Det finns så många intressanta människor

Tänk vad lite man vet om varandras liv om man inte tar sig tid att lyssna och berätta. Är rätt säker på att inte en enda av oss helt och hållet känner våra arbetskamrater, grannar, vänner och bekanta…

…och kanske är det inte heller något vi ska sträva efter. Alla behöver nämligen sina privata rum och det är nog sunt att bevara vissa saker för sig själv. Men samtidigt tror jag att vi alla skulle må bra av att bli mer frimodiga i att berätta om våra liv. Att berätta för varandra om vad livet lärt oss, om vägvalen, kriserna, intressena och värderingarna som gjort oss till dom vi är.

Själv har jag på nytt börjat mitt projekt där jag promenerar och samtalar med olika människor. Och det är verkligen som Ingemar Olsson sjunger att det finns så många sköna människor som liksom aldrig kommer fram. Precis som böcker i ett bibliotek, som bara står och samlar damm
Och om man bara tittar utanpå, då missar man en värld. Som man aldrig får en enda aning om, fast hela tiden finns den där.

Hittils har det blivit fyrtiofem promenader och samtal om allt mellan himmel och jord. Om lycka och besvikelse, sorg och glädje, tro och tvivel, sport och politik… En del nonsens men framförallt djup och allvar. Det har varit oerhört roligt och berikande att möta människor och höras deras berättelser. Det har varit ovärderligt att få spegla sig själv och samtiden i en annan människas livserfarenheter, vilket gjort att jag fått en större förståelse för varför saker, och världen och människor är som de är.

Det är bara att konstatera att det finns oerhört många intressanta människor som berikar mitt liv, men vad är det som gör en människa intressant? För egen del kan det bero på många olika saker, vilket jag tänkte återkomma till i ett kommande blogginlägg.

Men jag tänke att det också handlar om vår inställning. Att vi har ett synsätt att människan vi möter är intressant och någon som vi kan lära oss av. För det är ju faktiskt så att vi blir till i mötet med andra människor.

/ Urban

Vad har jag egentligen för nytta av min tro?

När man som jag växt upp i kyrkan får man automatiskt med sig en slags tro, men självklart är den personlig och genom årens lopp har jag växt mig djupare in i min kristna tro. Beteenden och värderingar kan man nog ärva men inte en tro, att bära en tro måste man själv bestämma sig för. Å andra sidan kanske det inte är jag som bär min tro utan att det snarare är jag som bärs av den.

Minns så väl när jag för ett par år sedan fick frågan av en gammal klasskamrat: – Vad har du egentligen för nytta av din tro? Du verkar ju ändå drabbas av allt man kan drabbas av… Visst är det så att jag fått uppleva mycket jobbigt i livet, men samtidigt är min erfarenhet att tron fått betyda allra mest när jag haft det tufft.

När vägen varit krokig och förväntningar förvandlats till besvikelser, och det varit betydligt fler frågetecken än utropstecken har tron på något sätt burit mig. Men det har inte varit oproblematiskt. Visst, jag har kunnat luta mig mot tron vilket i sin tur gjort livet mer hanterbart. Men samtidigt måste jag vara ärlig med att tron emellanåt komplicerat det hela. För det mesta har den varit till sin fördel men ibland också till sin nackdel. Kanske är det så att tron gör att vi reflekterar ännu mer kring livets existentiella frågor. Vad är egentligen meningen med livet och hur ska jag leva mitt liv?

När jag var ung trodde jag lite naivt att tron var lösningen på allt, men genom livets berg och dalbana har jag upptäckt att tron absolut inte är något skydd mot svårigheter. Självklart hade jag gärna sluppit vissa saker som hänt mig i livet, men tänker samtidigt att det Gud inte hjälpt mig ifrån det har han hjälpt mig igenom och helt ärligt hade jag nog inte orkat med livet utan min kristna tro. Till honom har jag kunnat komma med min sorg, min frustration och ilska såväl som med glädje och förhoppningar. Och jag tror att Gud vill hjälpa, stötta och leda mig framåt i livet.

Ingen annan Gud har sår, ingen annan än du och varje sår i varje människa är ditt sår, det är det enda som får mig att orka, att jag vet att du vet hur det är att vara människa.

Ylva Eggehorn

Jag tror att när jag gråter så gråter han med mig, när jag känner smärta, så känner han smärtan med mig och när jag är orolig så vill han ge av sin frid! Så visst har jag nytta av tron, men också av hoppet.

Hoppet om att Gud kan gripa in i vilken situation som helst, att inget är omöjligt för honom och att han aldrig överger oss vilka svårigheter vi än möter. Men också hoppet om att detta liv inte är allt, att det finns en fortsättning. En evighet och en himmel där ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.

/ Urban

Vad vore livet utan er kvinnor?

Ifjol blev vi åtta miljarder människor på jorden och av dessa är ungefär häften kvinnor och hälften män, men ändå behövs det fortfarande en dag för att lyfta fram kvinnor. Vet mycket väl att det finns kvinnor som inte tycker att internationella kvinnodagen är något att fira, men jag tänker att uppmärksamma orättvisor och samtidigt hylla kvinnor inte behöver vara en motsättning. Det går liksom fint att göra både och.

Det sägs att vi kommit långt i Sverige när det gäller jämställdhet. Men har vi verkligen det? Läste imorse att lönegapet mellan män och kvinnor för första gången på 15 år ökar och vi har inte kommit längre än att en våldtäktsman frias i hovrätten för att fyra gubbar inte riktigt vet vad ordet snippa betyder.

Tyvärr får ni kvinnor än idag uppleva att saker och ting inte är jämställt, vilket jag djupt beklagar ❤️

I skapelseberättelsen står det att Gud skapade mannen och kvinnan till sin avbild, båda är skapade att råda över skapelsen och är lika mycket värda. Men vi är inte lika och det är inte heller meningen, tillsammans kompletterar vi varandra. Det finns biologiska, psykologiska och sociala egenskaper som skiljer oss åt även om gränsen mellan det typiskt manliga och kvinnliga inte alltid är så tydlig.

Det är inte bra att mannen är ensam står det i bibeln och det är verkligen sant, för vad vore livet utan er kvinnor? För mig som har ett kvinnodominerade yrke skulle det bli extremt ensamt. Faktum är att samhället skulle rasa ihop totalt utan alla de insatser och uppoffring som kvinnor gör inom vård och omsorg.

Att umgås med kvinnor är som sagt en stor del av mitt liv och jag har haft äran att få lära känna många fantastiska kvinnor, och utan min fru Maria och våra två döttrar Emelie och Felicia så vore jag intet ❤️

/ Urban

Tack Förlåt

I söndagskväll var jag på en fin mässa i Mosjö kyrka där Karolina Cederqvist tillsammans med Mosjökören under ledning av Joakim Arenius sjöng sånger av Laleh.

En av sångerna de framförde var ”Tack Förlåt”, en sång om tacksamhet och behovet av att säga förlåt.

Som barn tvingas man ibland pressa fram ett tack eller säga förlåt, trots att man varken förstår varför eller är redo för det, vilket såklart inte är bra. Men jag tänker att de där två orden är viktiga för oss. Orden Tack & Förlåt kan göra skillnad i vår vardag, både för oss själva och för de som finns i vår omgivning. 

Förlåt från alla dom som inte kunde nåt annat
Som inte visste nåt bättre
Får jag säga förlåt från dom
Tack mamma, tack pappa
Tack till alla vägar som man gått
Tack till livet som vi bara fått
Tack till hjärtat som vill fortsätta slå
Tack jorden, tack förlåt

Laleh

Vi har nog alla varit med om situationer där vi tänkt säga tack men glömt bort eller rentav struntat i att säga det. Men det räcker ju inte att bara tänka tack, för när det gäller tacksamhet är det inte bara tanken som räknas, det behövs ord och gärningar också.

Det finns som sagt mycket man kan vara tacksam för och ibland behöver man också säga: Tack Förlåt till sig själv. Inte vara så hård mot sig själv utan istället se på dig själv med tacksamhet och förlåtelse, vilket inte är så lätt i en tid där vi ständigt påminns om allt man borde vara.

I min tro är orden tack och förlåt oerhört centrala. Så tacksam för den nåd och förlåtelse Gud ger och har man svårt att formulera en bön räcker det nog med: Tack Förlåt!

Det finns mycket här i världen. Men det enda man kan vara säker på är tack förlåt.

Laleh

Det finns mycket man kan tacka Gud för, och som vi brukar läsa vid nattvarden har jag syndat med tankar, ord och gärningar, och genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag förstår. Att be Gud om förlåtelse och hjälp med att se och bryta med mina synder är därmed en ständigt pågående process. Tack Förlåt!

/ Urban 

Bakhalt

Idag kl 8.00 är det dags för starten av det 99:e Vasaloppet och faktum är att jag i princip aldrig gått till kyrkan en Vasaloppssöndag. Ursäkta uttrycket, men på något sätt är det ”heligt” för mig att första söndagen i mars bänka mig framför tvn och se tusentals skidåkare ge sig ut på den nio mil långa färden från Berga by i Sälen till Mora

För sexton år sedan provade jag att åka Vasaloppet men blev tvungen att bryta redan vid Mångsbodarna på grund av feber och obefintliga spår, faktum är att väderförhållanden den söndagen var så dåliga att arrangören fick flytta på spärrtiderna.

Kvällen innan hade jag lämnat in skidorna för vallning hos en man som påstod att han vallat skidor åt Charlotte Kalla. Men i den första långa uppförsbacken hade jag absolut inget fäste, istället var det rejält bakhalt.

Sedan dess har jag åkt alldeles för lite längdskidor och dessutom har jag blivit riktigt harig i nerförsbackar. Speciellt backar med kurvor där man inte ser vart spåret tar vägen, och det är ju riktigt läskigare när spåret plötsligt tar slut och man ska försöka behålla balansen.

Man kanske kan se livet som en skidtur. Ibland är det perfekt glid och ibland är det rejält bakhalt. Jag är verkligen ingen expert på detta med vallning, men är det inte så att man måste ha lite dåligt fäste för att kunna ha perfekt glid?

Vad jag förstår finns det några olika anledningar till varför man kan behöva valla om sina skidor. Man kan ha vallat fel från början, man kan ha slitit så mycket ute i spåret att vallan helt enkelt slitits bort, och det kan också bero på ändrade väderförhållanden. Vilket lätt kan översättas till livet: ens inställning, livet som bara rusar på och man blir trött och sliten och livets omständigheter.

Ibland kan man sakna fäste eller glid i livet och då får man stanna upp och försöka lösa problemet genom att valla om genom att ändra sin inställning. Kanske handlar det främst om acceptans, att helt enkelt finna sig i att ha lite bakhalt i en del uppförsbackar för att sedan kunna ha fint glid nerför.

/ urban 

Brottningskampen med Gud

Ibland kan det kännas som att man lever i en konstant brottningskamp, där man får kämpa och kämpa, och det kan också vara svårt att identifiera vad det i själva verket är man brottas med…

…och kanske är det så att det vi brottas med i livet på något sätt bottnar i en brottningskamp med Gud.

I bibeln står det om Jakob som brottas en hel natt utan att riktigt veta vem det är han brottas med. Är det hans far Isak, som han tidigare lurat av välsignelsen ifrån? Är det Esau som han brottades med redan i mammas mage? Är det morbror Laban som han både lurade och blev lurad? Eller är det farfar Abraham och förbundet med Gud?

Jakob blev ensam kvar, och en man brottades med honom ända tills gryningen. När mannen märkte att han inte rådde på Jakob i brottningen slog han med flit Jakobs höft ur led. – Släpp mig, sa mannen. Dagen gryr. – Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig, svarade Jakob.

Första Mosebok 32:24-26

Mannen som Jakob brottades med är Gud och när Gud märker att han inte kan besegra Jakob slår han med flit till honom så höften går ur led. Detta innebär att Jakob inte längre kan stå på egna ben. Han blir helt enkelt oförmögen att fortsätta brottningen och efter att ha brottats en hel natt utan att veta vem motståndaren är inser han nu vem det är han brottas med. Nu är det är inte längre en fiende han brottas med och Jakob gör nu allt han kan för att klamra sig fast vid Gud.

Har funderat en hel del på varför Gud säger: ”Släpp mig, dagen gryr”. Vill han bli av med Jakob? Vill han inte ha Jakob hängandes runt halsen när det blir ljust? Eller är det så att Gud använder sig av omvänd psykologi? Att Gud säger ”Släpp mig, dagen gryr” för att kolla om Jakob verkligen vill hålla sig kvar vid honom.

Du har säkert sett en brottningsmatch nångång, eller brottats själv och vet du hur nära inpå skinnet man kommer varandra. Man håller fast i sin motståndare och vill inte släppa taget och motståndaren gör precis likadant. Gud brottas inte med oss för att förbli den okände, nej han brottas med oss för att bli avslöjad. När vi brottas med Gud kommer vi nämligen närmare honom och Jakob, han vinner kampen då han inte längre försöker ta sig loss. Han vinner då han hängandes om halsen på Gud utbrister: – Jag släpper dig inte förrän du välsignat mig!

I texten står det att Jakob var ensam, men ändå var han inte ensam i sin ensamhet. En man var där med honom. En man som är mer än människa, en Gud som alltid är med även om vi kanske inte alltid uppfattar och upplever det så. I vår egen uppgörelse med Gud är vi alltid ensamma. Ingen medmänniska kan hjälpa eller svara för oss, för tron den är personlig.

Att Jakob går haltande därifrån, visar att ingen kommer opåverkad ut ur en brottning med Gud. Vägen framåt är alltid vägen igenom, för tyvärr kommer vi aldrig helt och fullt kunna leva såsom Gud vill. Vår tro kommer aldrig bli så stark att vi kommer förbi kampen och brottningen med Gud. Att tro är en ständig kamp där Gud dag efter dag söker sig in i vår verklighet. Ibland samtycker vi (men aldrig till fullo) och ibland gör vi tyvärr allt för att nonchalera honom.

Jag tänker att en tro som aldrig är kämpande lätt blir en ytlig tro, för den går liksom aldrig på djupet och får rötter. Det är ju först när tron genomgått en kamp som vi kan se om den håller.

/ Urban

Tålamod & sinnesro

Genom årens lopp har jag många gånger fått höra att jag har en ängels tålamod och visst krävs det mycket tålamod att arbeta på förskola, så att man inte dras med i det kaos som barn ibland orsakar.

Generellt har jag har väl ganska stort tålamod när det gäller andra men jag har inte alls samma tålamod när det kommer till mig själv. På mig själv kan jag lätt bli lite arg, irriterad och besviken. Med andra människor är min toleransnivå högre och det tar liksom en stund innan jag blir arg. Men arg kan jag bli och det är viktigt att som pedagog kunna säga ifrån och vara tydlig med att vissa beteenden inte är okej. Men ska jag vara helt ärlig kan jag ibland ha så mycket tålamod på jobbet att det inte räcker till när man kommer hem.

Läste nånstans att tålamod är konsten att långsamt förlora fattningen, vilket är en klockren beskrivning och alla förlorar vi ju då och då fattningen.

Det är också intressant att när det gäller vissa saker har jag hur hur mycket tålamod som helst medan jag i andra tappar fattningen väldigt fort. Det sägs också att man blir tålmodigare ju äldre man blir, men ibland verkar det som att jag i så fall åldras åt fel håll.

Posttraumatisk stress, utmattningssyndrom och annat har lärt mig att man måste acceptera att allt tar sin tid hur frustrerande och jobbigt det än må vara. Man kan liksom inte hoppa direkt från start till mål, och att vara otålig är väl typ samma sak som att inte ha tålamod.

En bön som jag tror hjälpt mig att ta mig igenom svåra situationer där tålamodet tryter är sinnesro bönen. En liten kort bön som innehåller så mycket livsvisdom.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Reinhold Niebuhr 

/ Urban

Hemligheter

Jag är ganska aktiv på sociala medier och här på bloggen delar jag med mig av mina tankar och funderingar. På sätt och vis är jag ganska öppen med mitt liv men samtidigt är jag mån om att ha hemligheter. Tror nämligen att det är sunt att bevara vissa saker för sig själv.

Jag tror nämligen att vi alla behöver värna om att ha hemligheter i livet. För allt som finns i vårt inte inre mår inte bäst av att komma ut i offentligheten. Självklart kan vi må bra av att glänta på dörren till vårt innersta och visa vad som finns där bakom. Att våga vara sårbar kan vara vara väldigt vackert, för det är liksom då man möts på riktigt och alla kämpar vi med något.

Ibland kan det vara en befrielse, en lättnad att avslöja en hemlighet, framförallt om den tas väl emot. Men så är det inte alltid, alla har vi nog någon gång känt att det borde jag aldrig ha sagt för det blev inte väl mottaget.

I barnprogrammet ”Djuren på Djuris” förklaras detta med hemligheter på ett bra och pedagogiskt sätt. Det finns både bra och dåliga hemligheter. Man vet att en hemlighet är dålig om det gör ont i magen när man tänker på den. Ibland kan det räcka med att vi ensamma bearbetar den dåliga hemligheten, men om den gör oss ledsna och oroliga kan det vara bra att inte vara ensam med den.

Längst in behöver vi ha ett rum som bara är vårt eget. Och Guds. Vår egen backyard. (…) Att gömma delar av sitt liv handlar inte om att dölja sådant som inte tål dagens ljus, det handlar om att vårda de ljusa hemligheter, de som inte rör offentligheten

Tomas Sjödin

Inom oss finns ett liv inuti livet som inte är synligt för omvärlden men synligt för Gud. Det är du som bestämmer när och vilka som får ta del av ditt inre. Det är nämligen du som ansvarar för att öppna och stäng dörren som leder till ditt inre. Och nu ska jag avslöja en hemlighet, eller förresten jag håller den för mig själv…

/ Urban

Är världen så hemsk som media framställer den?

Varje dag översköljs vi av ett nyhetsflöde som till stor del består av negativa nyheter. Kriget i Ukraina, skjutningar och sprängningar lite varstans. Galna och korrupta politiker, klimatförändringar och människor som är på flykt…

Ibland känns det som att nyhetsflödet blir mörkare för varje dag som går, och det är inte konstigt om man får bilden av att läget i världen är en enda stor katastrof och att samhället vi lever i är i totalt förfall. Men är världen verkligen så hemsk som media framställer den?

Nej, jag tror faktiskt inte det. Det vi behöver ha i åtanke är att en nyhet ofta är det som avviker från det normala. Krig, våld och ondska är inte det normala och de allra flesta människorna i världen vill väl och vill finnas till hands för andra.

Men ändå är det som att vi vill läsa om elände, att vår hjärna tycks älska konflikter och katastrofer. Att vi i större utsträckning riktar vår uppmärksamhet mot negativa nyheter än positiva och neutrala. Och ärligt talat så är det ju ofta intressantare med konflikter och meningsskiljaktigheter än folk som håller sams.

Jag tror att vi behöver fokusera mer på allt positivt som händer varje dag och i många avseenden har faktiskt världen blivit en bättre plats att leva på. Självklart ska vi inte blunda för de problem som finns i världen och i samhället. Utan vetskapen om dem blir det ju svårt att agera. Samtidigt bör vi vara medvetna om hur dåliga nyheter påverkar oss. Forskare menar nämligen att vi inte bara oroar oss för själva innehållet i nyheten utan att de även kan få oss att oroa oss för andra saker i våra liv.

/ Urban 

Jag kan inte tänka mig ett liv utan musik

Efter att jag häromdagen skrev en text om tystnaden känns det helt logiskt att idag publicera en text om musik. Det är nämligen så att jag kan inte tänka mig ett liv utan musik och betraktar musik lyssnandet som en av livets mest njutbara aktiviteter.

Musik har alltid haft en stor plats i mitt hjärta, även om jag själv inte är musikalisk. Mitt eget musicerande sträcker sig till blockflöjt och några klarinett lektioner, för när min musiklärare föreslag att jag skulle spela tvärflöjt istället för klarinett så lade jag av.

Det som är bra med musik är att den egentligen inte kräver något utav oss. Den liksom bara finns där och skapar oundvikligen känslor i oss. När jag lyssnar på musik knyter ofta låtarna an till olika händelser, känslor, människor och skeenden i livet. Det är som att jag kan förknippa olika musikgenrer, artister och låtar med olika stadier av mitt liv.

I min ungdom var jag hårdrockare men nuförtiden lyssnar jag på många olika musikgenrer och rätt musik vid rätt tillfälle kan betyda jätte mycket. Vad jag lyssnar på beror mycket på vilken sinnesstämning jag är i och vilka känslor det är som jag är i behov av att få känna. Ibland är det funk, ibland soul, ibland rock eller pop och ibland hårdrock på riktigt hög volym! Musiken kan liksom bekräfta det jag känner, få mig att slappna av och få mig på bättre humör. Eller rentav få mig att orka vidare när livet känns tungt.

Men det är inte bara melodier, rytmer, gitarr riff och sound som är viktigt utan även texterna, i alla fall ibland. Jag fungerar nämligen så att ibland lyssnar jag enbart för musiken och ibland både för texten och musiken. Ibland är det musiken i sig som talar till mig och ibland är det de sjunger så likt mitt eget liv så att jag upplever att texten handlar om mig!

Men ska jag vara helt ärlig så har nog mitt musiklyssnande ibland främst varit en flykt från tystnaden. För det är ju som Tomas Sjödin skriver att i tystnaden kan vi inte gömma oss för oss själva. Kanske är det därför vi ibland gör allt för att undvika den.

/ Urban