter förbi i bild. I flera minuter kan man få sitta och enbart lyssna på is som knakar.
Långa stunder händer ingenting vilket märkligt nog gör det så intressant, fascinerande och rogivande.
På tv-bilderna visas älgar som sakta vandrar fram och tillbaka i skogen. De äter kvistar från löv- och barrträd och böjer sig ned för att äta lite blad och blåbärsris. Men allra mest tycks de stå still och begrunda tillvaron. Det är verkligen fascinerande hur länge en älg kan stå alldeles blickstilla, tills den plötsligt rör litegrann på huvudet eller på ett öra. Ofta går allting i slowmotion.
Men jag ska väl erkänna att jag ibland blir lite rastlös och frustrerad över att det inte händer någonting. Blir liksom irriterad när älgarna försvinner ur bild och inte kan fångas upp av någon annan kamera, och över älgarnas tvekan att gå i vattnet och simma över älven. Jag behöver helt enkelt träna på slow.
Kanske kan slow-tv programmet Den stora älgvandringen inspirera oss att sänka tempot och att sluta stressa. Tror nämligen att vi allt för ofta har en tendens att ha bråttom i livet, vilket gör att vi missar goda möten, visdom och gudomlig skönhet.
Har du inte tålamod missar du säkert de synkroniseringar livet bjuder på. Du har för bråttom och rusar vidare utan att ta vara på det som kommer till dig om du har tålamod att vänta.
Ann-Britt Bolinder
Det är så lätt att bråttom blir en vana som får ett slags egenvärde. Att skynda sig och ha mycket att stå i ger liksom en känsla av att vara viktig och efterfrågad och blir en slags substitut för närvaro, närhet och kunskap.
Genom att ha bråttom finns det en stor risk att man missar det som på djupet är viktigt, spännande och fascinerande, så det vi alla nog behöver är mer av slow i våra liv.
Den stora älgvandringen pågår dygnet runt på svt play fram till 8 maj. Men förhoppningsvis gör de som tidigare år och förlänger sändningen nån vecka.
David inleder den 23:e psalmen med orden”Herren är min herde” och jag tänker att de där fyra orden är oerhört viktiga om man vill leva sitt liv som kristen.
Vi måste om och om igen fråga oss vem som är herre i vårt liv? Vem är det som bestämmer? Är det du, någon annan, livets omständigheter eller är det Gud?
Det lilla korta ordet ”Är” tror jag är viktigt. Är herren din herde just nu, eller var han det tidigare vid något specifikt tillfälle eller tänker du att han kan kanske kan få vara det nångång i framtiden? Men faktum är att det är just nu, just i detta ögonblick, just i den situation du befinner dig i som herren vill vara din herde.
Ett lite längre ord är ordet ”Min”, vilket visar att det handlar om en personlig relation. Säger man att ”Herren är min herde” handlar det alltså om en slags personlig relation med han som skapat himmel och jord, med han som är alfa och omega, med han som är den kärleksfulla fadern. Tänk att den Gud som skapat hela universum även tänkt sig att vara just min herde.
Att på ett uppriktigt sätt säga att ”herren är min herde” handlar om att ta emot honom, tro på honom men också att fortsätta göra val där vi väljer att följa honom.
Jag är övertygad om att Gud är den som vet vårt allra bästa och att han är den bästa herden man kan ha. Men samtidigt måste jag erkänna att jag ändå ganska ofta går min egen väg.
Att ha herren som herde handlar inte om att leva i någon slags religiös bubbla långt ifrån livets verklighet och dess omständigheter. Nej, att ha herren som sin herde handlar om att leva sitt liv mitt i vardagen men att samtidigt kunna hämta kraft, styrka och vägledning från ovan. Men också att få ta del av hans omsorg och närhet.
Psalm 23 är nog en av de allra kändaste och populäraste texterna som finns i Bibeln. De allra flesta har nog någon gång i livet hört denna psalm, oavsett om man är kristen eller inte. Den finns inramad och upphängd i sjukhuskorridorer, den citeras både i film och låttexter. Den citeras både av unga människor som har hela livet framför sig och av människor som ligger på sin dödsbädd.
Det är verkligen inte konstigt att psalm 23 blivit så populär och älskad, för i dessa ord har människor genom årtusenden funnit tröst, styrka och vägledning genom livets olika skeden. På ett enkelt sätt beskriver psalmen vem Gud är och vilka vi är i relation till honom. Den beskriver tydligt att Guds omsorg gäller alla områden av livet.
Min tanke är att publicera några bloggtexter om Psalm 23 med förhoppning om att de ska ge tröst och styrka, men också att de ska utmana dig och få dig att fundera på hur du lever ditt liv?
Det är svårt att veta vid vilken tidpunkt i David skrev denna psalm, var det när han var fåraherde? Var det innan eller efter att han besegrade jätten Goliat? Eller, var det till och med så att han var kung då han skrev denna psalm? Jag vet faktiskt inte och det kanske inte spelar någon större roll. Däremot är det tydligt att han använder sig av sina erfarenheter av att vara fåraherde då han beskriver Gud.
Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv och herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.
Psalm 23
Psalm 23 har en uppbyggnad, en slags struktur som kallas kiasm. Det innebär att orden i första stycket hör ihop med orden i det sista, orden i det andra stycket med orden i det näst sista och så vidare…
I mitten av en kiasm finns det viktigaste budskapet. Tänker att det är lite som en god burgare med bröd, där själva burgaren utgör centrum med flera lager av tillbehör både ovan och under sig.
Psalmen börjar med orden ”Herren är min herde” och avslutas med orden ”herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever”, vilket visar att allt börjar och slutar med Herren.
Efter det kommer budskapet om Guds närvaro med orden ”mig skall intet fattas” och ”din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv”.
Tredje temat handlar om Guds omsorg om oss: ”han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro” och ”du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden”.
Fjärde temat handlar om att Gud ger oss ledning: ”han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära” och ”din käpp och din stav, de tröstar mig”.
Sedan kommer huvudbudskapet i psalmen, själva burgaren: ”om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig”.
Oavsett hur ditt liv, dina omständigheter ser ut så är Gud med, även om jag villigt kan erkänna att det inte alltid känns så.
Ny dag och ny skön skogspromenad. Gick och funderade litegrann på träden jag såg och de årsringar som finns inuti träden. Ringar som syns tydligt både i stocken och i den kvarvarande stubben när trädet sågats ner.
Jag tror att vi likt träden samlar livets årsringar inom oss. Nya upplevelser och erfarenheter kommer till oss varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
Allt det vi upplever i livet sparas där under barken i trädstammen och blir en del av vår personlighet, genom att erfarenhet läggs till erfarenhet och klokskap till klokskap.
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är jag. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.
Tomas Tranströmer
Människan är en helhet där årsringarna utgör delar som fogats samman till en helhet, och för att kunna förstå sig själv måste man på något sätt ha koll på de olika delarna av ens liv.
Årsringarna som bildats i mitt inre har fört mig djupar in i livet och givit mig kunskap om vad det innebär att vara människa. Det är som att åren som går gör någonting med oss som människor.
När jag blickar tillbaka på mitt liv, de minnen, lärdomar och erfarenheter jag har inser jag att jag behövt tänka till och omvärdera mycket för att bli den jag är idag.
Om man studerar årsringarna från ett träd kan man avläsa vilka år som varit frodiga och vilka år som varit torftiga. Likadant är det när jag blickar tillbaka på mitt livsträd, där jag ser både stora årsringar och små och nästan obefintliga. Vilket visar att livet både innehållit år där jag frodats och år som mer handlat om att bara överleva!
Ni har säkert hört uttrycket ”en olycka kommer sällan ensam” och precis som jag tänkt att om man drabbas av en olycka så följs den av ännu en olycka!
Visst, så har det emellanåt varit i mitt liv för jag har verkligen varit otursförföljd. Men när jag googlade på uttryckets ursprung fann jag att det är Selma Lagerlöf som skrivit det och att den inte alls lyder såsom jag tänkt. Den ursprungliga meningen är nämligen:
En olycka kommer sällan ensam den följs oftast av en liten lycka, ett litet hopp i släptåg.
Selma Lagerlöf
Precis så ska jag försöka att tänka i fortsättningen, för jag tror nämligen att Selma Lagerlöf har rätt, man säger ju att hoppet är det sista som överger en människa!
I det där lilla ordet på fyra bokstäver bor det så oerhört mycket kraft att livet kan skilja sig markant om man har det eller inte.
Hopp är inte en lott att hålla i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.
Rebecka Solnit
Jag gillar verkligen den beskrivningen av hopp, för i hoppet finns det en oerhörd kraft. En kraft som håller livet uppe, som beskyddar det, vakar över det och som låter det växa.
Jag tänker att hopp också handlar om att våga hoppa. Att våga ta steg i riktning mot det man hoppas på. Att helt enkelt våga tänka längre än det man ser. Att släppa kontrollen litegrann och hoppas på att det kommer att bli så som vi önskat eller tänkt.
När hopplösheten tränger på och allt känns kört och meningslöst kan hoppet upplevas som en liten strimma ljus, en hand att ta tag i och att det kanske finns någon som bryr sig.
När livet känns hopplöst brukar jag be till Gud att han ska ge mig hopp, jag tror nämligen på en Gud som kan mer än vad jag förmår. När livet är som mörkast kan han göra så att jag ser ljuset i tunneln, trots att jag ännu inte är där.
För mig är min tro ett hopp och en trygghet och jag tror faktiskt att det finns en plan, en tanke och ett hopp för var och en av oss.
Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.
När livet varit som mörkast har promenerandet varit oerhört viktigt för mig. När jag knappt orkat sätta den ena foten framför det andra har jag ofta tvingat ut mig på en promenad. I perioder av nedstämdhet, posttraumatisk stress, oro, ångest, trötthet och hopplöshet har jag tagit min tillflykt till promenerandet.
Känslan av orkeslöshet och saknad av lust och energi kan lätt få oss oaktiva om vi agerar utifrån våra nedstämda känslor. Men faktum är att motion kan vara ett sätt som hjälper oss att bli av med vår trötthet, både den fysiska och psykiska tröttheten. Man behöver dessutom inte jogga eller springa, det räcker med en rask promenad i friska luften.
När vi är rädda, stressade, irriterade, frustrerade, oroliga och arga går vi upp i varv och kroppen gör sig redo att agera, genom att antingen slåss eller fly. När adrenalinet drar igång är det bra att ge sig ut på en rask promenad som ökar vår puls, det gör nämligen att känslorna rinner av. När hjärtat pumpar hårdare ökar signalsubstanserna serotonin och noradrenalin i hjärnan, vilket är samma ämnen som ökar när man tar antidepressiv medicin (SSRI preparat).
Flera forskare och psykiatriker menar att vår hjärna är skapad för att lösa problem när vi är ute och går. Att våra tankar helt enkelt lättare struktureras, formuleras och bearbetas när vi rör på oss. Konstnären Leonardo da Vinci myntade till exempel begreppet ”solvitas perambulam” vilket betyder problemlösning under rörelse.
Givetvis är sömn, vila och återhämtning viktigt, och jag tror verkligen inte att det är fel att äta antidepressiv medicin eller att besöka psykolog, läkare, beteendevetare eller själavårdare vid behov.
Personligen har jag gjort allt detta, men vill samtidigt påvisa promenader som ett viktigt komplement. Jag är tämligen säker på att jag inte hade klarat av att genomgå min terapi för ett antal år sedan utan mitt promenerande, och i processen att komma tillbaks efter utmattningssyndrom är promenerandet också en viktig komponent.
Kan inte annat än undra varför inte läkare ordininerar promenader som medicin?
Idag (26 april) måste jag slå ett extra slag för promenader, idag är det nämligen promenadens dag. Kanske är jag naiv, men jag tror faktiskt att världen skulle bli en bättre plats att leva på om fler människor insåg fördelarna med att promenera.
En morgonpromenad får hjärnan och kroppen att vakna till liv och dagen blir enklare att ta sig an efter att man fått frisk luft, och en kvällspromenad kan få dagens problem och känslor att släppa. Och där emellan är det inte helt fel med en förmiddagspromenad, en kort promenad på lunchrasten och en eftermiddagspromenad.
Personligen har jag ett stort behov av att promenera och är i ute och går varje dag i ur och skur. Jag måste helt enkelt ut och röra på mig för att må bra. Tror faktiskt att alla människor innerst inne har ett behov av att komma ut i friska luften för att fungera och må bra.
Att promenera är bra både för kroppen och knoppen. Hjärnan, hjärtat och själen behöver komma ut och luftas emellanåt och när vi promenerar utsöndras det en mängd olika må bra ämnen inuti oss som gör oss piggare, gladare, lugnare och mer tillfreds.
Ibland behöver jag ta en promenad för rensa och reda bland alla de tankar och som finns i mitt huvud, som att promenerandet återställer hjärnan. Det är som att vår fysiska kropp talar med vårt inre i framåtrörelsen, även om det inte är helt lätt att förklara hur. Men när vi rör oss framåt verkar det som att vår hjärna har svårt att stanna kvar i sitt ältande. Aldrig tänker man väl så bra eller löser världsproblem som när man är ute och går.
Att promenera är också en bra form för samtala, för när man går bredvid varandra känns det ofta lättare att prata än när man sitter eller står mittemot varandra. Framåtrörelsen gör också att samtalet lättare flyter på och dessutom känns det mycket friare att samtala ute i det fria, där det verkligen är högt till tak!
Urbans Tankar och Funderingar 