Kategori: Okategoriserade

Bär varandras bördor.. Var och en måste bära sin egen börda

Galaterbrevet 6:2,5

Vi lever i ett individualistiskt samhälle där det är lätt att få för sig att ensam är stark, men det är faktiskt inte tänkt att vi ska bära livets tunga bördor ensamma.

I Galaterbrevets sjätte kapitel står det först att vi ska bära varandras bördor, men strax efter att var och en måste bära sin egen börda. Vad innebär egentligen det? Finns det inte en motsättning mellan dessa två uppmaningar?

Jag kan tyvärr inte grekiska, men jag har läst att det grekiska ordet för börda betyder övervikt. Det vill säga något som är så tungt att det tynger ner oss och sådant vill vi ju såklart ha hjälp med att bära?

De flesta skulle nog svara ja på den frågan, men ändå är det ofta så att vi går runt och bär på bördan alldeles själva. Vi har liksom svårt att svälja stoltheten, släppa andra inpå och be om hjälp.

Tänk om vi istället skulle börja ta hjälpa av varandra att bära bördorna. Om jag lät min styrka bära dina bördor så kan din styrka bära mina och det ingen av oss orkar bära får vi lämna till Gud.

Ganska ofta sägs det att man måste hjälpa sig själv innan man kan hjälpa någon annan, men jag funderar på om det inte ibland är så att det just genom att hjälpa andra som man själv blir hjälpt. Det kan också vara så att vår egen börda, nuvarande eller sådant som vi gått igenom tidigare kan hjälpa oss att hjälpa. Dessutom är det nog inte alltid goda råd och lösningar som människor behöver utan snarare att någon lyssnar.

Om det bara är jag som tänker på mig så är det ju bara jag som tänker på mig, alla andra tänker ju på sig själva. Men om jag tänker på andra och andra på mig är det ju många fler som tänker på mig och det är ju såklart bra!

Men kom ihåg att man aldrig kan eller ska frånta en människa ansvaret att bära sin egen börda. Var och en av oss har huvudansvaret för vårt eget liv, våra val och att hitta lösningarna på våra problem.

/ Urban

Att vi tänker är vi nog alla medvetna om, men frågan är om vi är medvetna om vad det är för slags tankar vi tänker?

Tankarna de kan vara positiva och negativa, oroliga och roliga, och de påverkar hur vi mår, hur vi känner oss och hur vi agerar.

Det sägs att vi varje dag tänker mellan 60 tusen och 70 tusen tankar och att 90% av dessa är samma som dagen innan. Det säger mig att det är viktigt att tänka på vad man tänker, så att man inte går runt med felaktiga tankar om sig själv, om andra och den situation som man befinner sig i.

De tankar vi tänker påverkar nog livet mycket mer än vad vi tror, men samtidigt är jag inget stort fan av positivt tänkande. Jag tror nämligen att vi måste få vara skeptiska, ifrågasättande och tvivlande för att kunna utvecklas.

Det viktigaste kanske inte är om tanken är positiv eller negativ, orolig eller rolig utan om den hjälper eller stjälper mig?

Dessutom behöver vi vara medvetna om att en tanke just bara är en tanke och inte behöver ha det minsta med sanningen och verkligheten att göra, förrän tanken omsätts till handling.

Hur mycket vi än tänker en tanke så behöver den alltså inte vara sann, men om vi lyssnar alldeles för mycket på den så kan den förvandlas till en sanning!

Att försöka trycka undan negativa och oroliga tankar är som att försöka hålla en badboll under vattenytan, det funkar enbart en kort stund. En strategi man kan använda sig av är att säga till dig själv ”detta är en tanke”. Genom att göra det skapas ett viktigt utrymme mellan oss själva och tanken. Det är ju faktiskt en betydelsefull skillnad mellan att säga ”jag är värdelös” och att säga ”nu har jag tanken att jag är värdelös”.

Genom att bli medveten om vad vi tänker, kan vi lättare välja vilka tankar som ska få påverka oss. Så vad har du för tankar som hjälper dig? Vilka tankar gör att du mår bra och vilka tankar gör att du mår dåligt? Vilka tankar gör att du blir den bästa versionen av dig själv? Och vad har du för tankar som gör dig stressad och orolig helt i onödan?

/ Urban

Vi har nu levt två år i en pandemi som lärt oss att det är positivt att vara negativ, iallafall när det gäller covid test. Men jag vill påstå att det även i livet kan vara positivt att vara negativ.

Vilket humör vi är på kan såklart variera, men många forskare hävdar att vi i grunden har en relativ fast läggning, antingen är vi optimistiska eller annars är vi pessimistiska. Men kan man verkligen dela upp mänskligheten i två grupper, de som ständigt försöker hitta det positiva i livet och de som bara fokuserar på det negativa? Jag är ytterst tveksam.

Många tänker nog att jag är en positiv och glad människa med en optimistisk läggning men faktum är att jag även har en pessimistisk sida och att jag ibland kanske gör onödigt pessimistiska tolkningar om mig själv, mitt liv och det som händer i världen.

Det finns säkerligen många goda anledningar till att tänka positivt, men samtidigt tror jag att det varken är nyttigt eller konstruktivt att hela tiden gå runt och försöka tänka positivt. Dessutom handlar väl positivt tänkande inte bara om tänkande. Det handlar väl om känslor också, vilket gör det hela lite knepigt, eftersom livet inte bara innehåller positiva känslor och tankar utan även sorg, ångest, skuld och ilska.

Att undertrycka negativa känslor är som att skrämma lyckan man jagade efter

Steen Hildebrandt

Ibland upplever jag att allt snack om positivt tänkande berövar oss rätten till att känna sorg, ilska och besvikelse, och konsekvensen av det blir att vi inte lär oss att hantera livets mörka sidor.

Jag tänker att det inom oss finns en vågskål med positiva och negativa tankar, där det gäller att hitta en balans. Självklart har vi rätt att ha dåliga dagar där vi är pessimistiska, men om vågskålen lutar allt för mycket åt det hållet behöver vi fylla på med lite positivt tänkande…

…och samma sak gäller om det tippar över kraftigt åt de positiva tankarna, då behöver vi fundera på om det finns något i livet som vi försöker förtränga. Dessutom är det så att om människan enbart var positiv och aldrig skeptisk, ifrågasättande eller tvivlande så skulle hon aldrig utvecklas.

Att ha ett negativt tänkande är att ha ett förhållningssätt till det som upplevs negativt och som känns lite obehagligt. Att kunna gå in i det och se om det finns någon information och om det är något att ta på allvar eller inte

Ida Hallgren

Ibland verkar det finnas en föreställning om att negativt tänkande gör att allting rasar samman. Att ett negativt tänkande gör oss deprimerade, men ett negativt tänkande behöver inte alls vara detsamma som att vara bitter eller sur utan handlar snarare om att acceptera verkligheten som den är. Och ur den acceptansen kan både visdom och kraft till förändring skapas. Och kanske är det så att det är först när positiva och negativa tankar börjar leva sina egna liv opåverkade av våra livsomständigheter som de på något sätt behöver behandlas.

Dessutom tänker jag att ett positivt tänkande inte får innebära att man försöker vända allting till något gott, för allting i livet är verkligen inte gott. En del saker som drabbar oss är faktiskt ren ondska.

/ Urban

Sent samma dag bestämde han att de skulle fara över till andra stranden. Han gick ombord som han var, och en del andra båtar gjorde dem sällskap. Då blåste det upp till storm, så att vågorna slog in i båten och den var nära att sjunka. Men Jesus, han låg i aktern med huvudet på kudden och sov. – Mästare! ropade de och väckte honom. Bryr du dig inte om att vi går under?! Han vaknade, gav vinden en åthutning och sa till sjön att bli lugn och stilla sig. Och genast tappade vinden andan och sjön lade sig spegelblank.

Markusevangeliet 4:35-39

Alla har vi nog upplevt perioder i våra liv som känns som stormar. Perioder där det känns som att det händer alldeles för mycket på en och samma gång…

… perioder med dålig sömn, ångest och oro, frustration, tomhet, sorg och smärta. Obehagliga händelser, besvikelser och prövningar som känns övermäktiga.

Känslor som kan vara jobbiga och oberäkneliga, och som man inte vet vad man ska göra med. Och man vet inte heller vart de kommer leda oss eller hur länge de kommer att stanna.

Precis som lärjungarna i båten har jag när det stormat ropat till Herren och jag känner såväl igen frustrationen som finns i orden: ”Bryr du dig inte om att vi går under?” Och jag kan villigt erkänna att jag emellanåt varit riktigt sur, irriterad och besviken på Gud, för jag tyckter att det har varit alldeles för många stormar i mitt liv. Och när det stormat som värst har jag ibland upplevt det som att Jesus bara ligger där med huvudet på kudden och sover.

Han är med dig i kaoset som drev ut dig från land. Han ska ta dig igenom, stormens överman

Michael jeff Johnson

I efterhand kan jag dock se att han funnits med när det stormat, att han aldrig någonsin lämnar oss ensamma när vi behöver rida ut en storm, för han är stormens överman och hjälper oss igenom stormen.

Precis som han stillade vågorna där på sjön tror jag att han kan stilla stormar i våra liv, men ändå låter han ofta bli. Kanske är det så att han tillåter stormiga perioder i våra liv, obehagliga upplevelser och besvikelser för vår skull. Att vi liksom behöver dessa stormar för att kunna utvecklas, för det sägs ju att ingenting kan växa till sin fulla styrka i bekvämlighet.

När jag i helgen var ute och gick min vanliga slinga i skogen upptäckte jag att flera träd hade fått ge vika för stormen. Kanske är det så att vad som än händer i stormen så är det enda säkra att det inte finns någon återvändo till det som varit, utan stormen kommer att lämna något nytt efter sig. Kanske är det så att Gud ibland tillåter stormen för att någonting i vårt liv behöver gå sönder.

/ Urban

PS. Nedan en länk till Michel jeff Johnsons låt: ”Stormens överman”. En sång för oss som kämpar DS.

Jag inser att jag nog har lite säregna intressen, jag gillar nämligen att så här års beskåda nakna träd och jag tror att de nakna träden och vi människor har mer gemensamt än vad vi först anar.

…du kanske tycker att jag är lite flummig men jag tänker att träd kan symbolisera livet på många olika sätt, att trädets årstids växlingar också motsvaras av perioder i en människas liv.

Läste någonstans att nakna träd för tankarna till generade skyltdockor som väntar på att kläs, men så upplever inte jag det hela. Jag tror snarare att träden är fullt medvetna om vikten av att våga se naket på sitt liv.

Ett träd ser ju helt annorlunda ut när det är naket, nu ser man tydligt grenverket som ter sig likt alla de vägval man gjort i livet. En del av dem lite spretiga och sedan finns det små kvistar av små trevande försök.

Vi är som träd, till slut faller lövverket, fasaden, ytan. Och vi inser att om vi ska överleva vintern måste vi bygga på nåt annat än det som syns utanpå

Peter Svärdsmyr

De nakna träden kanske vill påminna oss om att våga se naket på våra liv och få oss att fundera på vilka vi egentligen är bakom lövverket, bakom fasaden och ytan.

Att bli medveten om sig själv och sina egna mönster, tankar och känslor kan vara en ögonöppnare på många sätt, där du kan se hur påverkad du omedvetet har blivit av dem, men också hur dessa kan ha påverkat andra i din omgivning

Men tyvärr tar ofta vårt yttre så mycket plats att vi varken hinner eller vågar blotta vårt eget inre, varken för oss själva eller för vår omgivning. Vi vill så gärna hålla skenet uppe och visa en fin yta, trots att det bakom fasaden både är kaos och total oordning. Personligen upplever jag ofta att det är en kamp mellan att visa mig sårbar och att hålla skenet uppe och att jag alldeles för ofta väljer det sistnämnda. Detta trots att jag vet den stora betydelsen av att lägga korten på bordet och att fasaden förr eller senare faller.

Att se dessa nakna träd ståendes vid Undens strand påminner mig också om att träden behöver tid och ro för för att deras inre ska byggas upp för en ny vår och sommar, likadant är det nog för oss människor.

/ Urban

Vid den sprakande braskaminen i Sannerud har jag suttit många timmar de senaste veckorna. Fascinerad av lågornas sken har jag njutit av värmen, knastrandet och tystnaden i ett slags ”nuande”.

Likaså har jag tillbringat mycket tid ute i naturen. Utan ljud i öronen och utan någon tid att passa har jag upptäckt nya stigar både ute i skogen och i mig själv. Det är som att varje promenad jag tagit i ett slags ”nuande” även innehållt stigar mot mitt inre.

Som jag skrivit tidigare är jag sjukskriven med utmattningssyndrom vilket innebär att min hjärna snabbt blir trött och behöver återhämta sig genom vila och avslappning. Dels genom sömn och ”powernaps” men också genom att ”nua”, det vill säga försöka att bara vara i nuet, släppa tankarna och allt snurr i skallen och vila hjärnan.

Precis som många andra har jag dock svårt att vara närvarande i nuet, för jag är liksom ständigt på väg vidare… Och mina tankar de kretsar lätt kring saker som hänt och saker som ska hända. Men jag tränar dagligen på att bli mer närvarande i nuet.

Att ”nua” handlar om att på något sätt stänga ute det flöde av intryck och information som vi annars ständigt befinner oss i. Att istället för multitaska göra en sak i taget, vilket uppenbarligen hjärnan mår bäst av.

Du har säkert nångång fått den där känslan ”åh vad skönt detta var för huvudet”. Den känslan och aktiviteten tror jag är viktig att ta till vara på.

/ Urban

Att vara människa är inte så enkelt och ibland känns det verkligen som en konst att kunna navigera runt i olika sociala relationer, samspel och grupper.

Vi är alla komplexa varelser som många gånger är svåra att förstå, för ingen av oss är ju den andra lik.

Någon är halv, någon är hel. Nå’n tror dig alltid ha rätt, nå’ n bekänner sina fel

Freda

Ingen enda av oss är en förutsägbar robot så därför kan man inte alltid veta hur en person kommer att reagera från en situation till en annan. Alla kommer vi ju bärande på olika bagage här i livet.

Jag tänker att varje människa har en enorm bubbla över sig med idéer, tankar, minnen, drömmar och smärtor, och ibland kan jag bli förvånad att allting får plats

Bob Hansson

Att komma ihåg att varje människa man möter har känslor, sorg, glädje, rädsla och allt det andra inom sig tror jag kan förändra liv.  

De människor vi möter i våra liv har gått igenom massa saker som vi inte har en aning om, och om man har det i åtanke tycker jag att varje individ på något sätt blir ännu mer levande!

Då vi aldrig helt och fullt kan förstå vad någon går igenom eller har gått igenom, borde vi heller aldrig döma någon för hur de bemöter saker som händer i deras liv.

Tillsammans behöver vi skapa acceptans och insikt i det är svårt att vara människa och att varje människa har en ande, kropp och själ som hänger ihop med varandra. Och om man drar i en av dessa så kommer alla delarna att påverkas.

/ Urban

Satte vår kombinerade ugn/micro på 200 grader och fortsatte förbereda maten till julbordet. Efter en stund tyckte jag dock att det började lukta lite märkligt från ugnen, så jag öppnade luckan och ut välde det rök och där på botten i ugnen var det en kladdig sörja som typ kokade…

… först fattade jag inte alls vad det kunde vara för någonting, tills jag kom på att jag glömt micro plastkupan och nu hade hela kupan smält och då menar jag verkligen hela!

Jag kommer nog aldrig mer glömma micro plastkupan i ugnen, för det är väl så att man lär sig av sina misstag?

Tänker att det finns en oerhört viktig förmåga att utveckla i livet och det är att lära sig av sina misstag, för misstag är oundvikliga och vi gör dem gång på gång eftersom det på något märkligt sätt är livets gång.

Om jag skulle börja analysera mitt liv i detalj skulle jag nog upptäcka att det bland annat består av en lång rad av misstag. Skulle nog kunna skriva en hel bok om alla fel jag gjort, men nöjer mig här och nu med att berätta om plastkupan i ugnen.

När man begår ett misstag är det bra om man kan stå för det. Att erkänn för sig själv och andra att man liksom klantat till det, försöka lära sig något av det och sedan försöka göra det bästa av situationen.

När ugnen sedan hade svalnat kunde vi plocka ut micro plastkupan igen, dock var den då platt som en pannkaka!

/ Urban

Efter mörker kommer det alltid ljus, är ett talesätt som jag funderat på under denna årets kortaste och mörkaste dag. Och det är ju faktiskt så att det är som allra mörkast precis innan det ljusnar, innan gryningen kommer och driver mörkret på flykt.

Idag kl 16.59 inträffade vintersolståndet och från och med då blir dagarna bara ljusare och ljusare fram till dess att sommarsolståndet inträffar. Givetvis märker vi det inte omedelbart utan det är först i januari som det märks tydligt. Men å andra sidan har det nog en positiv effekt på oss redan innan dess. Bara vetskapen om att det blir ljusare och ljusare gör livet lättare att leva!

Precis som varje år har månader av mörker har livet sina mörka dagar. Nattsvarta dagar då jag undrat om det någonsin kommer att bli ljust igen. Dagar då det känts som att ljuset inte ens existerar. Men jag vet att ljuset tillslut kommer tillbaka även om det kan kännas som en evighet innan det sker, och att känslan när solens strålar börjar höja sig över den mörka horisonten och värmen den frusna och ledsna själen kan vara otroligt befriande. En känsla som jag innerligt längtar efter att återigen få uppleva.

Kanske kan Vintersolståndet vara en dag då vi får påminna varandra om att det vänder, att mörkret kommer få ge vika. Att det kommer att ljusna i livet, men att det kan ta tid innan det märks.

/ Urban

När jag för någon dag sedan var på väg ut från Vivalla vårdcentral mötte jag en förälder till ett barn som jag tidigare haft på förskola. Han frågade hur är läget och jag svarade: – jo, det är bara bra, själv då?

Vi småpratade en liten stund och när jag sedan gick vidare funderande jag på vad jag egentligen hade svarat. Trots att jag är sjukskriven med utmattningssyndrom och precis hade besökt vårdcentralen sade jag att ”det är bara bra”…

… I och för sig sade han också att ”det är bara bra”, så man kan ju undra vad han skulle in på vårdcentralen och göra?

”Hur är läget?” eller ”Hur mår du?” är fraser som dagligen utbyts mellan oss människor, och jag kan tycka att det är lite tråkigt att både frågan och svaret som ges blivit artighetsfraser istället för djup och verklig kommunikation.

För ärligt talat, hur ofta är vi genuint intresserade och verkligen lyssnar på svaret på vår fråga och visst är det väl så att vi i de allra flesta fallen svarar det som frågeställaren nog vill höra: ”det är bara bra”…

Självklart generaliserar jag det hela, för givetvis kan frågan ”Hur är läget?” vara betydligt mer än en artighetsfras när den är ställd med kärlek, respekt och empati av någon som verkligen bryr sig.

Kom att tänka på den här bilden som en vän lade ut på instagram för några år sedan med texten: ”Sånt här är vi ofta bra på. Fast jag läste någonstans att det är helt okej. Man kan inte vara förtrolig med många ju.” 

Det är viktigt att vara rädd om sin integritet, därför är det helt okej att ibland säga att det är okej trots att det inte är okej.

Jag tänker att det finns flera goda anledningar till att det är okej att inte alltid säga sanningen: platsen och tidpunkten kan kännas olämplig, man vill inte oroa och lägga över sina problem på den personen och det är väldigt viktigt att ha förtroende för den person som man vill öppna upp sitt inre för.

Dessutom är det så att frågan ”Hur är läget?” påbörjar en process i ens inre som man kan stänga av litegrann genom att svara ”det är bara bra”. Ibland måste vi helt enkelt få vila från det som är jobbigt i livet.

/ Urban