Urbans Tankar och Funderingar

Ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått att det finns tre sidor av varje historia. Min, den andres och vad som egentligen hände, sanningen.

Man vill ju gärna tro att man har full koll på läget, men är tämligen säker på att ingen av oss har det. Ibland har jag fel, eller det behöver egentligen inte vara fel. För det finns ju som sagt tre versioner av varje historia, min, din och sanningen. Och ingen ljuger.

Till vardags arbetar jag på förskola och dagligen upptäcker jag detta med att det finns tre sidor av varje historia. När man ska hjälpa till att medla mellan två barn och ta reda på vad som hänt får man ofta höra två helt olika skildringar av händelseförloppet. Av erfarenhet har jag dock lärt mig att den verkliga sanningen ofta ligger där i mitten.

Men hur ofta dömer vi inte någon efter att ha hört den första versionen och sedan när vi fått höra den andra så får vi ändra vårt ställningstagande, vår attityd.

Fick nyligen en fråga om barn ofta ljuger, men generellt jag tror faktiskt inte att de gör det, däremot har de livlig fantasi. När man fått höra två helt skilda versioner av ett händelseförlopp är det lätt att tro att den ene av dem ljuger, men ofta är nog bådas versioner sanna utifrån deras perspektiv.

I varje möte med en annan människa bär vi med oss vårt eget bagage av minnen och lärdomar från tidigare erfarenheter av livet. Man skulle kunna säga att vi ser allt genom ett filter, en slags lins som är färgad av det förflutna.

Vi upplever tillvaron utifrån vårt eget perspektiv och det är inte alltid så lätt att inta en annan människas perspektiv. Vi tror ofta att vi har rätt och den andre fel, vi behöver bli mer ödmjuka och inse att vi själva nog inte har hela sanningen.

Ibland har båda rätt och båda fel, det handlar om perspektiv.

Tänk om vi bättre kunde förstå en annan människas perspektiv då skulle nog en hel del missförstånd snabbt redas ut.

/ Urban

När är min tro som starkast? Är det när allt är bra och livet flyter på, eller är det när livet känns tungt och besvärligt? Eller är den lika stark och påtaglig hela tiden? 🤔

Skulle gärna vilja svara att min tro är precis lika stark och påtaglig hela tiden, men då skulle jag ljuga. För faktum är att tron skiftar beroende på vart i livet jag befinner mig. 

Precis som alla andra brottas jag med tillvarons elände och gläds åt det goda livet i en ständig växling. Ibland känns livet som en lång och fin raksträcka utan kurvor, krön eller korsningar, och ibland som en slingrig serpentinväg med branta uppförsbackar och stup som verkligen sätter ens krafter på prov. Allt detta påverkar såklart min tro och det är naturligt att tron är svagare vid vissa tillfällen och starkare vid andra.

Under de perioder i livet då jag haft det kämpigt har jag försökt förtrösta på Gud. Men när det varit riktigt mörkt och jag knappt orkat kämpa längre så har det inte alltid varit så enkelt att förtrösta på Gud.

Kan förstå att låter lite märkligt, men jag vill nog påstå att det är när livet varit som mörkast som jag fått haft mina största Guds upplevelser. Då jag mitt i allt elände undrat vart han finns har han plötsligt visat sig och gått med mig genom dödskuggans dal. Och frågan är vem som bär vem?

Ibland funderar jag på vem som bär vem. Är det jag som bär tron eller bär tron mig? Vet inte om man behöver sätta detta mot varandra. Men jag tänker ofta att det är tron som bär mig

Pedher Skoog

När livet rullar på och allting känns bra har jag tyvärr en tendens att bli lite lat i min Guds relation. Får liksom för mig att jag kan klara mig på egen hand och glömmer bort att jag faktiskt behöver Gud. Vid de tillfällena måste jag påminna mig själv om att tacka Gud och inte bara ta det goda för givet. 

/ Urban 

Det är säkert många med mig som välkomnar våren med stor glädje efter denna långa och märkligt segdragna vinter, och när solen nu skiner från en klarblå himmel är det många som vill byta yrke med mig.

Men glöm nu inte att mitt i vårstöket stanna upp och se allt det vackra: tussilago i dikeskanten, knopparna som snart brister, blåsippor, vitsippor, krokus och scilla.

Jag tror att vi missar mycket av det vackra för att att vi tar det för givet. Men vi behöver ta vara på det det goda och vackra som kommer till oss på våren, för i dagens samhälle är det är ju så mycket av ondo som på tvingar sig på oss.

Ju äldre jag blir desto mer fascineras jag av naturens skönhet, och kanske är det så att fascinationen har med själva skaparen att göra. Och man kan ju också fundera på varför Gud skapat så mycket vackert? Kanske är det för att vi ska stanna upp och tänka vackra tankar.

Visst skönhet kanske inte är nödvändigt för livsuppehället men jag är tämligen övertygad om att det är bra för vår själsliga hälsa och vårt välbefinnande. Kanske är det också därför som Gud givit oss förmågan att uppskatta allt det vackra.

/ Urban

När jag gick i skolan var jag inte speciellt bra på svenska och jag är fortfarande rätt usel på grammatik. Vet inte riktigt vilka bokstäver som är vokaler och konsonanter, och har ingen aning om vad som är presens, imperfekt och infinitiv osv… Men jag tycker om ord och att formulera mig. För mig är det är inte himla viktigt att det blir grammatiskt rätt. Det viktigaste är att få mina tankar och funderingar på pränt, att på något sätt få klä mitt liv i ord.

Ju äldre jag blivit desto viktigare har orden och formuleringarna blivit, både mina egna och andras. För ibland är det så att ens egna ord inte räcker till. Omständigheterna i livet kan göra oss mållösa, samtidigt som vi känner ett starkt behov av att få sätta ord på det vi upplever. Då behöver vi det skrivna ordet. Då kan ord som någon annan formulerat beskriva det man känner och ge röst åt ens inre. 

Det är då jag behöver Bono, Marcus Birro, Tomas Sjödin eller Philip Yancey. Det är då jag behöver Jobs bok, Psaltaren och Predikaren i bibeln.

När ens egna ord inte räcker till eller att man är förstummad så kan det vara befriande att använda andras. Upplevelserna de kanske är olika, men känslorna desamma. För på det stampade jordgolvet är vi alla lika, som Marcus Birro brukar säga. 

I trängda lägen säger vi att ord blir oviktiga och obetydliga. Jag tror tvärtom. I trängda lägen blir ord fruktansvärt viktiga!

Tomas Sjödin

Precis såsom Tomas Sjödin skriver har det varit för mig. Behovet av att få sätta ord på de trängda lägena har lett mig till orden och formuleringarna. I livskriserna har orden varit oerhört viktiga, både mina egna och andras. Tänker att en författares uppgift är att skriva om det som ligger på gränsen till vad som går att formulera. Och det är ju faktiskt så att det man kan sätta ord på blir mindre farligt, oavsett om det är ens egna eller någon annans! 

Jag tror som sagt att det är viktigt att sätta ord på tillvaron, på sina känslor och upplevelser, både det positiva och negativa, både det som känns lätt och det son är tungt. Självklart kanske inte allt i livet behöver bearbetas men genom att sätta ord på det vi möter och upplever så lär vi oss mycket, både om livet och oss själva.

Ett sätt att sätta ord på tillvaron är att be och bön handlar verkligen inte om att formulera sig på rätt sätt, det handlar snarare om att komma med sina tankar, känslor och funderingar till han som vet vad vi vill säga! 

/ Urban

Vad som är meningen med livet har du säkert frågat dig själv många gånger, och kanske är det så att svaret inte bara skiftar mellan oss individer utan också från en dag till en annan. 

Tror att vi alla medvetet eller omedvetet bär på nån slags längtan efter en djupare mening med vårt liv och kanske är det så att allt det vi sysselsätter oss med är ett slags utforskande om vad meningen med livet egentligen är. Tänker också att frågan egentligen innehåller två delar, hur finner jag mening? Och har själva livet en högre mening?

En del människor säger att det inte finns någon mening, andra att det är upp till oss själva att skapa en mening. Sedan finns det de som säger att livet har ett högre syfte, att det finns en plan, en uppgift för var och en av oss.

Missförstå mig rätt, men jag tänker att alla tre synsätt har rätt. En del saker som hänt mig i livet har verkligen ingen som helst mening, annat har jag skapat mening av och som kristen tror jag att Gud har ett syfte, en mening med just mitt liv.

Det kanske finns en slags skillnad på tillvarons funktion och dess djupare mening. Ofta tror vi människor att vi måste fylla våra dagar med massa innehåll för att de ska bli meningsfulla, men meningen med livet kanske är att leva. Att se och uppskatta vardagen och kanske är det så att man inte finner meningen med livet i de små detaljerna utan i helheten.

Men jag tänker också att meningen med livet är att skapa mening. Att helt enkelt sträva efter ett liv som känns meningsfullt att leva. Och ett sådant liv handlar inte bara om oss själva, det handlar också om vad som är meningsfullt för andra. Hur mitt liv påverkar andra.

Konstnären Michelangelo som såg sig främst som bildhuggare lär ha sagt att den viktigaste uppgiften som bildhuggare är att hitta bilden i stenen, genom att hugga bort det som inte hör dit och kanske är meningen med livet något liknande.

Det kanske låter lite väl pretentiöst men meningen med livet kanske är att vi ska bli oss själva. Att vi ska bli de individer som Gud tänkt att vi ska vara. Att vi på något sätt ska hitta det bästa inom oss och ge det vidare till andra, för det finns ju faktiskt inget bättre än att få betyda något för någon annan. Tror nämligen att Tomas Sjödin har rätt när han skriver att det finns en plats i världen som är min, som ingen annan kan ta ifrån mig, som ingen annan kan fylla och att den förblir tom om jag inte intar den.

Vad som inte är livets mening vet jag, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden.

Astrid Lindgren

/ Urban 

Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: Eli, Eli, lema sabachtani? Vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Matteusevangeliet 27:46

Kan förstå att det kan låta lite märkligt, men det finns nog inga ord som gett mig mer tröst än dessa. Dessa ord har hjälpt mig i ångest, i förtvivlan, i maktlöshet och när jag känt mig ensam och övergiven. Jag tror nämligen att en av de viktigaste sakerna som händer på korset är när Jesus ropar: Varför har du övergivit mig? Också den frågan bar han på korset.

Min dragningskraft till dessa ord började när en vän för ett antal år sedan sa: ”Det är inte konstigt att du känner dig övergiven av Gud. Jesus kände sig ju övergiven när han hängde på korset och han var ju Guds son. Men du är ju inte ens en halvgud, du är ju en helt vanlig människa som får känna sig övergiven och besviken. Det är naturligt men Gud överger aldrig dig”.

Om någon vet hur det känns att vara övergiven så är det Jesus. Trots att han var Guds son och visste vad som skulle hända kände han sig övergiven där på korset. Att han ropade orden ”Min Gud, Min Gud varför har du övergivit mig?” med hög röst var nog för att de skulle etsa sig fast hos alla förtvivlade, alla övergivna, hos alla oss som känner maktlöshet och saknar hopp.

Orden innebär att jag får tro på någon som vet precis hur jag har det och det oavsett vad jag upplever i livet. Han blev ett med mänskligheten för att dela våra livsvillkor, vår utsatthet, vårt rop i mörkret: Var är du Gud? Varför griper du inte in? Varför har du övergivit oss?

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro.

Psaltaren 22: 1-3

Orden Jesus ropade på korset är hämtade från Davids psalm 22. Tänk om han istället hade citerat ord från den nästföljande psalmen: ”Om jag än vandrar i dödskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig! Din käpp och stav de tröstar mig!” Vilken otrolig skillnad det hade varit!

Jag är väldigt glad och tacksam över att Jesus valde psalm 22. Han klarade helt enkelt inte av att utropa orden från psalm 23, för han kände sig så övergiven och förtvivlad där han hängde på korset. Detta innebär att jag inte heller behöver klara av det! 

/ Urban

Jag vet inte hur det är för dig, om du någon gång blivit missförstådd eller själv missförstått någon? Om du någon gång känt att du pratar förbi andra eller att den du pratar med inte förstår vad du försöker säga?

Mig har det hänt flera gånger att jag tyckt att jag varit väldigt tydlig i min kommunikation men att det visat sig att mottagaren fått en helt annan uppfattning om vad jag ville säga.

Och givetvis har jag då och då missförstått andra människor. Eller misstolkat kanske är ett bättre ord. För ofta handlar det ju om vilken tolkning vi gör av det som sägs. Jag brukar ofta få höra att jag är en bra lyssnare men ärligt talat så brukar jag ibland anta vad den andre menar, vilket gör att jag ligger steget före, drar förhastade slutsatser och misstolkar det som personen vill ha sagt.

Jag tror att vi lätt kan missförstå andra genom en enda mening eller kanske rentav genom ett enda litet ord som vi misstolkar. Samtidigt ska vi komma ihåg att mycket av våra tolkningar kommer från andra källor än just språket. Kroppsspråk, ansiktsuttryck, tonfall och sammanhang bidrar till vad som sägs och vad som kommer att förstås eller missförstås.

Man skulle nog kunna säga att vi hela tiden förlitar oss på vaga och lite oklara beteenden när vi kommunicerar med varandra. Vilket visar att samspel och kommunikation med andra inte är så enkelt som vi ibland tänker oss, Och vad vi än väljer att göra så kommer människor aldrig se vår tanke lika tydligt som den är i vårt eget huvud, även om vi försöker förklara.

Men vem är egentligen ansvarig för de kommunikations missar som uppstår? Han eller hon som missförstår eller är det personen som blir missförstådd? 🤔

/ Urban

Hur är det för dig? Har du lätt för att vara ensam och att hitta på saker på egen hand, eller behöver du människor runt omkring dig? Av nån märklig anledning har det nästan blivit tabubelagt att hitta på saker på egen hand med sig själv som enda sällskap. Men jag tror att det är viktigt att kunna trivas i sitt eget sällskap.

Visst det sägs ofta att vi är skapta för gemenskap och att vi blir till i mötet med andra. Men om vi inte tar oss tid att umgås med oss själva hur ska vi då kunna umgås med andra. Om vi inte tar oss tid att lära oss att leva i takt med oss själv och vårt inre, hur ska vi då kunna göra det med någon annan?

Förstå mig rätt, jag uppskattar verkligen att umgås med människor men ibland behöver jag vara just själv, och jag trivs alldeles utmärkt i mitt eget sällskap och tycker att det är helt okej att göra saker på egen hand. Eller rättare sagt så har jag nog ett stort behov av att få vara ensam ibland.

Jag har åkt till Köpenhamn och gått på U2 konsert ensam, inmundigat fika på caféer och burgare på ett flertal burgarhak, och jag trivs alldeles utmärkt med att ge mig ut i skogen och vandra alldeles ensam.

Du kanske tycker att jag verkar osocial, men så är inte fallet, men jag är nog både introvert och extrovert på samma gång. Och för att kunna vara social måste man ju ibland också vara osocial. Vilket även Jesus var på sin tid då han sökte sig till en enligt plats, en öde trakt eller gick upp på ett berg för att vara ensam.

För att vi ska orka och vilja vara ensamma och hitta på saker på egen hand behöver vi tycka om oss själva. För det är nog så att det är först när vi värdesätter oss själva som vi kan trivas i vårt eget sällskap. Det är också viktigt att förstå att livet både rymmer härliga och jobbiga känslor och att de är först när vi ger plats för alla våra känslor som vi blir hela och äkta som människor. Och trivs man då inte med sig själv, så kan den där ensamheten bli outhärdlig.

/ Urban

Efter en tid av mörker och korta dagar kommer nu våren med sina sköna värmande solstrålar och tinar upp både oss människor och vår frusna värld. Det är verkligen härligt med solljuset, men har ni också märkt att fönstren plötsligt blivit smutsigare när vårsolen kommit, det verkar nästan som att ljuset bestämt sig för att falla på varenda litet dammkorn som finns i vårt hem. Allt syns!

Solstrålarna är inte bara värme, ljus och D-vitamin — de är också moraliserande pekfingrar. Genom glasrutorna tränger de in och pekar ut varje minsta dammkorn i varje minsta hörn. Arbetsbördan blir med andra ord tyngre. Det tycks som att ytorna aldrig blir rena, hur mycket jag än torkar, dammar, gnuggar och gnyr.   

Städaren Robert Jansson

I och för sig vet jag mycket väl att smutsen och dammet även fanns där tidigare, men i mörkret syns det inte så bra. I mörkret kan dammet och smutsen döljas men i solljuset kommer det fram inför ögonen på oss. Och kanske har du precis som jag betraktat och fascinerats över dammpartiklar som dansar omkring i solljuset, samtidigt som vi tycker att damm är fult och bara ställer till med en massa besvär.

Tänker att det även i våra egna liv finns dammråttor och fönster smuts som vi försöker dölja, både för oss själva och vår omgivning. Men bibeln uppmanar oss att vi ska leva i ljuset, att vi ska gå till Jesus med all den smuts vi samlat på oss. Med alla de dammråttor vi går och bär på och inför honom kan vi vara öppna med allt.

Och kanske är det så att vi ibland försöker hålla oss borta från Guds ljus för att på så sätt slippa se vårt eget damm 🤔.

/ Urban

Nu är vi nog rätt många som börjar tycka att vintern pågått lite väl länge, och det har nog aldrig känts som våren varit så långt borta som i år.

Visst det kan vara vackert med ett gnistrande snötäcke och kyla men inte i slutet av mars, och det blir ju inte bättre när man ser facebook minnen från tidigare år med tussilago, blåsippor, vitsippor och en epa-kulle fylld med krokusar.

Idag var det härligt att se snön börja smälta så att krokusarna i gräsmattan syns igen. Vilket gav mig hopp om att våren nog ändå är i antågande.

Tror inte att jag brukar längta så här mycket efter våren. Självklart tycker jag det är underbart med våren. Men å andra sidan tycker jag att det är härligt med försommar, högsommar, sensommar, höst och vinter också. Egentligen vill jag inte gå och längta efter en årstid som infaller längre fram i tiden. Men nu är jag bra trött på snö och kyla. Vore så skönt att slippa halka omkring på isiga gator och behöva massa kläder på sig för att gå ut.

Jag vet mycket väl att det alltid kommer en vår efter vintern, men i år har det som sagt känts som att våren aldrig kommer att komma. Tänker att livet ibland kan kännas på ett liknande sätt, när känslan av att det kommer alltid att vara så här tar överhand och man liksom inte ser någon ljusning. Och istället för att kämpa ger man upp och nöjer sig med ett frostigt liv.

Livets frostiga situationer kan få vem som helst av oss att tappa modet. Men jag tror inte att det är tänkt att vi ska leva i ständig vinter. Jag tror snarare att vi människor är skapta för att växa och blomma.

/ Urban