Kategori: Okategoriserade

Jag vill vara snäll och omtänksam mot mig själv, men inser att jag ofta är min största fiende! Jag försöker låta bli att klandra mig själv men ofta är jag hård, sträng och rent av negativ mot mig själv, och jag tror inte jag är ensam om detta.

Ofta är det vi själva som är vår största fiende, genom att vi är hårdare mot oss själva än vad vi är mot andra och på något märkligt sätt har vi köpt idén att det bästa sättet att förbättra oss är att kräva ännu mer av oss själva.

Mycket av det som sägs i vår egen inre dialog skulle vi aldrig säga till någon annan. Om vi talade till andra på samma sätt som vi talar till oss själv så skulle det upplevas både oförskämt och otrevligt. Ibland rentav som verbala övergrepp.

Hur blir det eldupphör när kriget du för är du själv, emot dig, emot dig?
Måste lära dig att älska även dina fiender.

Paul Viktor Börjesson

För att det ska kunna bli eldupphör behöver du precis som jag träna på att vara snäll mot dig själv, genom att vända på devisen och sträva mot att behandla dig själv såsom du behandlar andra.

Tänk på hur du pratar om dig själv
Akta vad du säger om dig själv
Du ska vara din bästis, ska vara snäll

Ana Diaz

Och för att kunna vara sin egen bästis behöver vi påminna oss själva om Jesu ord om att älska era fiender, alltså att älska oss själva! Detta genom att i tanke och handling vara snälla och omtänksamma mot oss själva.

Till stor del handlar det nog om släppa lite på kraven och se på sig själv med acceptans. Att inse att vi både är starka och svaga, både har styrkor och svagheter, att vi både gör rätt och begår misstag, och utifrån dessa förutsättningar både vara stöttande och förstående istället för hård och kritisk.

Så försök inte va felfri den kampen är du dömd i.

Paul Viktor Börjesson

Kanske är det så att många av oss inte kommer i full blom på grund av att vi trycker ner oss själva. Att vi är så upptagna med att tänka på allt som vi borde och måste göra eller vara att vi helt enkelt glömmer bort att se vad vi faktiskt har och vem vi är.

/ Urban

Idag tänkte jag dela några tankar om treenigheten och då menar jag inte fadern, sonen och den helige ande och inte heller ande, kropp och själ. Nej jag tänker att det finns ytterligare en slags treenighet och det är hjärta, hjärna och mun.

För det är ju så att hjärtat känner, hjärnan tycker och tänker och munnen formulerar sedan allt detta med ord. Frågan är bara om hjärtat, hjärnan och munnen är i symbios med varandra. 

En god människa bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt hjärtas onda förråd. Ty vad hjärtat är fullt av, det talar munnen

Lukasevangeliet 6:45

Men är det verkligen så enkelt? Är inte det hela mer komplext? Är det verkligen så att vårt sätt att prata alltid avslöjar vad vårt hjärta är fullt av? 

Jag tror det är nödvändigt att vi emellanåt stannar upp och analysera om det vi pratar om verkligen överensstämmer med vårt hjärtas inre och den person vi vill vara. Säger jag vad jag tycker och tycker jag det som jag säger?

Enda sättet att ta reda på det är att rannsaka sig själv. Är det så att det jag säger överensstämmer med mitt hjärtas känslor och de tankar som finns i min hjärna? Eller finns det saker inom mig som jag av någon anledning inte uttrycker med ord? 

Det talas ofta om att vi ska följa vårt hjärta, men att följa sitt hjärta handlar inte om att göra det man för stunden känner. Nej det handlar snarare om vad vi innerst inne tror på. Vilka känslor, tankar, idéer, drömmar och tyckanden som finns inom oss och som blivit våra värderingar.

Precis som Tomas Sjödin tror jag att det finns tusen olevda liv inom oss och för att vi ska kunna leva dessa behöver treenigheten: hjärta- hjärna-mun vara i symbios med varandra, och glöm inte bort bibelns ord om att vakta ditt hjärta, för det styr ditt liv.

Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet

Ordspråksboken 4:23

/ Urban 

Det kan tyckas vara en fin och empatisk gest att säga ”jag förstår hur det känns”, men frågan är om det verkligen är det?

Jag tänker att vi bör vara försiktiga med att säga ”jag förstår” till människor som av en eller annan anledning mår dåligt. Risken är nämligen stor att vi annars förminskar eller förringar hans eller hennes upplevelser och känslor.

Jag skriver detta utifrån mina egna erfarenheter, det är nämligen så att i de perioder av livet där jag mått dåligt så har jag haft väldigt svårt för de där två orden. Ibland har det till och med upplevts stötande att höra någon säga ”jag förstår”, när de i själva verket inte haft en aning om av vad jag går igenom, och inte ens om de själva hade upplevt något liknande skulle de helt och fullt kunnat förstå. I mitt fall kanske det inte är så konstigt, för det är ju lyckligtvis inte så många som blir utsatta för grova våldsbrott.

Anledningen till att vi ofta är så snabba med att säga ”jag förstår…” beror nog på att vi tror att det i en kris är viktigt med förståelse. Självklart är det viktigt med empati, att man på något sätt kan leva sig in i en annan människas situation, tankar och känslor. Och varje människa önskar väl ha medmänniskor som försöker förstå varför vi känner och tänker som vi gör. Men sanningen är den att vi aldrig helt och fullt kan förstå vad en annan människa går igenom.

Dessutom behöver vi komma ihåg att när vi försöker förstå en annan människa så gör vi det utifrån oss själva, utifrån vår egen referensram. Utifrån våra egna upplevelser av livet. Beroende på vad som hänt kan det vara så att vi har varit med om något liknande, vilket givetvis kan vara till hjälp. Men vi måste samtidigt komma ihåg att varje kris är unik!

Jag har tyvärr ingen patentlösning på detta. Men jag tror att det är så att när man tror sig förstå så sluter man sig för det man inte förstår och slutar att ta emot mer information.

/ Urban

Att ta sig själv på allvar kanske låter egoistiskt, och är inte det största problemet i vårt självförverkligande och individualistiska samhälle att vi ägnar så mycket tid åt det egna jaget?

Vi lever ju i en tid där vi ständigt bombarderas med qvick fix för det egna jaget: ”Så blir du lyckligare”, ”Så får du bättre självkänsla”, ”Så når du din fulla potential”… Till och med sexlivet verkar vara egocentriskt med rubriker som ”Så får du ett bättre sexliv”

Kanske är det så att jakten på vår egen lycka och tillfredsställelse istället gjort oss till fångar under krav och värderingar som inte är våra egna. Det är givetvis inte fel att förverkliga sig själv, men måste man ha koll på sin utgångspunkt och vilka förutsättningar man har. Ibland kan det nog gå helt fel och bli ett jagande efter ett ha istället för ett bli. Att man vill ha en viss egenskap snarare än att behöva kämpa och växa som människa tills man blir den där egenskapen.

Ett vanligt ordspråk är att man inte ska ta sig själv på ett allt för stort allvar. Det kanske är ett bra råd till arroganta och självupptagna människor men jag tror det är ett dåligt råd i allmänhet. Om man inte tar sig själv på allvar kan det resultera i att man försummar sina egna känslor, tankar, drömmar och idéer.

Att ta sig själv på allvar handlar om att ställa sig frågan på vilken grund man står och vad det egentligen är man lever för och av. Att skapa en god självkännedom och att vara sann mot sig själv. Att leva ett liv där man tillåter sig att vara den man är samtidigt som man tillåter andra detsamma. Ett liv där man inte enbart tillåter sig själv att känna härliga och angenäma känslor utan också ger utrymme för det som känns jobbigt och besvärligt. För det som gnager i ens inre.

/ Urban

Genom årens lopp har jag gång på gång hört idrottsutövare som vid motgång och misslyckande sagt att ”det är bara att bryta ihop och komma igen…”. Vilket känns som ett käckt litet citat i klass med ”det hänger inte på hur man har det, utan hur man tar det” eller ”det som inte dödar härdar”.

Ibland tror jag dock att vi drar till med dessa käcka citat utan att riktigt tänka på dess andemening. Att det bara är att bryta ihop och komma igen blir lätt ett uttryck att det ordnar sig och att det bara är att gå vidare. Men ibland är livets omständigheter alldeles för jobbiga och då behöver man faktiskt få bryta ihop för att sedan kunna komma igen.

Att bryta ihop är att våga och tillåta sig själv att känna de känslor man faktiskt har i sitt inre. Att helt enkelt acceptera att man tappat fotfästet litegrann då livet inte alls blivit såsom man önskat sig, och att det är okej att då vara ledsen, arg, besviken, irriterad och frustrerad osv…

Men vi människor har tyvärr en märklig förmåga att anstränga oss för att verka vara starka, oberörda och lyckliga. Vi tänker ofta på vilken bild vi förmedlar av oss själva och ofta tycker vi att det är viktigare att bilden ser bra ut än att den faktiskt är sann!

Länge trodde jag att det var en styrka att bita ihop och kämpa i min ensamhet, att ensam var stark. Att liksom hålla allt inom mig och låtsas må bra när jag i själva verket mådde otroligt dåligt. Men livets berg och dalbana har lärt mig att ensam inte är stark och att det är bättre att be om hjälp och ta emot den än att låtsas vara stark!

Att låtsas vara någon eller något man faktiskt inte är, det är att försvaga sig själv. Att låtsas vara stark gör oss nog bara svagare eftersom det inte är äkta. Riktig styrka är att låta sitt sanna jag vinna över den ytliga fasad man försökt bygga upp. Att vara stark är erkänna sin svaghet och sårbarhet, och att våga möta sina tankar och känslor med acceptans och kärlek.

Kanske är det så att vi alla behöver bli bättre på att våga berätta hur vi mår, och visa oss sårbara och svaga – för det är i själva verket det som är att vara stark.

/ Urban

Förutom att se till att sova ordentligt och få ordentligt med återhämtning och vila tror jag att fysiska aktiviteter är en viktig del i tillfrisknandet från utmattningssyndrom.

För det är nog så att utmattning och trötthet inte enbart kan botas med vila och att leva i ett lugnt tempo, emellanåt behövs det också någon typ av ansträngande aktivitet, där pulsen ökar vilket främjar både kropp och knopp. Till exempel att vandra. Just nu håller jag på med ett projekt att vandra hela Bergslagsleden, 28 mil från Stenkällegården i Tiveden till Kloten utanför Kopparberg.

Det finns nog inget som får mig att stressa ned så snabbt som att sticka ut i naturen och vandra några timmar. Medan kroppen arbetar är det som att tankarna, tröttheten och huvudvärken rinner av mig. Vilket överensstämmer med forskning som säger att vandring i naturen ökar det mentala välbefinnandet. Att humöret blir bättre och att ångesten och de negativa tankegångarna minskar.

Det finns många studier som visar att det är jättebra att komma upp i puls och bli svettig. Att alla aktiviteter där pulsen ökar och ligger någonstans mellan 50-75% av maxpuls hjälper hjärnan att producera nya lyckohormoner. Men samtidigt kan det vara en svår balans att hitta rätt mellan fysisk ansträngning och återhämtning/vila. Det gäller att lyssna ordentligt på sin kropp.

/ Urban

Jag tänker att en hållbar tro växer fram genom våra upplevelser och erfarenheter av Gud, genom vårt reflekterande, den gemenskap vi är en del av och att vi blir ianspråkstagna. Utöver detta tror jag att en hållbar tro behöver ett visst mått av tvivel. Därför är det viktigt att vi ibland lyfter fram tvivlets funktion.

Det finns inget annat sätt att tro på Jesus än att tänka och ifrågasätta och kämpa tills du upptäcker att han verkligen är sanningen. Ett av tvivlets syften är att inspirera oss till att göra det.

John Ortberg

Att kämpa med sin tro är ofta det tydligaste tecknet på att man faktiskt har en

AJ Swoboda

Att tvivla är en del av livet, även för oss som är troende. Men ändå verkar det som att många människor inte riktigt finner plats för sina tvivel i de kyrkliga sammanhangen. Ibland får man nästan känslan av att tvivel skulle vara något som smittar, vilket gör att människor inte vågar vara öppna och ärliga med sitt tvivel. Personligen har jag emellanåt undvikit att tala om mina tvivel för att jag inte vill att någon annans tro ska ta skada. Å andra sidan kanske det är så att den personen hade behövt höra mina tvivel för att dennes tro ska bli hållbar?!

Tyvärr ser vi ofta tro och tvivel som något man måste välja emellan. Men jag tror att de kompleterar varandra, att tvivla kan nämligen hjälpa oss att mogna i vår tro.

Jag har alltid haft en slags dragning till lärjungen Tomas. Han som efter Jesu uppståndelse sa: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Beundrar hans mod att vara att vara ärlig och uppriktig med sitt tvivel.

Tycker att Tomas fått ett lite väl oförtjänt rykte. Du kan ju fundera på hur många gånger du hört något positivt om lärjungen Tomas? För visst är det väl så att när det talas om Tomas så är det för det mesta i en negativ form, som Tomas tvivlaren.

Visst han tvivlade, men jag kan tycka att smeknamnet Tomas tvivlaren är lite väl negativt. Kanske skulle det passa bättre med Ärlige Tomas eller något liknande.

Det vi kan lär oss av Tomas är att vara ärliga med våra tvivel och inte låtsas tro när vi inte gör det. Vi ska helt enkelt inte dölja våra tvivel och funderingar, även om jag villigt kan erkänna att det ibland är lockande att göra det, framförallt när andra gladeligen talar om de trosupplevelser de varit med om. Man kan ju undra hur det kändes för Tomas att vara den ende bland lärjungarna som inte fått erfara det som alla de andra varit med om!

Tomas lär oss också vikten av att låta sig bäras av någon annans tro då vi själva tvivlar. Han lämnade ju inte lärjungarnas gemenskap trots att han verkade vara den ende som tvivlade utan istället lät han deras tro bära honom tills Jesus återigen kom på besök.

Vi behöver platser där tvivlare får tron och de trofasta uppriktigt kan omfamna sitt tvivel

AJ Swoboda

Att tro och tvivla är något vi bör göra tillsammans, för då kan vi hjälpas åt att bära varandra. Och jag tänker att i miljöer där det är okej att fråga, undra, ifrågasätta och tvivla också blir lättare att tro.

/ Urban

Efter att ha arbetat två veckor efter semestern lyssnade jag på min kropp och ringde läkaren. Jag trodde och hoppades att jag skulle vara redo att jobba 75%, men krafterna de tröt så nu är jag sjukskriven på 50% igen för utmattningssyndrom.

Först kändes det som ett misslyckande, trots att både läkaren och kuratorn sagt att sjukskrivningsgraden kan gå upp och ner under tillfrisknande fasen.

Tillfrisknande sker inte linjärt. Ofta sker det stegvis, tillfälliga bakslag är vanliga och varje människas sjukdomsförlopp är unikt och dess tillfrisknande också.

hjarndoktorn (Instagram)

Det kluriga med utmattningssyndrom är att det inte alltid syns på utsidan hur man faktiskt mår. Man kan verka pigg och glad trots att orken tryter och hjärnan inte riktigt fungerar som den ska, och det gäller att hitta en balans mellan att gasa och bromsa.

Utan den självkännedom jag har idag hade jag nog gasat istället för att bromsa och tillslut hamnat nere i diket igen!

Tänk om man kunde vara lika duktig på att ladda sig själv som att ladda sin mobiltelefon. Det hela handlar nog om att man måste lära sig att lyssna och känna igen sin egen energinivå. Lära känna sig själv och sina nya behov för att på så sätt kunna ge sig själv rätt förutsättningar.

Kanske är det så att många av oss ofta tar bättre hand om vår mobiltelefon än vår egen hälsa. När batteriet på mobilen börjat ta slut letar vi snabbt upp en kontakt för att ladda den, men så gör vi inte med vårt eget inre batteri.

Ofta hör man mönniskor klaga på att mobilbatterier är dåliga och laddar ur alldeles för fort, eller som en krönikör på M3 Sveriges prylsajt beskrev det: ”egentligen är de förstås inte för dåliga. Tänk dig själv om du vore ett batteri och behövde driva en smart mobil hela dagen. Klart att du skulle bli trött.”

Vi fyller våra mobiltelefoner med mer och mer innehåll vilket gör batterilängden kortare och kortare, och likadant lever vi ofta våra liv! Men trots att jag vet detta gasar jag ofta istället för att bromsa!

Men mitt mobilbatteri kan inte återfå kraften av sig själv när det laddat ur och kanske är det likadant med oss människor. Hur ska man kunna ladda batterierna med egen kraft när kraften tryter? Vi behöver alltså hämta energi någon annanstans ifrån när den tryter hos oss själva. Frågan är bara var?

/ Urban

I hela mitt liv har jag haft som vana att gå till kyrkan på söndagar. När jag var liten följde jag med mamma och pappa till kyrkan, som tonåring gick jag dit för att träffa polarna och sedan har vanan bara fortsatt…

Man kanske skulle kunna säga att jag går till kyrkan av gammal vana, men samtidigt tycker jag att det är en god vana. Helgen och veckan blir liksom inte komplett om gudstjänst besöket uteblir. ”Det ger en känsla av något beständigt i en flytande och rörig värld” som AJ Swoboda skriver i sin bok ”Bortom Tvivlet”.

Samtidigt måste jag vara ärlig med att jag periodvis i livet inte har prioriterat gudstjänstlivet, utan mer gått dit om jag känt för det nån söndag.

Men varför gå på gudstjänst? Tänker att det finns många goda skäl till att göra det, till exempel så gjorde Jesus det.

På sabbaten gick han till synagogan, som han brukade.

Lukasevangeliet 4:16

Jag går på gudstjänst för att på något sätt komma ifatt mig själv, för att möta Gud och få energi för den kommande veckan. För att lyssna på predikan och träffa vänner.

Jag tänker att gudstjänsten är församlingens nav, där vi tillsammans möts inför Herren och där vi får uppleva att vi är en del av något större, och då tänker jag inte bara på den församling jag är med i utan hela den världsvida kyrkan.

Jag behöver kyrkan och gudstjänsterna för att min tro ska kunna leva, för att jag ska kunna förbli i honom. Det hörs ju både i trosbekännelsen ”Vi tror på … och i Herrens bön ”Vår Fader…” att kristen tro handlar om plural och inte singular.

Det finns tusentals rationella skäl att gå i kyrkan. Men det blir ett problem – vi går i kyrkan för att få något. Går vi verkligen i kyrkan bara för nyttornas skull? Innebär inte det i så fall bara att vi förstärker den konsumtionskultur som har fått så många att överge kyrkan?… Det måste finnas en mycket vackrare och mer meningsladdad anledning att gå i kyrkan än vad vi själva får ut av det. Eller hur?

AJ Swoboda

Visst går jag på gudstjänst för min egen skull, för att jag själv ska få något. Men tänk om det faktiskt finns en mycket vackrare anledning att gå i kyrkan än vad jag själva får ut av det!

Tänk om det faktiskt har betydelse för fler än oss själva om vi går på gudstjänst eller inte. Att vår närvaro faktiskt kan få betyda något för någon annan, vilket vi lätt kan glömma bort om vi bara har ”vad kan jag få ut av detta” i tanken.

Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med….

Första Korinthierbrevet 14:26

Vi kan alla bidra med vår närvaro, istället för att bara konsumera gudstjänsten.

/ Urban

En predikan från Sännevadet, Frälsningsarmén Tranås 2021-08-14

Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?”. Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade:” Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne”. Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldsta först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ”kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”nej, Herre”.Jesus sade ”inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer”.

Johannesevangeliet 8:2-11

/ Urban