Urbans Tankar och Funderingar

Jag har många gånger funderat på om Gud verkligen lyssnar på våra böner? Och om han nu lyssnar, varför får jag inte uppleva fler bönesvar?

Visst, har det hänt att jag fått konkreta bönesvar och upplevt saker som inte går att förklara bort. Men samtidigt känns det ibland som att jag ber ut i tomma intet. Att jag ropar men inte får något svar, ropar men inte finner någon ro.

För att försöka förstå detta brukar jag tänka på bönen och de besvarade och obesvarade bönerna som ett trafikljus. När det är grönt ljus säger Gud: – Ja, till det vi ber om, när det är gult ljus vill han att vi ska vänta, att det liksom inte är tid ännu och när det är rött ljus säger han nej!

Visst är det skönt när allt flyter på och det blir grönt vid varenda trafikljus. Men sällan är det ju så, ofta hamnar iallafall jag i otakt och kommer lagom fram när det slår om till rött. Men en obesvarad bön är ju också ett svar!

Gud, han vet vad som är bäst för oss och det är därför han ibland svarar nekande på våra böner, ibland låter oss vänta på svaret och ibland genast gör att vi får glädjas. Och ibland svarar han faktiskt med att väcka en ny tanke hos oss som gör att vi ser på tillvaron ur en annan synvinkel.

/ Urban

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Matteusevangeliet 6:34

Uppmaningen att inte bekymra sig för morgondagen är inte alltid så lätt att följa i en värld där det finns så oerhört mycket att förhålla sig till.

”Skjut inte upp till morgondagen det du kan göra idag” lyder ju ett gammalt svenskt talesätt och det är nog så många av oss hanterar bekymmer. Och varför ska vi skjuta upp till morgondagen att oroa oss för det som vi kan oroa oss för idag?

När Jesus säger gör er inga bekymmer för morgondagen handlar det inte om något positivt tänkande från hans sida där vi ska nonchalera våra bekymmer och inte tänka framåt.

Och vad är det egentligen Jesus säger om morgondagen? Han säger inte att vi ska strunta i den eller att allt kommer att bli bra. Det han säger är att den får bära sina egna bekymmer och att var dag har nog med sin egen plåga.

Jag vet mycket väl att livet kan vara komplicerat och svårt att hantera, och att det ofta är som det är och blir som det blir. Men jag tror i vilket fall som helst att det blir lite lättare att hantera om man låter varje dag bära sin egen plåga!

Dessutom tror jag att vi ofta glömmer bort det lilla korta order ”gör” då vi hör denna uppmaning. Om vi lägger betoningen på ordet ”gör” tänker jag att uppmaningen får en lite annan innebörd. Vi ska alltså inte tillverka bekymmer i onödan eller ta ut dem i förskott, för faktum är att det mesta vi bekymrar oss för faktiskt aldrig sker!

/ Urban

Tacka Gud under livets alla förhållanden.

Första Thessalonikerbrevet 5:18

Att tacka Gud under livets alla förhållanden tror jag är ett bra förhållningssätt att ha genom livet, men jag kan villigt erkänna att det inte alltid så lätt att göra det.

För det finns dagar då vi varken vill eller orkar säga tack. Dagar då bönen mer blir en klagan eller ett rop på hjälp. Och jag tror inte heller att det är meningen att vi ska låtsas som att allting är en dans på rosor. Nej, Gud vill snarare att vi ska vara ärliga och komma till honom med alla våra känslor, med både med glädje och sorg, ilska och frustration…

Det också viktigt att poängtera att det faktiskt står ”under” och inte ”för”. Vissa saker i livet vill och kan man inte tacka Gud för, vissa saker är bara pest och pina. Men oavsett omständigheterna i livet finns det nog anledning att tacka Gud.

Själv försöker jag varje dag tacka Gud, men måste erkänna att även när allting känns frid och fröjd så kan det hända att jag glömmer bort det…

… Och detta trots att jag vet att tacksamheten gentemot Gud får oss att må bra, får oss att se mer av det goda han ger. Får oss att rikta fokus på det som finns utanför oss själva, mot honom som är den stora befriaren.

/ Urban

Alla strävar vi nog efter att vara lyckliga, men jag tror faktiskt inte att det är lyckan som gör att vi blir tacksamma. Snarare är det nog tacksamheten som gör oss lyckliga.

Precis som jag har du säkert mött både tacksamma och otacksamma människor i livet och det är väl ingen tvekan om vilken av dessa kategorier av människor som mår bäst, eller hur?

Men ändå är det så lätt att vi blir otacksamma, missnöjda och kanske till och med avundsjuka, och varför är det så ofta så att man uppskattar det man har först när man inte har det.

Vi har ju så mycket att vara tacksamma för, men ändå blir vi emellanåt lite gnälliga. Det blir iallafall jag och det beror inte enbart på att jag är från Närke!

Kanske är det så att du precis som jag behöver öva dig i att känna tacksamhet. Öva dig i att visa tacksamhet mot andra människor, mot saker och händelser som gör och har gjort ditt liv bättre.

För att kunna känna tacksamhet tror jag att det är viktigt att se livet som en gåva och inte ta det för givet. Och börjar vi fundera litegrann tror jag att vi var och en har en hel del att vara tacksamma för.

/ Urban

Om bara några veckor ska vi få börja leva precis som vanligt igen, det beskedet kom för några dagar sedan då regeringen och folkhälsomyndigheten lämnade besked om att de flesta restriktioner hävs den 29 september.

Självklart är livet efter pandemin efterlängtat, man vill ju återgå till det normala igen. Men frågan är om vi verkligen vill tillbaka till det gamla vanliga igen?

Jag tänker att pandemin förändrat våra liv och vanor och att det lägre livstempot gjort att vi fått mer tid att reflektera över vad som är viktigt och mindre viktigt i livet. Så frågan är vilka nya vanor och rutiner vi vill behålla och vilka gamla beteenden vi vill ha tillbaka?

Nu måste vi därför stanna upp och reflektera över vilka bra saker vi kan ta med oss från pandemin och vad vi faktiskt behöver ändra i det ”normala” utifrån de erfarenheter vi nu fått.

Går vi tillbaka till det som var innan pandemi tror jag att vi slösar bort någonting viktigt som pandemin faktiskt givit oss chansen att upptäcka.

/ Urban

Jag vill påstå att ordet ”förlåt” är ett ord som ofta missbrukas lite hit och dit, och när ordet hanteras på det sättet förlorar det sitt värde och blir ett meningslöst ord utan vare sig känsla eller respekt.

Det börjar redan i förskoleåldern där barn reflexmässigt häver ur sig ”förlåt” och sedan tror att allt ska vara frid och fröjd. Antalet gånger jag hört barn säga ”men jag har ju sagt förlåt” är oräkneliga, som att ledsamhet, smärta och besvikelse skulle gå över på en sekund för att någon sagt ”förlåt”.

Givetvis är ordet ”förlåt” ett av de ord man vill att ens barn ska lära sig och klara av att använda, för det är ju fint och kärleksfullt att kunna säga förlåt och erkänna sina misstag.

Men ganska ofta ser jag tyvärr föräldrar och andra vuxna som tvingar barn att säga ”förlåt” och i samma veva glömmer bort det viktiga i att endast använda sig utav ordet när man menar det, för annars blir det ju en lögn. Och vad hjälper det att säga ”förlåt”, om man inte menar det, eller förstår innebörden i ordet? Och vad är ett ”förlåt” egentligen värt om man tvingas att säga det?

Om vi fortsätter att missbruka ordet ”förlåt” kommer det helt förlora sin kraft och innebörd och bara bli en enkel fras som vi tar till vid behov. Vi behöver helt enkelt värna ännu mer om ordet, för i ordet ”förlåt” finns det även en stor del av tillit och jag tänker att man aldrig ska missbruka eller ta tillit för givet.

/ Urban

Det första jag gör på morgonen och det sista jag gör innan jag somnar är att scrolla lite på sociala medier samt ta del av nyhetsflödet via en mängd olika webbsidor. Och det är jag nog inte ensam om, för det är ju så att de flesta av oss dagligen låter oss bombaderas av ett informationsflöde med mängder av värderingar, åsikter, tankar och idéer.

Vi lyssnar på poddar, läser bloggar, tidningar, böcker och tidskrifter av alla de slag. Twittrar, facebookar och instagrammar och kollar serier på Netflix….

Frågan är dock hur mycket information vi mäktar med, och vad gör vi med all den information vi får till oss?

Tänk så många olika åsikter det finns om vad som är rätt och fel och hur man bör leva sitt liv. Ena dagen hör man något som låter klokt och tänker att så är det nog, tills man nästa dag hör någon som argumenterar precis lika klokt för motsatsen.

Självklart är stora delar av informationsflödet både givande och nödvändigt för oss, men samtidigt måste vi komma ihåg att det stora flödet gör att vi sällan bara är.

”De naturliga luckorna, de som skulle ge möjlighet till en stunds inre och yttre tystnad täpps igen av information från andra. Våra hjärnor fylls inte längre så mycket av våra egna tankar som av andras”

Tomas Sjödin

Jag vet mycket väl att det inte är så enkelt att stänga av informationsflödet, men jag övertygad om att det viktigt att emellanåt göra det och istället lyssna på våra egna tankar och funderingar.

För handen på hjärtat vem vill ha en hjärna fylld med andras tankar? Och vad skulle hända om vi blev mer intresserad av vårt eget inre och istället började följa vår inre röst på en upptäcktsfärd genom livet

/ Urban

Jag tror att vi människor utvecklas på en rad olika sätt i mötet med andra människor, vilket också innebär att varje människa vi möter är mer än vad vi först ser och förstår.

Från början är vi som oskrivna blad i en bok men med tiden fylls de tomma sidorna med innehåll, genom att vi får nya erfarenheter och kunskaper i mötet med andra.

Jag är en del av alla jag mött

Alfred Tennyson

På gott och ont, till nytta och skada, till fördel och nackdel är vi alla en del av alla vi mött.

En del människor har hjälpt mig medan andra möten stjälpt mig. En del människor har på ett underbart sätt berört mig på djupet medan andra gjort avtryck som svider. I mötet med vissa människor har jag blivit mitt bästa jag medan andra bringat fram mina sämsta sidor.

En del möten med andra människor känns både roliga och intressanta medan andra känns tråkiga och besvärliga. Vilka av dessa som berikar vårt liv, våra tankar och förmågor på sikt är inte alltid så lätt att veta, men jag tror faktiskt att vi behöver båda kategorierna av möten för att kunna utvecklas.

/ Urban

”Det glömmer jag aldrig” är ett uttryck som vi ofta använder, men som tur är gör vi det. För hur skulle vi annars orka med alla upplevelser som livet ger oss.

En del minnen vill man ha kvar för att de är ljusa och fina. För visst är det väl härligt när man börjar le alldeles för sig själv då att man tänker tillbaka på ett härligt gammalt minne. Man kanske inte kommer ihåg alla detaljerna, men själva känslan och atmosfären finns liksom kvar…

…Och när man träffar gamla vänner är det ju härligt att prata gamla minnen, där det ena minnet frambringar ett annat minne hos någon annan. Genom att prata om våra gamla minnen håller vi dem i liv, samtidigt ska vi vara medvetna om att varje gång vi talar om dem så förändras de litegrann.

Sedan finns de jobbiga minnena och de traumatiska händelserna i livet som vi försöker förtränga och radera bort eller låtsas som att vi inte minns. Men märkligt nog är det är svårare att glömma än att minnas och problemet är att minnena stannar kvar i döda vinkeln om man inte tar itu med dem, för att sedan dyka upp när man som minst anar det.

/ Urban