Författare: Urban Arvidsson

På väg till min arbetsplats går jag över en bro och så här års är det väldigt fascinerande att se alla vackra spindelnät som spindlarna åstadkommit på broräcket.

Tänk att en enda liten spindel kan konstruera en sån briljant konstruktion, och det sägs att spindeltråd i förhållande till sin vikt är starkare än stål. Dess unika kombination av styrka och böjlighet har länge varit ett intressant föremål inom biomimetiken. Men jag tänker att spindelnät också är intressanta på ett mänskligt plan.

Imse vimse spindel klättrar upp för trån ner faller regnet spolar spindeln bort upp stiger solen torkar bort allt regn Imse vimse spindel klättrar upp igen.

Tänker att livet ibland kan vara precis såsom för Imse vimse spindel. Allt flyter på och känns bra men plötsligt händer något som vänder upp och ner på tillvaron. Ibland kan det liksom kännas som att det ösregnar och att man likt Imse vimse spindel tappar fotfästet och spolas bort. När det händer kan vi få finnas där för den som faller genom att spinna ett nytt nät som personen kan få landa i.

Ibland är det jag som behöver ett mänskligt spindelnät att falla i och en sol som lyser för mig så att jag kan klättra upp igen, en annan gång är det nån av mina medmänniskor. 

/ urban

När jag idag lämnade in bilen på service tänkte jag att det vore nog bra om man med jämna mellanrum kunde lämna in sig själv på service. Man behöver liksom inte må dåligt för att ha det behovet utan man kan också tänka att man gör det förebyggande.

Precis som vi servar våra bilar behöver vi serva vårt inre för att se att allting är såsom det ska. Så frågan är när gjorde du senast en service av ditt inre? Och lever du i en relation behöver nog den också service med jämna mellanrum.

Den här gången blev det bara en vanlig grundservice, men jag minns ett annat servicetillfälle då bilmekanikern ringde och sa att bilen behövde fyra nya däck eftersom vi kört lång tid med felaktig hjulinställning.

Jag vet mycket väl att det är en god idé att kolla hjulinställningen om bilen drar till höger eller vänster då man kör. Men jag hade inte upplevt att den gjort det.

Om man justerar hjulinställningen så att den är rätt undviker man onödigt slitage på däcken, vilket gör att de håller längre. Dessutom blir bilen blir mer lätthanterlig, men framförallt så sänks bränslekostnaderna.

Vi människor behöver också ha en genomgång då och då tänker jag. Det gör att vi kommer hålla längre. Eller kanske mer – vi kommer att orka mer.

Pedher Skoog

Med jämna mellanrum behöver vi nog se över vårt livs hjulinställning så att vi inte i onödan dras åt höger eller vänster om vi ska rakt fram, för det är nog lätt så att vi blir utslitna om livet bara får rulla på utan någon större eftertanke. Visst vi kanske kommer framåt men det tar på krafterna om man hela tiden dras åt något oönskat håll.

Att serva sitt inre handlar om att stanna upp och reflektera, enskilt eller tillsammans med någon som man har förtroende för. Det kan handla om att få prata av sig med en vän, att gå i terapi, få själavård eller att be någon om förbön.

Att reflektera över det som är och har varit, och utifrån det bestämma sig för vilken riktning ens liv ska ha framåt. Och för att lyckas i sin strävan framåt behöver man rikta uppmärksamheten inåt och hitta en bra balans mellan comfort zone, utmaning och återhämtning. En balans mellan andras förväntningar och våra egna behov.

/ Urban

PS. Följ gärna min vän Pedher Skoogs blogg https://pedherskoog.com/ DS.

Sitter i uterummet och dricker en kopp kaffe och tänker på att att det fanns en tid i livet då jag inte drack kaffe. En tid som lyckligtvis är förbi.

I nästan trettionio år hade jag varit fast besluten vid att jag aldrig någonsin skulle börja dricka kaffe. Men den första januari 2016 förändrades allt då jag helt oplanerat tackade ja till en kopp kaffe. När jag sedan erkände detta på facebook fick jag bl.a följande kommentar:

Du är en mogen man, Urban. En man som vågar ompröva gamla bestämda uppfattningar. I min bekantskapskrets har du en ohotad förstaplats där. Inte nog med att du korrigerade din uppfattning om Bruce Springsteen från usel till fantastisk. Nu avskyr du inte kaffe längre, du gillar det! Vad finns det mer du inte tycker om, som du på sikt kommer att älska?

Den mest uppenbara anledningen till att man ändrar sin åsikt är nog att man inser att man haft fel, och det är ju så att under livet förändras vår smak, våra åsikter och tankar beroende på vad vi är med om och upplever.

Allt som vi idag tycker, tänker och tror kommer vi säkert inte hålla med om när vi blir äldre, och sedan jag blev kaffedrickare har jag gjort en hel drös av saker som jag sagt att jag aldrig skulle göra.

Visst kan det vara jobbigt med människor som titt som tätt byter åsikt. För det är ju inte helt lätt att umgås med någon som ena dagen säger en sak och nästa dag något helt annat. Men jag tror att vi alla behöver fundera på hur vi agerar när vi får ny information och erfarenhet i någon fråga. Är vi då nyfikna eller slår vi ifrån oss och hävdar att vi ändå har rätt och fortsätter på den inslagna vägen.

Att byta åsikt är ett tecken på intelligens

Albert Einstein

Min önskan är att leva ett liv där jag vågar stå upp för mina åsikter men också våga ändra dem. Ibland behöver vi faktiskt ompröva och korrigera våra uppfattningar. Ibland kan det verka som att man är inkonsekvent men framförallt är det mod och intelligens, och visst vore det väl tråkigt om man tyckte och tänkte på precis samma sätt hela livet igenom.

Det finns något stort i att byta åsikt. Det berättar att man är i rörelse och ser något annat och mer än det man har sett tidigare… Ett sätt att inte stanna i växten som människa.

Tomas Sjödin

/ Urban

Jag vill vara snäll och omtänksam mot mig själv, men inser att jag ofta är min största fiende! Jag försöker låta bli att klandra mig själv men ofta är jag hård, sträng och rent av negativ mot mig själv, och jag tror inte jag är ensam om detta.

Ofta är det vi själva som är vår största fiende, genom att vi är hårdare mot oss själva än vad vi är mot andra och på något märkligt sätt har vi köpt idén att det bästa sättet att förbättra oss är att kräva ännu mer av oss själva.

Mycket av det som sägs i vår egen inre dialog skulle vi aldrig säga till någon annan. Om vi talade till andra på samma sätt som vi talar till oss själv så skulle det upplevas både oförskämt och otrevligt. Ibland rentav som verbala övergrepp.

Hur blir det eldupphör när kriget du för är du själv, emot dig, emot dig?
Måste lära dig att älska även dina fiender.

Paul Viktor Börjesson

För att det ska kunna bli eldupphör behöver du precis som jag träna på att vara snäll mot dig själv, genom att vända på devisen och sträva mot att behandla dig själv såsom du behandlar andra.

Tänk på hur du pratar om dig själv
Akta vad du säger om dig själv
Du ska vara din bästis, ska vara snäll

Ana Diaz

Och för att kunna vara sin egen bästis behöver vi påminna oss själva om Jesu ord om att älska era fiender, alltså att älska oss själva! Detta genom att i tanke och handling vara snälla och omtänksamma mot oss själva.

Till stor del handlar det nog om släppa lite på kraven och se på sig själv med acceptans. Att inse att vi både är starka och svaga, både har styrkor och svagheter, att vi både gör rätt och begår misstag, och utifrån dessa förutsättningar både vara stöttande och förstående istället för hård och kritisk.

Så försök inte va felfri den kampen är du dömd i.

Paul Viktor Börjesson

Kanske är det så att många av oss inte kommer i full blom på grund av att vi trycker ner oss själva. Att vi är så upptagna med att tänka på allt som vi borde och måste göra eller vara att vi helt enkelt glömmer bort att se vad vi faktiskt har och vem vi är.

/ Urban

Idag tänkte jag dela några tankar om treenigheten och då menar jag inte fadern, sonen och den helige ande och inte heller ande, kropp och själ. Nej jag tänker att det finns ytterligare en slags treenighet och det är hjärta, hjärna och mun.

För det är ju så att hjärtat känner, hjärnan tycker och tänker och munnen formulerar sedan allt detta med ord. Frågan är bara om hjärtat, hjärnan och munnen är i symbios med varandra. 

En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen

Lukasevangeliet 6:45

Men är det verkligen så enkelt? Är inte det hela mer komplext? Är det verkligen så att vårt sätt att prata alltid avslöjar vad vårt hjärta är fullt av? 

Jag tror det är nödvändigt att vi emellanåt stannar upp och analysera om det vi pratar om verkligen överensstämmer med vårt hjärtas inre och den person vi vill vara. Säger jag vad jag tycker och tycker jag det som jag säger?

Enda sättet att ta reda på det är att rannsaka sig själv. Är det så att det jag säger överensstämmer med mitt hjärtas känslor och de tankar som finns i min hjärna? Eller finns det saker inom mig som jag av någon anledning inte uttrycker med ord? 

Det talas ofta om att vi ska följa vårt hjärta, men att följa sitt hjärta handlar inte om att göra det man för stunden känner. Nej det handlar snarare om vad vi innerst inne tror på. Vilka känslor, tankar, idéer, drömmar och tyckanden som finns inom oss och som blivit våra värderingar.

Precis som Tomas Sjödin tror jag att det finns tusen olevda liv inom oss och för att vi ska kunna leva dessa behöver treenigheten: hjärta- hjärna-mun vara i symbios med varandra, och glöm inte bort bibelns ord om att vakta ditt hjärta, för det styr ditt liv.

Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet

Ordspråksboken 4:23

/ Urban 

Det kan tyckas vara en fin och empatisk gest att säga ”jag förstår hur det känns”, men frågan är om det verkligen är det?

Jag tänker att vi bör vara försiktiga med att säga ”jag förstår” till människor som av en eller annan anledning mår dåligt. Risken är nämligen stor att vi annars förminskar eller förringar hans eller hennes upplevelser och känslor.

Jag skriver detta utifrån mina egna erfarenheter, det är nämligen så att i de perioder av livet där jag mått dåligt så har jag haft väldigt svårt för de där två orden. Ibland har det till och med upplevts stötande att höra någon säga ”jag förstår”, när de i själva verket inte haft en aning om av vad jag går igenom, och inte ens om de själva hade upplevt något liknande skulle de helt och fullt kunnat förstå. I mitt fall kanske det inte är så konstigt, för det är ju lyckligtvis inte så många som blir utsatta för grova våldsbrott.

Anledningen till att vi ofta är så snabba med att säga ”jag förstår…” beror nog på att vi tror att det i en kris är viktigt med förståelse. Självklart är det viktigt med empati, att man på något sätt kan leva sig in i en annan människas situation, tankar och känslor. Och varje människa önskar väl ha medmänniskor som försöker förstå varför vi känner och tänker som vi gör. Men sanningen är den att vi aldrig helt och fullt kan förstå vad en annan människa går igenom.

Dessutom behöver vi komma ihåg att när vi försöker förstå en annan människa så gör vi det utifrån oss själva, utifrån vår egen referensram. Utifrån våra egna upplevelser av livet. Beroende på vad som hänt kan det vara så att vi har varit med om något liknande, vilket givetvis kan vara till hjälp. Men vi måste samtidigt komma ihåg att varje kris är unik!

Jag har tyvärr ingen patentlösning på detta. Men jag tror att det är så att när man tror sig förstå så sluter man sig för det man inte förstår och slutar att ta emot mer information.

/ Urban

Att ta sig själv på allvar kanske låter egoistiskt, och är inte det största problemet i vårt självförverkligande och individualistiska samhälle att vi ägnar så mycket tid åt det egna jaget?

Vi lever ju i en tid där vi ständigt bombarderas med qvick fix för det egna jaget: ”Så blir du lyckligare”, ”Så får du bättre självkänsla”, ”Så når du din fulla potential”… Till och med sexlivet verkar vara egocentriskt med rubriker som ”Så får du ett bättre sexliv”

Kanske är det så att jakten på vår egen lycka och tillfredsställelse istället gjort oss till fångar under krav och värderingar som inte är våra egna. Det är givetvis inte fel att förverkliga sig själv, men måste man ha koll på sin utgångspunkt och vilka förutsättningar man har. Ibland kan det nog gå helt fel och bli ett jagande efter ett ha istället för ett bli. Att man vill ha en viss egenskap snarare än att behöva kämpa och växa som människa tills man blir den där egenskapen.

Ett vanligt ordspråk är att man inte ska ta sig själv på ett allt för stort allvar. Det kanske är ett bra råd till arroganta och självupptagna människor men jag tror det är ett dåligt råd i allmänhet. Om man inte tar sig själv på allvar kan det resultera i att man försummar sina egna känslor, tankar, drömmar och idéer.

Att ta sig själv på allvar handlar om att ställa sig frågan på vilken grund man står och vad det egentligen är man lever för och av. Att skapa en god självkännedom och att vara sann mot sig själv. Att leva ett liv där man tillåter sig att vara den man är samtidigt som man tillåter andra detsamma. Ett liv där man inte enbart tillåter sig själv att känna härliga och angenäma känslor utan också ger utrymme för det som känns jobbigt och besvärligt. För det som gnager i ens inre.

/ Urban

Genom årens lopp har jag gång på gång hört idrottsutövare som vid motgång och misslyckande sagt att ”det är bara att bryta ihop och komma igen…”. Vilket känns som ett käckt litet citat i klass med ”det hänger inte på hur man har det, utan hur man tar det” eller ”det som inte dödar härdar”.

Ibland tror jag dock att vi drar till med dessa käcka citat utan att riktigt tänka på dess andemening. Att det bara är att bryta ihop och komma igen blir lätt ett uttryck att det ordnar sig och att det bara är att gå vidare. Men ibland är livets omständigheter alldeles för jobbiga och då behöver man faktiskt få bryta ihop för att sedan kunna komma igen.

Att bryta ihop är att våga och tillåta sig själv att känna de känslor man faktiskt har i sitt inre. Att helt enkelt acceptera att man tappat fotfästet litegrann då livet inte alls blivit såsom man önskat sig, och att det är okej att då vara ledsen, arg, besviken, irriterad och frustrerad osv…

Men vi människor har tyvärr en märklig förmåga att anstränga oss för att verka vara starka, oberörda och lyckliga. Vi tänker ofta på vilken bild vi förmedlar av oss själva och ofta tycker vi att det är viktigare att bilden ser bra ut än att den faktiskt är sann!

Länge trodde jag att det var en styrka att bita ihop och kämpa i min ensamhet, att ensam var stark. Att liksom hålla allt inom mig och låtsas må bra när jag i själva verket mådde otroligt dåligt. Men livets berg och dalbana har lärt mig att ensam inte är stark och att det är bättre att be om hjälp och ta emot den än att låtsas vara stark!

Att låtsas vara någon eller något man faktiskt inte är, det är att försvaga sig själv. Att låtsas vara stark gör oss nog bara svagare eftersom det inte är äkta. Riktig styrka är att låta sitt sanna jag vinna över den ytliga fasad man försökt bygga upp. Att vara stark är erkänna sin svaghet och sårbarhet, och att våga möta sina tankar och känslor med acceptans och kärlek.

Kanske är det så att vi alla behöver bli bättre på att våga berätta hur vi mår, och visa oss sårbara och svaga – för det är i själva verket det som är att vara stark.

/ Urban

Förutom att se till att sova ordentligt och få ordentligt med återhämtning och vila tror jag att fysiska aktiviteter är en viktig del i tillfrisknandet från utmattningssyndrom.

För det är nog så att utmattning och trötthet inte enbart kan botas med vila och att leva i ett lugnt tempo, emellanåt behövs det också någon typ av ansträngande aktivitet, där pulsen ökar vilket främjar både kropp och knopp. Till exempel att vandra. Just nu håller jag på med ett projekt att vandra hela Bergslagsleden, 28 mil från Stenkällegården i Tiveden till Kloten utanför Kopparberg.

Det finns nog inget som får mig att stressa ned så snabbt som att sticka ut i naturen och vandra några timmar. Medan kroppen arbetar är det som att tankarna, tröttheten och huvudvärken rinner av mig. Vilket överensstämmer med forskning som säger att vandring i naturen ökar det mentala välbefinnandet. Att humöret blir bättre och att ångesten och de negativa tankegångarna minskar.

Det finns många studier som visar att det är jättebra att komma upp i puls och bli svettig. Att alla aktiviteter där pulsen ökar och ligger någonstans mellan 50-75% av maxpuls hjälper hjärnan att producera nya lyckohormoner. Men samtidigt kan det vara en svår balans att hitta rätt mellan fysisk ansträngning och återhämtning/vila. Det gäller att lyssna ordentligt på sin kropp.

/ Urban

Jag tänker att en hållbar tro växer fram genom våra upplevelser och erfarenheter av Gud, genom vårt reflekterande, den gemenskap vi är en del av och att vi blir ianspråkstagna. Utöver detta tror jag att en hållbar tro behöver ett visst mått av tvivel. Därför är det viktigt att vi ibland lyfter fram tvivlets funktion.

Det finns inget annat sätt att tro på Jesus än att tänka och ifrågasätta och kämpa tills du upptäcker att han verkligen är sanningen. Ett av tvivlets syften är att inspirera oss till att göra det.

John Ortberg

Att kämpa med sin tro är ofta det tydligaste tecknet på att man faktiskt har en

AJ Swoboda

Att tvivla är en del av livet, även för oss som är troende. Men ändå verkar det som att många människor inte riktigt finner plats för sina tvivel i de kyrkliga sammanhangen. Ibland får man nästan känslan av att tvivel skulle vara något som smittar, vilket gör att människor inte vågar vara öppna och ärliga med sitt tvivel. Personligen har jag emellanåt undvikit att tala om mina tvivel för att jag inte vill att någon annans tro ska ta skada. Å andra sidan kanske det är så att den personen hade behövt höra mina tvivel för att dennes tro ska bli hållbar?!

Tyvärr ser vi ofta tro och tvivel som något man måste välja emellan. Men jag tror att de kompleterar varandra, att tvivla kan nämligen hjälpa oss att mogna i vår tro.

Jag har alltid haft en slags dragning till lärjungen Tomas. Han som efter Jesu uppståndelse sa: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Beundrar hans mod att vara att vara ärlig och uppriktig med sitt tvivel.

Tycker att Tomas fått ett lite väl oförtjänt rykte. Du kan ju fundera på hur många gånger du hört något positivt om lärjungen Tomas? För visst är det väl så att när det talas om Tomas så är det för det mesta i en negativ form, som Tomas tvivlaren.

Visst han tvivlade, men jag kan tycka att smeknamnet Tomas tvivlaren är lite väl negativt. Kanske skulle det passa bättre med Ärlige Tomas eller något liknande.

Det vi kan lär oss av Tomas är att vara ärliga med våra tvivel och inte låtsas tro när vi inte gör det. Vi ska helt enkelt inte dölja våra tvivel och funderingar, även om jag villigt kan erkänna att det ibland är lockande att göra det, framförallt när andra gladeligen talar om de trosupplevelser de varit med om. Man kan ju undra hur det kändes för Tomas att vara den ende bland lärjungarna som inte fått erfara det som alla de andra varit med om!

Tomas lär oss också vikten av att låta sig bäras av någon annans tro då vi själva tvivlar. Han lämnade ju inte lärjungarnas gemenskap trots att han verkade vara den ende som tvivlade utan istället lät han deras tro bära honom tills Jesus återigen kom på besök.

Vi behöver platser där tvivlare får tron och de trofasta uppriktigt kan omfamna sitt tvivel

AJ Swoboda

Att tro och tvivla är något vi bör göra tillsammans, för då kan vi hjälpas åt att bära varandra. Och jag tänker att i miljöer där det är okej att fråga, undra, ifrågasätta och tvivla också blir lättare att tro.

/ Urban