Jag lyssnar ganska ofta på poddintervjuer med hockey och fotbollsspelare och något som ofta är återkommande i dessa intervjuer är att de haft svårt att stanna upp och njuta under sin karriär. Det är först efteråt som de kan ta sig tid att begrunda och reflektera över det de åstadkommit, under själva karriären är det ju alltid nya matcher de ska förbereda sig inför.
Det låter ju inte så himla roligt, men å andra sidan kanske det är precis så många av oss lever. Vi drömmer, planerar och sätter upp mål och när vi nått dit vi vill börjar vi genast jaga nya mål i livet istället för att stanna upp, begrunda och njuta av det vi upplevt och åstadkommit.
När jag skriver detta kommer jag att tänka på bibelns skapelseberättelse där Gud på sjunde dagen vilade för då hade han fullbordat sitt verk. Istället för att sätta igång med nästa projekt vilade Gud och begrundade det han skapat.
Men behövde Gud verkligen vila? Nej, jag tror faktiskt inte det.
Kanske är det så att Gud stannade upp, begrundade och njöt av sin skapelse för att vi ska förstå vikten av att göra detsamma.
Varje dag året om, oavsett väder går ett äldre par förbi utanför min arbetsplats vid halv elva på förmiddagen och halv fyra på eftermiddagen. Hand i hand och alltid på samma sida om varandra…
… Att de passerar just dessa tider tror jag beror på att de uppskattar att ta en kopp kaffe efter promenaden. Det vill säga elvakaffe och eftermiddags kaffe vid fyratiden.
Ditt liv kanske inte är så inrutat. Men jag tänker att vi nog alla mer eller mindre är vanemänniskor, och om vi skulle försöka leva vårt liv utan vanor skulle det nog bli fullständigt kaos.
Vanorna de formar vårt liv här och nu men också det liv vi vill leva framåt. Det är genom att ändra vårt vanemönster som vi kan skapa förändring.
Det som gör det hela komplicerat är att det ofta tar lång tid att etablera nya vanor, samtidigt som det ofta går fort att eliminera en vana.
Att anamma det där talesättet att en gång är ingen gång är ett sätt att bjuda in till nya vanor, och det som ser ut som ett ofarligt undantag kan lätt gå över i en ny vana eller ovana.
Gränsen mellan vad som är vanor och ovanor är nog lite otydligt, men man kanske kan tänka att vanor är våra vänner och ovanorna våra ovänner.
Jag förstår mig inte på mig själv, jag bestämmer mig för att göra en sak, men sedan gör jag tvärtom. Jag beter mig på ett sätt som jag uppriktigt avskyr.
Det jag vill med mitt liv är det alltid det bästa för mig? Nej jag tror inte det, för min egen vilja är både opolitlig och förvillande.
Ibland vet jag verkligen inte mitt eget bästa, vilket kan vara svårt att acceptera. Visst jag kan förstå på ett plan att det är så, men att på djupet förstå hur oändligt lite jag vet, förstår och kan bedöma om nuet och framtiden är inte så lätt att ta till sig.
Och även om jag vet vad som är bäst för mig händer det gång på gång att jag gör precis tvärtom, precis såsom Paulus skriver:
Det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill det gör jag.
Romarbrevet 7:19
Under min livsresa har jag insett att vissa saker är bra för mig medan andra inte är det, och jag tror att vi kan öva upp vår urskiljningsförmåga kring detta genom att blicka tillbaka på livet och de erfarenheter vi fått. Men det är som sagt inte alltid så lätt.
Men jag tror att det finns en Gud som vet vad som är bäst för oss och som vill hjälpa oss.
Självklart kan vi välja att stänga Gud ute från våra liv och våra beslut, men personligen känner jag att jag dagligen behöver vända mig till honom. Erkänna mina begränsningar och erkänna att det finns någon större som ser en helhet som jag aldrig någonsin kommer att förstå.
När Jesus lär sina lärjungar att be, gör han det med en bön som vi kallar Fader vår. En bön som omfattar allt det som Jesus vill att vi ska be om. Man behöver kanske inte använda just de orden, men det är en slags mall för vad vår bön bör innehålla. I den bönen finns ett avsnitt som lyder:
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen
Matteusevangeliet 6:10
Att frivilligt lämna sin egen vilja till förmån för Guds vilja är en stor utmaning och jag måste villigt erkänna att jag ganska ofta ber att min vilja ska få ske. Att mina böner är utformade utifrån mina egna själviska behov, mina drömmar och min längtan…
… Detta trots att jag innerst inne vet att det bästa för mig är att våga be om någon annans vilja med mitt liv. Att Guds vilja över mitt liv är den bästa vägen och ibland så går hans vilja rakt emot min egen vilja.
De flesta av oss går säkert omkring med massor av tankar, funderingar och frågor inom oss. Vi för liksom en inre dialog med oss själva, som att vi talade stort och smått med någon om allt det livet innebär…
… För mig är det bön, ett sätt att berätta för Gud vad som finns inom mig.
Tyvärr tänker många att bön är en stillasittande aktivitet med slutna ögon och knäppta händer. Men bön är så mycket mer än så, det är ett samtal med Gud och för mig sker ofta de samtalen när jag är ute och promenerar.
Den kristna människan kan skapa sig en personlig levnadsregel, det kan gälla dagsrytmen, veckoschemat eller kanske hela livsrytmen… I perioder av andlig torka måste hon följa sin regel med ännu större trohet än under de dagar då allt går lätt och det är enkelt. Ett klassiskt råd är: Bevara ordningen så ska ordningen bevara dig.
Owe Wickström
I den församling (Immanuelskyrkan, Örebro) där jag är medlem har vi just nu en predikoserie om de goda vanornas kraft. Om kristna handlingar och praktiker som när vi gör dom till vanor sätter sig i vårt muskelminne och blir en andligt formativ kraft för våra liv.
Att promenera tillsammans med Gud har för mig blivit en god vana, en slags levnadsregel som gäller dagsrytmen men egentligen hela livsrytmen. Jag mår helt enkelt bra av det och det ger mig riktning i tillvaron, och promenerar det gör jag oavsett om solen skiner eller regnet står som spön i backen.
Det är med bönen som med motion, en stor del av vinsten är resultatet av en kontinuitet, den enkla handlingen som det innebär att dyka upp.
Philip Yancey
Jag har inga teologiska belägg, men många människor vittnar om att det känns lättare att prata med varandra under en promenad och att det ofta leder till djupa och förtroliga samtal. Kanske är det precis likadant när man promenerar tillsammans med Gud?
Dessutom är det så att framåtrörelsen, att sätta den ena foten före den andra sätter fart på våra hjärnceller och påverkar vår tankeförmåga och lösningsförmåga. Tänk vad många många problem som blir lösta när vi promenerar!
Att promenera med Gud är som ett kinder ägg med tre olika delar. Det ger frisk luft och motion, kontakt med mitt eget inre och med han som skapat himmel och jord.
Jag minns när jag för ett antal år sedan satt och tittade på min äldsta dotters friidrottsträning och fascinerades över hennes fina löpsteg, den höga farten och hennes förmåga att verkligen kunna ta ut sig totalt. Jag tänkte att så skulle jag också vilja springa och tog ännu en klunk av coca-colan samtidigt som handen fördes ner i godispåsen…
…men det räcker ju inte bara med vilja, det krävs ju handling också.
Som de flesta säkert vet är kondition en färskvara och för att behålla sin kondition behöver man träna regelbundet och för att förbättra den måste man höja nivån på träningen och utmana sig själv. Kanske är det precis likadant med andligt liv, att det behövs medveten träning för att Gud ska kunna röra vid våra liv.
Vi vet vad som händer om vi slår dank i soffan och fyller oss med chips och smågodis. Vi blir feta. Det vill vi inte så vi tränar. Gott så. Men samma regler gäller ju för andlig spänst. Det kostar på… Av någon anlednig tror vi att vi ska få behålla den andliga spänsten gratis. Men den behöver också vårdas och tränas, ibland hård sådan.
Marcus Birro
Jag tänker att min tro och relation med Gud inte är färdig. Det är snarare så att den utvecklas och håller sig levande så länge jag umgås med honom.
Träna dig dagligen i livet med Gud, ingen andlig förslappning, tack. Att träna kroppen är nyttigt, men träning i livet med Gud är väldigt mycket nyttigare, för det håller dig i andligt trim både nu och o evighet. Det är en sak som är säker. Lägg det på minnet.
1 Timotheosbrevet 4:7
Dagligen behöver jag därför göra aktiva val där jag på något sätt ger mig möjlighet att träna mitt liv med Gud. Det kanske låter kravfyllt, men samtidigt mår jag bra av att hålla mig i andligt trim, och det sägs ju också att den bästa motionen är den som blir av och precis likadant är det nog med andlig träning.
Som en del säkert vet är jag lite besatt i att räkna steg och ifjol tog jag lite drygt 6.6 miljoner steg. Tänker att kroppen är byggd för rörelse och att det finns flera goda anledningar till att röra på sig. Detta blogginlägg kommer dock handla om helt andra steg i livet, steg som också är oerhört viktiga att ta.
Alla har vi säkerligen drömmar och visioner i livet och för att kunna nå dessa behöver vi ta steg i rätt riktning. För att kunna nå dit vi längtar behöver vi ta steg efter steg i den riktningen så att det efterhand blir en tydlig del av vårt liv och oss själva.
Men man kan inte bara stå och vänta på att möjligheterna ska dyka upp utan man måste själv försöka skapa den förändring man längtar efter. För att kunna ta steg i livet behöver vi ibland ändra vårt tankemönster så att vi får nya tankar som leder oss till nya handlingar, som i sin tur leder oss till nya upplevelser och känslor. Allting sitter liksom ihop!
De mörka perioderna i mitt liv har lärt mig att det ganska ofta är så att det går två steg framåt och ett steg bakåt och att man alltför ofta fokuserar på det där steget som man gick bakåt. Jag har också lärt mig att acceptans är viktigt, att jag accepterar det som är och det som har varit samtidigt som jag har blicken framåt för att kunna ta nya steg här i livet…
… Men man kan inte hoppa över ett steg och strunta i det jobbiga och de sår som man kanske har inom sig. Man kan inte ta ett steg förbi sig själv och strunta i det som kroppen och ens inre signalerar. Det finns helt enkelt inga genvägar framåt.
Har du tänkt på att varje steg du tar i livet är dubbelt värda? Inte bara att du tar ett steg närmare något, du tar också ett steg bort från något
Pedher Skoog
Kom ihåg att även korta steg tar oss framåt, även om det tar lite längre tid. För det är ju så att långsamt leder också någonstans.
Tänk på att varje litet nytt steg vi tar i rätt riktning tar oss ett steg närmare vårt mål och ett steg längre bort från det som varit.
Under de senaste månadernas sjukskrivning har jag funderat en hel del på vad det är som ger energi och vad som dränerar mig på energi? Och hur ska jag undvika att bli utmattad igen?
Vad som ger oss energi är nog väldigt individuellt, men jag tror att vi alla har fysiska, emotionella, intellektuella och andliga behov som på något sätt kontinuerligt behöver påfyllning.
Jag tänker att livet till stor del handlar om att hitta en balans mellan arbete och återhämtning och kanske är det så att energi skapas då vi har en livsstil där våra rättmätiga behov, våra drömmar, intressen och talang är sammankopplade.
En anledning till mina utmattningssyndrom kan vara min vilja att ständigt prestera. Självklart är det inte fel att vilja prestera, men vi behöver nog inte göra det hela tiden. När jag samtalade med min kurator om detta tyckte hon att jag skulle vända på p:et till ett b istället och fokusera på mina behov. Jag kontrade med att säga att jag har ett behov av att prestera, men fick tillslut kapitulera när hon sade att om man inte tar sina behov på allvar genom att reflektera och ta tid för återhämtning så kan man i längden inte prestera!
Jag tror att vi ständigt behöver fundera på vad det är som ger energi och vad som dränerar oss på energi. För det kan nämligen variera över tid, eftersom vi förändras. Vi behöver dessutom fundera på vad som är bra för oss på kort och på lång sikt?
Det som gör det hela ännu mer komplicerat är att det som ger mig energi inte alltid behöver vara just det som jag är intresserad av. Det kan faktiskt vara så att det jag tycker är roligt i själva verket dränerar mig på energi. Detta innebär att vi ibland faktiskt behöver säga nej till roliga och intressanta saker för att vi ska kunna hålla i längden.
Bär varandras bördor.. Var och en måste bära sin egen börda
Galaterbrevet 6:2,5
Vi lever i ett individualistiskt samhälle där det är lätt att få för sig att ensam är stark, men det är faktiskt inte tänkt att vi ska bära livets tunga bördor ensamma.
I Galaterbrevets sjätte kapitel står det först att vi ska bära varandras bördor, men strax efter att var och en måste bära sin egen börda. Vad innebär egentligen det? Finns det inte en motsättning mellan dessa två uppmaningar?
Jag kan tyvärr inte grekiska, men jag har läst att det grekiska ordet för börda betyder övervikt. Det vill säga något som är så tungt att det tynger ner oss och sådant vill vi ju såklart ha hjälp med att bära?
De flesta skulle nog svara ja på den frågan, men ändå är det ofta så att vi går runt och bär på bördan alldeles själva. Vi har liksom svårt att svälja stoltheten, släppa andra inpå och be om hjälp.
Tänk om vi istället skulle börja ta hjälpa av varandra att bära bördorna. Om jag lät min styrka bära dina bördor så kan din styrka bära mina och det ingen av oss orkar bära får vi lämna till Gud.
Ganska ofta sägs det att man måste hjälpa sig själv innan man kan hjälpa någon annan, men jag funderar på om det inte ibland är så att det just genom att hjälpa andra som man själv blir hjälpt. Det kan också vara så att vår egen börda, nuvarande eller sådant som vi gått igenom tidigare kan hjälpa oss att hjälpa. Dessutom är det nog inte alltid goda råd och lösningar som människor behöver utan snarare att någon lyssnar.
Om det bara är jag som tänker på mig så är det ju bara jag som tänker på mig, alla andra tänker ju på sig själva. Men om jag tänker på andra och andra på mig är det ju många fler som tänker på mig och det är ju såklart bra!
Men kom ihåg att man aldrig kan eller ska frånta en människa ansvaret att bära sin egen börda. Var och en av oss har huvudansvaret för vårt eget liv, våra val och att hitta lösningarna på våra problem.
Att vi tänker är vi nog alla medvetna om, men frågan är om vi är medvetna om vad det är för slags tankar vi tänker?
Tankarna de kan vara positiva och negativa, oroliga och roliga, och de påverkar hur vi mår, hur vi känner oss och hur vi agerar.
Det sägs att vi varje dag tänker mellan 60 tusen och 70 tusen tankar och att 90% av dessa är samma som dagen innan. Det säger mig att det är viktigt att tänka på vad man tänker, så att man inte går runt med felaktiga tankar om sig själv, om andra och den situation som man befinner sig i.
De tankar vi tänker påverkar nog livet mycket mer än vad vi tror, men samtidigt är jag inget stort fan av positivt tänkande. Jag tror nämligen att vi måste få vara skeptiska, ifrågasättande och tvivlande för att kunna utvecklas.
Det viktigaste kanske inte är om tanken är positiv eller negativ, orolig eller rolig utan om den hjälper eller stjälper mig?
Dessutom behöver vi vara medvetna om att en tanke just bara är en tanke och inte behöver ha det minsta med sanningen och verkligheten att göra, förrän tanken omsätts till handling.
Hur mycket vi än tänker en tanke så behöver den alltså inte vara sann, men om vi lyssnar alldeles för mycket på den så kan den förvandlas till en sanning!
Att försöka trycka undan negativa och oroliga tankar är som att försöka hålla en badboll under vattenytan, det funkar enbart en kort stund. En strategi man kan använda sig av är att säga till dig själv ”detta är en tanke”. Genom att göra det skapas ett viktigt utrymme mellan oss själva och tanken. Det är ju faktiskt en betydelsefull skillnad mellan att säga ”jag är värdelös” och att säga ”nu har jag tanken att jag är värdelös”.
Genom att bli medveten om vad vi tänker, kan vi lättare välja vilka tankar som ska få påverka oss. Så vad har du för tankar som hjälper dig? Vilka tankar gör att du mår bra och vilka tankar gör att du mår dåligt? Vilka tankar gör att du blir den bästa versionen av dig själv? Och vad har du för tankar som gör dig stressad och orolig helt i onödan?
Vi har nu levt två år i en pandemi som lärt oss att det är positivt att vara negativ, iallafall när det gäller covid test. Men jag vill påstå att det även i livet kan vara positivt att vara negativ.
Vilket humör vi är på kan såklart variera, men många forskare hävdar att vi i grunden har en relativ fast läggning, antingen är vi optimistiska eller annars är vi pessimistiska. Men kan man verkligen dela upp mänskligheten i två grupper, de som ständigt försöker hitta det positiva i livet och de som bara fokuserar på det negativa? Jag är ytterst tveksam.
Många tänker nog att jag är en positiv och glad människa med en optimistisk läggning men faktum är att jag även har en pessimistisk sida och att jag ibland kanske gör onödigt pessimistiska tolkningar om mig själv, mitt liv och det som händer i världen.
Det finns säkerligen många goda anledningar till att tänka positivt, men samtidigt tror jag att det varken är nyttigt eller konstruktivt att hela tiden gå runt och försöka tänka positivt. Dessutom handlar väl positivt tänkande inte bara om tänkande. Det handlar väl om känslor också, vilket gör det hela lite knepigt, eftersom livet inte bara innehåller positiva känslor och tankar utan även sorg, ångest, skuld och ilska.
Att undertrycka negativa känslor är som att skrämma lyckan man jagade efter
Steen Hildebrandt
Ibland upplever jag att allt snack om positivt tänkande berövar oss rätten till att känna sorg, ilska och besvikelse, och konsekvensen av det blir att vi inte lär oss att hantera livets mörka sidor.
Jag tänker att det inom oss finns en vågskål med positiva och negativa tankar, där det gäller att hitta en balans. Självklart har vi rätt att ha dåliga dagar där vi är pessimistiska, men om vågskålen lutar allt för mycket åt det hållet behöver vi fylla på med lite positivt tänkande…
…och samma sak gäller om det tippar över kraftigt åt de positiva tankarna, då behöver vi fundera på om det finns något i livet som vi försöker förtränga. Dessutom är det så att om människan enbart var positiv och aldrig skeptisk, ifrågasättande eller tvivlande så skulle hon aldrig utvecklas.
Att ha ett negativt tänkande är att ha ett förhållningssätt till det som upplevs negativt och som känns lite obehagligt. Att kunna gå in i det och se om det finns någon information och om det är något att ta på allvar eller inte
Ida Hallgren
Ibland verkar det finnas en föreställning om att negativt tänkande gör att allting rasar samman. Att ett negativt tänkande gör oss deprimerade, men ett negativt tänkande behöver inte alls vara detsamma som att vara bitter eller sur utan handlar snarare om att acceptera verkligheten som den är. Och ur den acceptansen kan både visdom och kraft till förändring skapas. Och kanske är det så att det är först när positiva och negativa tankar börjar leva sina egna liv opåverkade av våra livsomständigheter som de på något sätt behöver behandlas.
Dessutom tänker jag att ett positivt tänkande inte får innebära att man försöker vända allting till något gott, för allting i livet är verkligen inte gott. En del saker som drabbar oss är faktiskt ren ondska.
Urbans Tankar och Funderingar 