Imorgon är det återigen dags att gå till kyrkogården och tända ljus och minnas nära och kära som lämnat oss.
För mig är allhelgona helgen något av det allra vackraste som finns. Det är så vackert och stämingsfullt att gå runt på en kyrkogård och se alla hundratals ljus som brinner i höstmörkret. Att på detta sätt hylla och fira de döda är att gå emot historielösheten. Att erkänna det förflutnas betydelse, för inom oss bär vi alla på människor som gått före.
De döda slutar inte att påverka oss bara för att de råkar vara just döda. Deras eftervärme finns liksom kvar. Människor lämnar något osynligt men påtagligt efter sig. Människor som har betytt mycket för oss dör på något sätt inte när de dör, de skiljs från oss men deras liv sitter kvar i ting, tankar, känslor och minnen
Tomas Sjödin
När vi under allhelgona tänder ljus är det ett sätt att visa att de som vi förlorat finns kvar hos oss. Eftervärmen, minnena, tacksamheten, avtrycken och spåren de finns kvar hos oss. Och när vi pratar om de som gått före så får vi skörda frukten av deras liv.
Varje gång vi talar om de döda så får vi skörda frukterna av deras liv
Henri Nouwen
Jag har bilderna kvar, och jag vet precis var. Jag kan förlora mig i minnena ibland. Det kan bara betyda en sak, och jag är säker på det här. Ingen människa tar slut och inte heller du.
Michael jeff Johnson
Visst finns det bilder av min pappa i fotoalbum men framförallt finns de i hippocampus och hjärnbarken. Jag saknar honom oerhört mycket samtidigt är jag väldigt tacksam för den eftervärme han lämnat efter sig.
Trots att jag inom många områden är en total motsats gentemot min pappa, så upptäcker jag gång på gång att jag liknar honom. Att jag har egenskaper och beteenden från honom, för ingen människa tar ju slut…
Om det nu är så att ingen människa tar slut, hur tar du då tillvara på den eftervärme som dina nära och kära lämnat efter sig?
I lördagskväll åkte jag och min fru till Kilsbergen för att sätta oss under en filt och låta ögonen drunkna i en fantastisk stjärnhimmel.
Där uppe i Kilsbergen långt från gatlampor, hus och bilar syntes stjärnorna på ett helt annat sätt än i stan. En skillnad som jag inte hade föreställt mig skulle vara så stor.
I en tid där allting hela tiden rusar snabbare innebär det en stunds avkoppling att låta sina ögon drunkna i en stjärnklar himmel, samtidigt som det ger livet perspektiv. Det finns något som är större än oss själva men det är inte alltid så lätt se det. Men ibland så får man chansen!
Varför skapade Gud rymden, universum, planeter, stjärnor och galaxer? Det är bara att inse att det finns begränsningar för det vi kan förstå, men vi vill så gärna förstå och veta hur allt hänger ihop.
Kan du knyta samman Sjustjärnorna eller lossa Orions bälte? Låter du aftonstjärnan gå upp i rätt tid, leder du Stora björn och hennes ungar? Förstår du himlens lagar, får du dess ordning att gälla på jorden?
Job 39:31-33
Samtidigt finns det en tröst i att vi inte kan förstå, och precis som Job så behöver vi faktiskt inte förstå.
När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du skapat. Vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar dig an honom?
Psaltaren 8:4-5
När jag satt där och tittade på stjärnorna insåg jag min litenhet i det stora världsalltet men samtidigt är jag en del av alltet. Samtidigt som vi upplever oss små så är vi stora i vår litenhet, och tänk att Gud bryr sig om mitt pyttejag!
Guds härlighet visas på himladuken och Guds hantverk ställs ut vid horisonten. Fröken Dag har lektioner om det varje morgon och magister Natt föreläser om det varenda kväll. Man hör inte orden, rösterna uppfattas inte men deras tystnad fyller jorden. Den outtalade sanningen förkunnas överallt.
Psaltaren 19:1-4
I bibeln står det om Abraham och hans fru Sara. De var alldeles för gamla för att få barn men en kväll tog Gud med sig Abraham ut på en promenad och sa till honom att räkna stjärnorna. Abraham han räknade och räknade för så oändligt talrika skulle hans ättlingar bli.
Ibland vill nog Gud ta med oss ut och titta på stjärnorna för att vi ska se möjligheter och perspektiv som bara han kan ge!
De vackra löven är borta och träden har återigen blivit nakna. Det är den andra november och vintertiden är här och likaså tröttheten. Men inte alls den trötthet som jag kände ifjol utan nu handlar det mer om att kroppen ska vänja sig vid att det blivit vintertid.
Gissningsvis så tycker svenska befolkningen att november är årets tråkigaste månad. Dagarna de blir bara kortare och kortare, och vissa dagar känns det som att det aldrig blir ljust utan att det enbart är mörkt och grått. Det är inte för inte att november fått titeln som årets mörkaste månad, men faktum är att om man jämför potentiella soltimmar så har både december och januari färre. Upplevelsen av att november är mörk och trist beror ofta på att snön ännu inte hunnit lägga sig, samtidigt är snön helt klart en vattendelare bland människor. Vissa älskar den medan andra ogillar den.
Många svenskar skulle säkert vilja plocka bort november från almanackan och gå direkt från färgsprakande oktober till december och adventsljusstakar i fönstren. Men jag tror vi behöver novembermörkret, om vi inte fick uppleva det hur tacksamma skulle vi då vara över att få tända adventsljusstakarna igen?
Upplever just nu min fyrtiofemte november månad, vilket innebär att om tre år så har jag upplevt fyra år av november mörker. Visst det kanske inte låter så roligt men det är en del av livet.
När jag idag tog en långpromenad i Oset och Rynningevikens naturreservat funderade jag på hur det var ifjol. Då hade jag precis blivit sjukskriven med utmattnings symtom och hade ångest, ständig huvudvärk, sov stora delar av dagarna och upplevde en känsla av hopplöshet. Då trodde jag aldrig att det skulle bli ljust igen och att jag skulle få kraft och inspiration att fortsätta arbeta på förskola. Men nu ett år senare känner jag mig redo att gå upp till 75%.
Under året som gått har jag insett att acceptans är ett ord som kan vara skönt att säga högt till sig själv. Att acceptera att nu är det skitjobbigt, men det är faktiskt helt okej att få känna att allt är mörkt ibland. För hur mörkt livet än känns så har framtiden andra känslor att bjuda på, för efter november kommer december!
Som född och uppvuxen i frikyrkan har jag genom åren blivit matad med en hel del påståenden. Sanningar som kanske inte alltid är riktigt sanningsenliga, påståenden som ärligt talat ställt till det för mig.
Jag har hört mängder av predikningar där förkunnare sagt att Gud har en plan för ditt liv, men jag är inte så säker på att det stämmer.
Har Gud verkligen förutbestämt allt? Är det verkligen så att Gud precis som Charles Ingvar Jönsson har en plan, tajmad och klar in i minsta detalj? Att Gud har en plan för vad jag ska jobba med, vem jag ska gifta mig med, vart vi ska bo och vilka fritidsintressen jag kommer att ha o.s.v.
Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte
Jesaja 49:1
Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.
Psaltaren 139:16
Var det bestämt redan i moderlivet, då dagarna blev nedskrivna vad jag skulle göra i livet? Att Herren redan då kallade mig till att bli barnskötare? Var det guds plan för mitt liv eller har jag blivit barnskötare på grund av att min mamma under hela min uppväxt arbetade som dagmamma?
Tänk om jag inte hade utbildat mig till barnskötare och sökt det där jobbet på Frälsningsarméns förskola i Saltsjöbaden där jag träffade min fru, hade det i så fall inneburit att jag hade kommit bort från Guds plan för mitt liv? Eller var det så att jag kom bort från Guds plan med mitt liv då jag hoppade av arbetet på Vasakåren då jag inte orkade vara kvar i Stockholm på grund av alla grova brott jag blev utsatt för? Å andra sidan har Gud haft chans att få in mig på den planen igen, då jag sökt både pastorsutbildning och arbete i församling utan resultat.
Jag tror inte att Gud i förväg och in i minsta detalj haft en plan med mitt liv men samtidigt måste jag vara ärlig med att formuleringarna kring att Gud har en specifik plan för var och ens liv gjort det svårt och komplicerat, och ibland påverkat min livsglädje. Tankarna kring vad som är Guds vilja och plan för mitt liv har helt enkelt känts väldigt stressande och det är många gånger jag önskat mig eldskrift på väggen för att få veta vad det är jag ska göra här i livet!
Jag vet vilka avsikter jag har har med er, säger Herren. välgång inte olycka. Jag skall ger er en framtid och ett hopp.
Jeremia 29:11
Det kanske snarare är så att Gud har en större och mer övergripande plan med våra liv än en specifik och detaljerad, och det är att ge oss en framtid och ett hopp. Dessutom vore det nog bättre att vi pratade om att Gud har ett syfte med vårt liv snarare än att han har en plan.
För ibland är det nog så att mina tankar kring Guds plan för mitt liv gjort att glömt bort det som är Guds syfte. Nämligen att umgås med honom, att låta sig formas och mer och mer bli lik hans son Jesus.
Svårt att se Guds vilja för en människas liv som ett statiskt program, ett givet spår att följa eller avvika ifrån. I stället verkar bibeln indikera att Guds vilja för våra liv formas i samarbeta med oss. Att Gud uppmanar oss att ge uttryck för våra önskningar, tankar och drömmar måste innebära att han på något sätt tar hänsyn till dem. Annars vore önskandet bara ett gyckelspel. Till min värdighet som människa hör att han som skapat mig med personlighet och vilja lyssnar på mig som en far lyssnar på sin son
Tomas Sjödin
Även om inte Gud har en specifik och utstakad plan för var och en av oss så tror jag att vi ska söka hans ledning, för han vet vad som är bäst för oss. Ibland får jag dock för mig att jag vet vad som är bäst för mig, men faktum är att Gud alltid vet bättre!
Då fick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer,och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.
Jeremia 18:3
Jag älskar berättelsen om krukmakaren för den talar så tydligt om att Gud vill hålla oss i sin hand. Oavsett vad som händer och oavsett vilka val vi gjort i livet finns han där och vill hjälpa och forma oss till ett nytt kärl. Men samtidigt tänker jag att vi formar livshistorien tillsammans, jag och Gud.
Historien är som lera som man kan banka och slå, hugga i eller till och med smeka till en helt annan form.
Imorgon bitti är det dax att byta ut denna gamla pacemaker mot en ny och modernare, vilket blir min tredje.
En pacemaker ser ut som en liten dosa med en eller två elektroder, det vill säga tunna elledningar som leder ner i hjärtat. Enkelt uttryckt kan man säga att pacemakern hela tiden läser av hur hjärtat slår och om det slår för långsamt eller oregelbundet skickar den elektriska signaler till hjärtat som rättar till felet.
För några år sedan kom en pojke i 5-6 års åldern fram till mig i ett omklädningsrum på ett badhus och undrade varför jag hade ett stort ärr ovanför ena bröstet. Jag berättade att det beror på att jag har en pacemaker inopererad där varvid han vände sig till sin pappa och sa: – ”Han säger att han har en fredsmäklare inopererad. Kan man verkligen ha det?”
Tänk om nån skulle kunna uppfinna en peacemaker som kan opereras in i alla krigshetsare. En liten dosa som som hindrar personer från att begå massa onda gärningar. Den uppfinnaren skulle säkerligen vinna både Nobels fredspris och medicinpris.
Å andra sidan kanske jag redan har en peacemaker inom mig? I bibeln står det ju att Jesus är fredens furste som vill fred mellan människor och ger av sin frid.
Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig Fader, Fredsfurste
Jesaja 9:6
I det svenska språket har vi två ord som kan översättas till peace: frid och fred. På samma sätt har både hebreiska och grekiska (de språk bibeln är skriven på) samma ord för frid och fred. Frid handlar om vårt inre liv och är motsatsen till oro. Fred handlar mer om det yttre och är motsatsen till krig.
Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet
Det andra människor säger till mig och om mig påverkar den självbild jag får. Men också hur de säger det. Deras förhållningssätt påverkar nämligen hur jag förhåller mig till mig själv.
Ord är oerhört viktiga för med hjälp av dessa kan erfarenheter, minnen, kunskap, känslor och tankar formuleras. Orden de formulerar och åskådliggör vad som pågår i vår hjärna och avslöjar vilka vi är och påverkar som sagt både oss själva och andra.
Orden vi säger till varandra formar oss och det är viktigt att vi är medvetna om att det vi säger stannar kvar i mottagaren, det negativa djupare än det positiva.
Ord tar liv och ord ger liv. De är gift eller frukt – valet är ditt
Ordspråksboken 18:21
Bibeln säger att tungan har makt över liv och död och idag sägs det ofta att ord har makt. Det behövs ju inte speciellt många ord för att förminska en annan människa eller att få henne att växa. De ord vi säger kan såra, förstöra och smutsa ner men de kan också ge liv, bygga upp, hela och välsigna!
Milda ord är som drypande honung, ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen
Ordspråksboken 16:24
Sitter denna måndagsmorgon och funderar på vem jag blir av de ord jag säger och hur min omgivning påverkas av dessa? Tänka om vi alla skulle börja använda våra ord i syfte att få oss själva och varandra att växa och bli vårt bästa jag! Men jag klarar det inte på egen hand så min bön till Herren blir att han ska sätta en vakt för min mun.
Sätt en vakt för min mun Gud, sätt en vakt vid mina läppars dörr. Låt mig inte få lust till onda ord…
”Love rescue me” är verkligen en låt jag kan identifiera mig med, på något sätt är det som om låten beskriver mitt liv och min inre resa. Bono brukar ofta använda ordet Love som en metafor för Gud, vilket innebär att jag ser denna låt som ett slags samtal med Gud. Ett samtal som både andas uppgivenhet och hopp. Den typ av samtal som jag många gånger haft med Gud.
Love rescue me Come forth and speak to me Raise me up And don’t let me fall. No man is my enemy My own hands imprison me. Love rescue me
Jag har insett att det ofta är jag själv som är min största fiende, att det är jag som håller mig själv fången. Självklart fanns det en människa som var min fiende då jag under 2003-2004 blev utsatt för ett flertal grova brott. Men hur jag sedan hanterade det hela var nog en ännu större fiende!
Istället för att bearbeta det jag upplevt försökte jag förtränga det genom att bygga upp en mur kring mitt inre, och jag ljög både för mig själv och min omgivning. Vet mycket väl att det är en försvarsmekanism att göra så men ändå har jag många gånger klandrat mig själv.
Many strangers have I met On the road to my regret Many lost who seek to find themselves in me. They ask me to reveal The very thoughts they would conceal. Love, rescue me.
Alla bär vi på hemligheter i vårt inre och det vi försöker tränga undan har en tendens att hela tiden dyka upp i vårt medvetande. Men vi gör allt för att hålla det inom oss, samtidigt som vi vill att andras tankar ska bli avslöjade.
Självklart ska vi inte säga allt till alla, hemligheter behövs ibland som ett skydd mot omvärlden. Men tänk om vi skulle våga öppna vårt inre och släppa in en eller flera medmänniskor där, är övertygad om att det skulle göra oss gott.
Yeah, though I walk In the valley of the shadow Yet, I will fear no evil. I have cursed thy rod and staff They no longer comfort me. Love, rescue me.
Denna vers har sitt ursprung i Psalm 23 och du kanske inte gillar att Bono bytt ut orden ”ty du är med mig, din käpp och stav tröstar mig” och istället sjunger ”Jag har förbannat din käpp och stav, de tröstar mig inte längre”.
Personligen uppskattar jag den brutala ärlighet som finns i texten. Gillar liksom att det är en blandning av hopp och förtvivlan, tro och tvivel. Troligen är det för att jag själv varit där, jag har själv varit förbaskad på Gud och slängt biblar i golvet då de inte givit mig nån tröst. Samtidigt har jag fått erfara att det finns ett hopp. Att hur långt bort Gud än verkar vara så är han mycket närmare än man anar.
I’ve conquered my past The future is here at last I stand at the entrance to a new world I can see. The ruins to the right of me Will soon have lost sight of me. Love, rescue me
När jag ser tillbaks på mina 45 år ser jag ett liv med höga toppar och djupa dalar. Ett liv där jag flera gånger varit och vandrat i dödsskuggans dal, men tack vare Gud har jag besegrat mitt förflutna!
Jag brukar beskriva min tro som en blandning av ”Saliga visshet Jesus är min” och U2:s ”I still haven’t found what i’m looking for”. Kanske låter det ambivalent men min tro består både av en slags visshet och ett sökande.
I have climbed highest mountains I have run through the fields Only to be with you Only to be with you I have run I have crawled I have scaled these city walls These city walls Only to be with you
But I still haven’t found what I’m looking for. But I still haven’t found what I’m looking for (…)
I believe in the kingdom come Then all the colors will bleed into one Bleed into one But yes I’m still running
You broke the bonds And you loosed the chains Carried the cross Of my shame Oh my shame You know I believe it
But I still haven’t found what I’m looking for But I still haven’t found what I’m looking for…
För mig är det en låt som beskriver både längtan och frustration. Längtan efter att komma närmare Gud och oförmågan att göra det. Vi kristna gör massa saker för att komma nära Gud av egen kraft men det är först när vi får se honom i hans eget rike som vi kommer vara helt nöjda, tills dess får vi helt enkelt fortsätta att springa.
Precis som Bono sjunger tror jag att Jesus befriat oss, att han bröt banden, löste bojorna och bar min skam upp på ett kors. Jag tror på det kommande kungariket och ber jag att hans rike ska komma. Jag är frälst men jag har fortfarande inte hittat det jag letar efter!
I dagens samhälle är det ofta sökarens attityd som lyfts fram och premieras och kanske är det så att vi missar en viktigt aspekt av det kristna livet om vi enbart ser oss som finnare. I kyrkan har jag många gånger mött de enkla förklaringarna och de färdiga svaren, men att vara kristen gör vare sig livsfrågorna mindre eller färre, det är nog snarare tvärtom!
Kanske låter det lite ambivalent, men för mig handlar kristen tro om att vara både finnare och sökare på en och samma gång. Det är ju i brottningskampen, i sökandet, genom frågorna och ifrågasättandet som tron fördjupas och växer vidare. Att tro är en ständig process, en väg där man ständigt behöver söka sig vidare för att upptäcka mer och mer… Att tro handlar om att söka Guds vilja, och varje dag har vi ett val att bejaka det sökandet eller att trycka undan den känslan.
Jag tror att vi inom kyrkan har behov av lite mörkare psalmer som vi kan sjunga med i när livet känns mörkt och besvärligt, för en av psalmens viktigaste funktioner är väl att man ska kunna känna igen sig i texten?
Jag tänker att vi behöver sånger som kan hantera såväl frågetecken som utropstecken och en sådan låt är U2:s ”Wake up dead man” från albumet ”Pop”.
Rent musikaliskt är det är långt ifrån en av deras bästa men ändå en låt som betytt oerhört mycket för mig, framförallt när livet varit mörkt.
Jag är väl medveten om att texten innehåller lite väl starka ord för en del frikyrkomänniskor, å andra sidan är texten inte så farlig i jämförelse med vissa texter i Psaltaren.
Jesus Jesus help me I’m alone in this world And a fucked up world it is too Tell me Tell me the story The one about eternity And the way it’s all gonna be
Wake up Wake up dead man Wake up Wake up dead man
Jesus I’m waiting here boss I know you’re looking out for us But maybe your hands aren’t free Your Father He made the world in seven He’s in charge of heaven Will you put a word in for me
För mig är texten en bön, en stark vädjan om att Jesus ska vakna till liv och gripa in i denna jävliga värld. Fraser som jag många gånger använt mig av när livet varit mörkt och det känts som att den Jesus jag valt att följa i själva verket är maktlös och oförmögen att hjälpa.
Men sedan kommer det en annan röst som uppmanar oss att lyssna. Det är som att perspektivet vänts och att det nu är Jesus som talar och plötsligt är det kanske Bono och jag som är de döda?
Listen to your words They’ll tell you what to do Listen over the rhythm that’s confusing you Listen to the reed in the saxophone Listen over the hum of the radio Listen over the sounds of blades in rotation Listen through the traffic and circulation Listen as hope and peace try to rhyme Listen over marching bands playing out their time
Wake up Wake up dead man Wake up Wake up dead man
Jesus Were you just around the corner? Did you think to try and warn her? Or are you working on something new? If there’s and order In all of this disorder Is it like a tape recorder? Can we rewind it just once more
Wake up Wake up dead man Wake up Wake up dead man
När vi upplever Jesus som frånvarande och långt borta beror det nog på att vi inte uppmärksammar hans närvaro mitt i vår vardag. Men han finns där, det gäller bara att lyssna!
Orden ”Wake up, wake up dead man” kanske främst är riktad mot oss själva? Att vi behöver säga till oss själva att vakna, men det är också en bön till Jesus om att han ska väcka oss!
Med start idag kommer jag publicera åtta bloggtexter utifrån olika U2 låtar som är och har varit betydelsefulla för mig
Som sista spår på U2:s album ”All That You Can’t Leave Behind” finns låten Grace. En lite annorlunda och melankolisk låt men med en text som är allt annat än melankolisk:
Grace, she takes the blame She covers the shame Removes the stain It could be her name
Grace, it’s the name for a girl It’s also a thought that changed the world And when she walks on the street You can hear the strings Grace finds goodness in everything…
Inom kristendomen är ordet Nåd oerhört centralt, men hur ska man förklara nåden utan att förminska och begränsa dess innebörd?
Bono beskriver nåd som en vacker kvinna som skapar musik vart hon än går. En kvinna som rör sig bortom karma (she travels outside of karma) och tar på sig skulden, täcker skammen och tar bort fläcken av vår synd. Hon är helt enkelt den förkroppsligade motsägelsen till all karma, att få vad man förtjänar och istället för att nonchalera dig har hon tid att prata (She’s got the time to talk).
When she goes to work You can hear her strings Grace finds beauty In everything.
Because Grace makes beauty Out of ugly things
Denna kvinna finner och skapar skönhet vart hon än går. Hon gör skönhet av fula saker genom att reparera dessa, det vill säga återställa dig och mig till den relation vi är ämnade att ha med Gud.
Nåd är ingen belöning för att man uppfört sig väl och beror inte på våra egna ansträngningar. Vi är alla skitstövlar men Gud älskar oss ändå och vill ge oss förlåtelse och upprättelse. Chansen att gång på gång få börja om på nytt!
Vi kanske misstolkar nåden och tycker att det spelar väl ingen roll hur vi lever, vi får ju ändå ut samma lön i slutändan! Varför ska vi jobba hela dagen i vingården om vi ändå får samma lön som den som bara jobbat i en timme? Och varför ska vi stanna hemma och hjälpa pappa med gården om det ändå inte gör någon skillnad? Det har jag funderat på många gånger. Men jag tror faktiskt det gör skillnad, för nåden är en tanke som förändrar världen (Grace a thought that changed the world), frågan är bara om vi hör dess strängar?
Det är nog ingen slump att låten både börjar och slutar med gitarr toner. Till en början hör man bara ett lugnt gitarriff sedan tillkommer övriga instrument och Bono’s underbara röst. I slutet tynar sedan de övriga instrumenten bort och för ett kort ögonblick spelas samma toner igen. De toner som fortsätter på sin väg när allt annat har upphört. För i slutändan finns det bara nåd!
Urbans Tankar och Funderingar 