Författare: Urban Arvidsson

Sent samma dag bestämde han att de skulle fara över till andra stranden. Han gick ombord som han var, och en del andra båtar gjorde dem sällskap. Då blåste det upp till storm, så att vågorna slog in i båten och den var nära att sjunka. Men Jesus, han låg i aktern med huvudet på kudden och sov. – Mästare! ropade de och väckte honom. Bryr du dig inte om att vi går under?! Han vaknade, gav vinden en åthutning och sa till sjön att bli lugn och stilla sig. Och genast tappade vinden andan och sjön lade sig spegelblank.

Markusevangeliet 4:35-39

Alla har vi nog upplevt perioder i våra liv som känns som stormar. Perioder där det känns som att det händer alldeles för mycket på en och samma gång…

… perioder med dålig sömn, ångest och oro, frustration, tomhet, sorg och smärta. Obehagliga händelser, besvikelser och prövningar som känns övermäktiga.

Känslor som kan vara jobbiga och oberäkneliga, och som man inte vet vad man ska göra med. Och man vet inte heller vart de kommer leda oss eller hur länge de kommer att stanna.

Precis som lärjungarna i båten har jag när det stormat ropat till Herren och jag känner såväl igen frustrationen som finns i orden: ”Bryr du dig inte om att vi går under?” Och jag kan villigt erkänna att jag emellanåt varit riktigt sur, irriterad och besviken på Gud, för jag tyckter att det har varit alldeles för många stormar i mitt liv. Och när det stormat som värst har jag ibland upplevt det som att Jesus bara ligger där med huvudet på kudden och sover.

Han är med dig i kaoset som drev ut dig från land. Han ska ta dig igenom, stormens överman

Michael jeff Johnson

I efterhand kan jag dock se att han funnits med när det stormat, att han aldrig någonsin lämnar oss ensamma när vi behöver rida ut en storm, för han är stormens överman och hjälper oss igenom stormen.

Precis som han stillade vågorna där på sjön tror jag att han kan stilla stormar i våra liv, men ändå låter han ofta bli. Kanske är det så att han tillåter stormiga perioder i våra liv, obehagliga upplevelser och besvikelser för vår skull. Att vi liksom behöver dessa stormar för att kunna utvecklas, för det sägs ju att ingenting kan växa till sin fulla styrka i bekvämlighet.

När jag i helgen var ute och gick min vanliga slinga i skogen upptäckte jag att flera träd hade fått ge vika för stormen. Kanske är det så att vad som än händer i stormen så är det enda säkra att det inte finns någon återvändo till det som varit, utan stormen kommer att lämna något nytt efter sig. Kanske är det så att Gud ibland tillåter stormen för att någonting i vårt liv behöver gå sönder.

/ Urban

PS. Nedan en länk till Michel jeff Johnsons låt: ”Stormens överman”. En sång för oss som kämpar DS.

Jag inser att jag nog har lite säregna intressen, jag gillar nämligen att så här års beskåda nakna träd och jag tror att de nakna träden och vi människor har mer gemensamt än vad vi först anar.

…du kanske tycker att jag är lite flummig men jag tänker att träd kan symbolisera livet på många olika sätt, att trädets årstids växlingar också motsvaras av perioder i en människas liv.

Läste någonstans att nakna träd för tankarna till generade skyltdockor som väntar på att kläs, men så upplever inte jag det hela. Jag tror snarare att träden är fullt medvetna om vikten av att våga se naket på sitt liv.

Ett träd ser ju helt annorlunda ut när det är naket, nu ser man tydligt grenverket som ter sig likt alla de vägval man gjort i livet. En del av dem lite spretiga och sedan finns det små kvistar av små trevande försök.

Vi är som träd, till slut faller lövverket, fasaden, ytan. Och vi inser att om vi ska överleva vintern måste vi bygga på nåt annat än det som syns utanpå

Peter Svärdsmyr

De nakna träden kanske vill påminna oss om att våga se naket på våra liv och få oss att fundera på vilka vi egentligen är bakom lövverket, bakom fasaden och ytan.

Att bli medveten om sig själv och sina egna mönster, tankar och känslor kan vara en ögonöppnare på många sätt, där du kan se hur påverkad du omedvetet har blivit av dem, men också hur dessa kan ha påverkat andra i din omgivning

Men tyvärr tar ofta vårt yttre så mycket plats att vi varken hinner eller vågar blotta vårt eget inre, varken för oss själva eller för vår omgivning. Vi vill så gärna hålla skenet uppe och visa en fin yta, trots att det bakom fasaden både är kaos och total oordning. Personligen upplever jag ofta att det är en kamp mellan att visa mig sårbar och att hålla skenet uppe och att jag alldeles för ofta väljer det sistnämnda. Detta trots att jag vet den stora betydelsen av att lägga korten på bordet och att fasaden förr eller senare faller.

Att se dessa nakna träd ståendes vid Undens strand påminner mig också om att träden behöver tid och ro för för att deras inre ska byggas upp för en ny vår och sommar, likadant är det nog för oss människor.

/ Urban

Vid den sprakande braskaminen i Sannerud har jag suttit många timmar de senaste veckorna. Fascinerad av lågornas sken har jag njutit av värmen, knastrandet och tystnaden i ett slags ”nuande”.

Likaså har jag tillbringat mycket tid ute i naturen. Utan ljud i öronen och utan någon tid att passa har jag upptäckt nya stigar både ute i skogen och i mig själv. Det är som att varje promenad jag tagit i ett slags ”nuande” även innehållt stigar mot mitt inre.

Som jag skrivit tidigare är jag sjukskriven med utmattningssyndrom vilket innebär att min hjärna snabbt blir trött och behöver återhämta sig genom vila och avslappning. Dels genom sömn och ”powernaps” men också genom att ”nua”, det vill säga försöka att bara vara i nuet, släppa tankarna och allt snurr i skallen och vila hjärnan.

Precis som många andra har jag dock svårt att vara närvarande i nuet, för jag är liksom ständigt på väg vidare… Och mina tankar de kretsar lätt kring saker som hänt och saker som ska hända. Men jag tränar dagligen på att bli mer närvarande i nuet.

Att ”nua” handlar om att på något sätt stänga ute det flöde av intryck och information som vi annars ständigt befinner oss i. Att istället för multitaska göra en sak i taget, vilket uppenbarligen hjärnan mår bäst av.

Du har säkert nångång fått den där känslan ”åh vad skönt detta var för huvudet”. Den känslan och aktiviteten tror jag är viktig att ta till vara på.

/ Urban

Att vara människa är inte så enkelt och ibland känns det verkligen som en konst att kunna navigera runt i olika sociala relationer, samspel och grupper.

Vi är alla komplexa varelser som många gånger är svåra att förstå, för ingen av oss är ju den andra lik.

Någon är halv, någon är hel. Nå’n tror dig alltid ha rätt, nå’ n bekänner sina fel

Freda

Ingen enda av oss är en förutsägbar robot så därför kan man inte alltid veta hur en person kommer att reagera från en situation till en annan. Alla kommer vi ju bärande på olika bagage här i livet.

Jag tänker att varje människa har en enorm bubbla över sig med idéer, tankar, minnen, drömmar och smärtor, och ibland kan jag bli förvånad att allting får plats

Bob Hansson

Att komma ihåg att varje människa man möter har känslor, sorg, glädje, rädsla och allt det andra inom sig tror jag kan förändra liv.  

De människor vi möter i våra liv har gått igenom massa saker som vi inte har en aning om, och om man har det i åtanke tycker jag att varje individ på något sätt blir ännu mer levande!

Då vi aldrig helt och fullt kan förstå vad någon går igenom eller har gått igenom, borde vi heller aldrig döma någon för hur de bemöter saker som händer i deras liv.

Tillsammans behöver vi skapa acceptans och insikt i det är svårt att vara människa och att varje människa har en ande, kropp och själ som hänger ihop med varandra. Och om man drar i en av dessa så kommer alla delarna att påverkas.

/ Urban

Satte vår kombinerade ugn/micro på 200 grader och fortsatte förbereda maten till julbordet. Efter en stund tyckte jag dock att det började lukta lite märkligt från ugnen, så jag öppnade luckan och ut välde det rök och där på botten i ugnen var det en kladdig sörja som typ kokade…

… först fattade jag inte alls vad det kunde vara för någonting, tills jag kom på att jag glömt micro plastkupan och nu hade hela kupan smält och då menar jag verkligen hela!

Jag kommer nog aldrig mer glömma micro plastkupan i ugnen, för det är väl så att man lär sig av sina misstag?

Tänker att det finns en oerhört viktig förmåga att utveckla i livet och det är att lära sig av sina misstag, för misstag är oundvikliga och vi gör dem gång på gång eftersom det på något märkligt sätt är livets gång.

Om jag skulle börja analysera mitt liv i detalj skulle jag nog upptäcka att det bland annat består av en lång rad av misstag. Skulle nog kunna skriva en hel bok om alla fel jag gjort, men nöjer mig här och nu med att berätta om plastkupan i ugnen.

När man begår ett misstag är det bra om man kan stå för det. Att erkänn för sig själv och andra att man liksom klantat till det, försöka lära sig något av det och sedan försöka göra det bästa av situationen.

När ugnen sedan hade svalnat kunde vi plocka ut micro plastkupan igen, dock var den då platt som en pannkaka!

/ Urban

Efter mörker kommer det alltid ljus, är ett talesätt som jag funderat på under denna årets kortaste och mörkaste dag. Och det är ju faktiskt så att det är som allra mörkast precis innan det ljusnar, innan gryningen kommer och driver mörkret på flykt.

Idag kl 16.59 inträffade vintersolståndet och från och med då blir dagarna bara ljusare och ljusare fram till dess att sommarsolståndet inträffar. Givetvis märker vi det inte omedelbart utan det är först i januari som det märks tydligt. Men å andra sidan har det nog en positiv effekt på oss redan innan dess. Bara vetskapen om att det blir ljusare och ljusare gör livet lättare att leva!

Precis som varje år har månader av mörker har livet sina mörka dagar. Nattsvarta dagar då jag undrat om det någonsin kommer att bli ljust igen. Dagar då det känts som att ljuset inte ens existerar. Men jag vet att ljuset tillslut kommer tillbaka även om det kan kännas som en evighet innan det sker, och att känslan när solens strålar börjar höja sig över den mörka horisonten och värmen den frusna och ledsna själen kan vara otroligt befriande. En känsla som jag innerligt längtar efter att återigen få uppleva.

Kanske kan Vintersolståndet vara en dag då vi får påminna varandra om att det vänder, att mörkret kommer få ge vika. Att det kommer att ljusna i livet, men att det kan ta tid innan det märks.

/ Urban

När jag för någon dag sedan var på väg ut från Vivalla vårdcentral mötte jag en förälder till ett barn som jag tidigare haft på förskola. Han frågade hur är läget och jag svarade: – jo, det är bara bra, själv då?

Vi småpratade en liten stund och när jag sedan gick vidare funderande jag på vad jag egentligen hade svarat. Trots att jag är sjukskriven med utmattningssyndrom och precis hade besökt vårdcentralen sade jag att ”det är bara bra”…

… I och för sig sade han också att ”det är bara bra”, så man kan ju undra vad han skulle in på vårdcentralen och göra?

”Hur är läget?” eller ”Hur mår du?” är fraser som dagligen utbyts mellan oss människor, och jag kan tycka att det är lite tråkigt att både frågan och svaret som ges blivit artighetsfraser istället för djup och verklig kommunikation.

För ärligt talat, hur ofta är vi genuint intresserade och verkligen lyssnar på svaret på vår fråga och visst är det väl så att vi i de allra flesta fallen svarar det som frågeställaren nog vill höra: ”det är bara bra”…

Självklart generaliserar jag det hela, för givetvis kan frågan ”Hur är läget?” vara betydligt mer än en artighetsfras när den är ställd med kärlek, respekt och empati av någon som verkligen bryr sig.

Kom att tänka på den här bilden som en vän lade ut på instagram för några år sedan med texten: ”Sånt här är vi ofta bra på. Fast jag läste någonstans att det är helt okej. Man kan inte vara förtrolig med många ju.” 

Det är viktigt att vara rädd om sin integritet, därför är det helt okej att ibland säga att det är okej trots att det inte är okej.

Jag tänker att det finns flera goda anledningar till att det är okej att inte alltid säga sanningen: platsen och tidpunkten kan kännas olämplig, man vill inte oroa och lägga över sina problem på den personen och det är väldigt viktigt att ha förtroende för den person som man vill öppna upp sitt inre för.

Dessutom är det så att frågan ”Hur är läget?” påbörjar en process i ens inre som man kan stänga av litegrann genom att svara ”det är bara bra”. Ibland måste vi helt enkelt få vila från det som är jobbigt i livet.

/ Urban

När livet skaver och gör ont är det väldigt skönt att ge sig ut i skogen, för oavsett vilket skick jag befinner mig i så finns skogen där för att omfamna mig. Oavsett årstid så står träden där ute i skogen och väntar på mig.

Gå ut i skogen en stund. Träden förstår

Peter Svärdsmyr

I skogen har många av mina tankar och funderingar växt fram och bearbetats. Där har svåra beslut fattats och träden de har fått ta del av mina innersta tankar och hemligheter och det sköna är att de förstår…

… Och de förstår inte bara mina tankar och funderingar utan de förstår också mina känslor. Både de känslor jag visar utåt och de som jag med all kraft försöker dölja både för mig själv och min omgivning.

Tid som spenderas vid träd är aldrig bortkastad tid

Katrina Meyer

För mig är det aldrig bortkastad tid att vistas ute i skogen, för där får jag en känsla av att bli omfamnad och omhändertagen. Ungefär som att skogen är en terapeut.

Stillheten och tystnaden i skogen hjälper mig att sortera bland mina tankar, funderingar och känslor… Den får mig att inta ett större perspektiv och bli ödmjuk, vilket förhoppningsvis gör att jag blir snällare och bättre på att omfamna mig själv.

/ Urban

Vaknar ännu en morgon med huvudvärk och en påtaglig trötthet, en trötthet som liksom inte går att vila sig ifrån. Jag har sömnproblem, svårigheter med minne och koncentration, är ljudkänslig och har ångest och nära till gråt. Jag har helt enkelt drabbats av utmattningssyndrom och kan inte låta bli att tycka att livet är orättvist!

Okej, jag vet mycket väl att livet inte är rättvist, men har jag inte redan fått min beskärda del av orättvisa? Jag har ju mött så många motgångar och svårigheter i livet och jag har fallit djupt och slagit i botten, men varje gång har jag klättrat upp igen och det ska jag göra denna gång också.

Det är inte rättvist att jag drabbats av så mycket elände i livet, men sanningen är ju den att livet inte är rättvist! Och ju förr vi lämnar den falska uppfattningen bakom oss desto bättre. Om vi envist klamrar oss fast vid att livet ska vara rättvist så blundar vi för verkligheten.

Om vi tänker att livet skulle vara rättvist så skulle plågor och välsignelser vara fördelade jämnt över hela mänskligheten, men vi vet ju alla att så inte är fallet.

Ändå verkar det som att vi människor är födda med ett slags behov av att livet ska vara rättvist, för när vi drabbas av svårigheter, allvarliga sjukdomar och livet krisar så tycker vi att det är orättvist. Vi har liksom svårt att acceptera att detta sker helt slumpmässigt, men läser man bibeln står det faktiskt att allt är tillfällighet och slump.

Det inte är de snabba som vinner loppet, det är inte de tappra som vinner striden, det är inte de visa som får bröd, inte de kloka som blir rika, inte de kunniga som har framgång: allt är tillfällighet och slump.

Predikaren 9:11

Men har du tänkt på att tanken att svårigheter och allvarliga sjukdomar kan kännas orättvisa egentligen förutsätter att de skulle kunna vara rättvisa och därmed enbart drabba de som förtjänar lidande. Men vem förtjänar att bli våldtagen, få cancer eller drabbas av någon annan tragedi i livet?

Kanske är det så att vi människor varken kan eller ska mäta livet i rättvist eller orättvist, utan istället se livet precis som det är! Ett liv med toppar och dalar, glädje och sorg, framgångar och motgångar…

/ Urban