Urbans Tankar och Funderingar

Det sägs att tårar är ord från hjärtat som munnen inte klarar av att formulera. Känslor som helt enkelt är för stora för att kunna formulera med ord. Och visst är det fascinerande att kroppen pressar ut vätska när det som saknar språk ändå behöver sägas.

Att gråta kan både vara befriande och besvärande och trots att jag vet att tårar ofta är förlösande så har jag ofta hållt dessa inom mig. Eller snarare undvikit att gråta inför andra och det är jag nog inte ensam om, alla har vi nog kämpat mot gråten trots att det är helt naturligt att gråta.

I de mörka och svåra perioderna av livet har jag oftast gråtit i min ensamhet eftersom jag varit rädd för att visa mina känslor inför andra. Som så många andra svenskar har jag liksom blivit invand i att inte besvära andra med min gråt, men det är betungande och att inte våga visa hur man mår. Men inför Gud har jag gråtit.

Ansiktet bränner av gråt, det mörknar för min blick. Jag vänder mig till Gud med min gråt.

Job 16:16,20

Precis som Job har jag vänt mig till Gud med min gråt och det kan vara väldigt skönt och befriande att få gråta ut ordentligt och bara låta tårarna rinna. För när vi gråter, gråter Gud med oss

Jag tror på en Gud som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.

Christina Lövestam

/ urban

Alla går vi omkring och bär på livets ryggsäck och den fylls ständigt på med tunga och lätta saker. Alla har vi erfarenheter och upplevelser från förr med oss i bagaget, både bra och dåliga. För det är ju så att både med och motgångarna ska rymmas i samma säck.

För en del blir ryggsäcken så tung att den blir svår att bära medan andra har tur och kan gå runt i livet med lätta kliv eftersom deras ryggsäck är relativt lätt. Och visst kan det kännas orättvist, men livet är faktiskt inte rättvist. Dessutom är vi inte alla lika duktiga på att packa och vi har olika starka ryggar att bära packningen med.

Mycket av ryggsäckens innehåll har vi själva inte packat i, utan den har till stor del packats av livets omständigheter och av andra människor. Men det är vi som får bära den, vilket kan kännas både tungt och orättvist.

Ibland kan jag dock tycka att ryggsäcken som metafor och orden ”att ha med sig i bagaget” fått en alldeles för negativ klang. Visst förutom goda och fina minnen så finns där också saker som tynger såsom sorger och besvikelser, skuld och skam, upplevelser av svek och ensamhet. Jobbiga och hemska minnen. Jag vet för jag har själv upplevt saker som jag inte ens skulle önska min värsta fiende.

Men det finns alltid två sidor av myntet. Att det är jobbigt att bära en tung ryggsäck är bara halva sanningen, jag tänker nämligen att det är bra att ha med sig mycket i bagaget för det innebär ju att man har mycket livserfarenhet.

I självhjälps böcker och annan litteratur får man ofta rådet att tömma, se över och packa om sin ryggsäck och det tror jag också är viktigt, för man ska inte gå runt och bära på massa onödig skit som faktiskt går att släppa taget om. Men samtidigt är jag övertygad om att det tunga i livets ryggsäck även kan vara bra för oss. Det kan ge oss livskunskap, självkännedom, empati, strategier och verktyg som gör oss rustade för ett liv där solen inte alltid skiner.

Så vad har du med dig i din ryggsäck som du kan dela med dig av?` Kanske kan det du har i ditt bagage vara värdefullt här och nu för dig personligen eller för någon annan. Kanske har du saker i din ryggsäck som kan hjälpa till att bära de bördor som livet emellanåt kommer med, både för dig själv och andra. Kanske har du saker i din ryggsäck som gör vandringen lätt trots att ryggsäcken är tung och fullproppad av erfarenheter och upplevelser. 

/ Urban

Hört många människor säga att det hjälper väl inte att gråta? Att gråta löser väl inga problem? Och jag inser själv att jag titt som tätt säger till barn på förskolan att de ska sluta grina. Förhoppningsvis gör jag det bara när gråten är tillgjord och obefogad, men generellt tror jag att både barn och vi vuxna skulle må bra av att gråta oftare.

Jag tror nämligen det är viktigt att få gråta när det behövs. Gråta av sorg, trötthet, frustration och smärta, men också av glädje och tacksamhet. Men ändå är det många som skäms för sina tårar, kanske beror det på att de säger något om oss själva. Något som vi kanske vill dölja eller vända ryggen åt.

Många av oss har nog en tendens att tro att vi kan lösa problem genom att vända ryggen åt dem, och kanske är det just det som är det största problemet!

Jag har gråtit många gånger i mitt liv av många olika anledningar, och nuförtiden gråter jag exempelvis till filmer. Men jag har också under långa perioder hållt gråten inom mig och precis som många andra svenskar blivit invand i att inte besvära andra med min gråt.

Okej, man kan kanske tycka att tårar signalerar skörhet, sårbarhet och brustenhet. Saker som vi ofta förknippar som motsatser till styrka. Men att gråta är inte alls ett svaghetstecken utan snarare ett tecken på styrka.

Det är snarare ett friskhetstecken att gråta och tårarna de hjälper oss att rensa i vårt inre. De hjälper oss att släppa ut vår oro, vår ångest, vår frustration och gör att stressnivån sjunker, och det är faktiskt en mänsklig rättighet att få gråta.

Det är nog fler än jag som fått svidande ögon och tårar av att hacka lök och inom psykologin talas det ibland om löken som en bild av människans inre värld. Vi stänger gärna in det jobbiga i våra liv med lager på lager av skydd, för att ingen ska se det. För att verkligen kunna komma åt det jobbiga som smärtar och gnagar i vårt inre behöver vi skala av lager efter lager av löken, vilket kostar oss tårar. Så man skulle ju kunna säga att det visst hjälper att gråta!

/ Urban

Jag vet mycket väl att Advent betyder ankomst och inte väntan såsom många tror. Men kanske finns det ändå nån slags sanning i den väl spridda missuppfattningen, för advent är ju en slags nedräkning. En slags väntan, längtan och förväntan på julen som ska komma.

Att behöva vänta har alltid varit en stor del av det mänskliga livet, men nu lever vi i en kultur där det mesta hela tiden går fortare och fortare och då kan det vara lätt att tro att detta med att behöva vänta har försvunnit. Snabbfarts samhället hjälper oss ju inte direkt att öva oss i tålamod och ofta ser vi väntandet som något trist och tråkigt.

Men är det verkligen bara negativt att behöva vänta? Är det inte så att tålamod, uthållighet och förmågan att vänta är viktiga egenskaper i en människas liv. Att det är de egenskaperna som bekämpar flyktigheten och får oss att bottna i livet.

Att behöva vänta väcker många känslor inom oss, om de är positiva använder vi ofta ordet förväntan men väntan kan också kännas som frustration, tristess och vara präglade av sorg och oro. Är väl medveten om att alla inte ser fram emot julen, för tyvärr är den ju inte lika härlig för alla, och det är ju stor skillnad att gå i väntans tider och att sitta och vänta på svåra sjukdomsbesked.

Enligt etnologen Anita Beckman finns det tolv olika varianter av väntan, eller kanske snarare sex olika motsatser av väntan. Den självvalda väntan och den icke självvalda. Visshetsväntan och ovisshetsväntan. Den inplanerad väntan och den icke planerade, den maktfulla väntan och den vanmäktiga, den lyckade väntan och den misslyckade, den kreativt aktiva väntan och den icke aktiva passiva väntan.

När jag tillämpar dessa tolv varianter på mitt eget liv ser jag mängder av situationer som passar in under de olika varianterna, vilket jag tror att du också gör.

Frågan är vad vi gör med vår väntan och vad väntan gör med oss? Många av oss står nog och surfar på mobilen när vi väntar, men jag tänker att väntan kan vara ett viktigt andningshål i tillvaron där vi kan vänta in oss själva. För tyvärr har vi människor ofta en tendens att springa ifrån oss själva. Kanske kan man se väntan som en metafor för förändring.

Väntan är en spricka i tiden där aktiviteter kan förberedas och förutsättningar för att livet ska hända vårdas. En odefinierad tid för återhämtning och växt.

Anita Beckman

Vi kanske rentav behöver väntan för att vi ska hinna reflektera över våra liv och kunna drömma och fantisera om hur vi vill leva framåt. Samtidigt är jag rädd för att vi ibland väntar för gäves. Att vi går runt och väntar på rätt tillfälle, ett tillfälle som kanske aldrig kommer för under väntans tider kan förutsättningar ändras och det vi önskar och vill liksom inte blir möjligt. Många av oss väntar på att det ska bli bättre, att det ska bli lugnare och att allt liksom ska ordna sig av sig självt. Men jag tror faktiskt att vi behöver vara aktiva i vår väntan!

/ Urban

Idag är det tre år sedan jag spelade in min helt egna version av vinter i P1. Kanske det roligaste och modigaste jag någonsin gjort.

Ett personligt vinterprat med utgångspunkt från traumatiska upplevelser som jag inte ens skulle önska min värsta fiende.

Ett vinterprat om posttraumatisk stress, terapi, mening och meningslöshet, vikten av att kunna skilja på sak och person i ens eget liv, tro & tvivel och att finna Gud på tillvarons botten. Inspelat, redigerat och mixat av min kusin Daniel Hambre

Finns att lyssna på via soundcloud: https://on.soundcloud.com/ya5cR

/ Urban

Vi har precis flyttat från vår kyrka på Ekersgatan till ett nytt modernt hus på Södra Ladugårdsängen. Från ett hus med sprickor i fasaden till en ny kyrka vars kapell har en spricka i golvet. Vet inte riktigt om det är Peab eller Gud som orsakat den, men de som bestämt i byggprocessen har i alla fall valt att ha sprickan kvar och förtjänstfullt lagt glitter i den.

Jag vet inte om det var av praktiska, estetiska eller symboliska skäl som sprickan fick vara kvar, men jag tänker att den kan fungera som en viktig påminnelse om att det är i sprickorna ljuset kommer in.

There is a crack in everything, that’s how the light gets in

Leonard Cohen

Det finns en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in – troligen är det en de mest citerade textraderna någonsin och jag tror att det i allas våra liv finns sprickor som vi försöker täta igen och måla över.

Bakom den välputsade fasaden kämpar de allra flesta av oss med något och det kan vara svårt att ha det svårt. Framförallt om man samtidigt känner att man måste gå runt och låtsas vara glad i tron på att alla andra har det så bra.

Men det är just sprickorna som förenar oss människor och vi behöver faktiskt inte vara rädda för dem. För det är ju genom sprickorna som ljuset kan lysa in. Om du sänker garden och låter ljuset lysa in genom sprickorna kan du också hjälpa andra, för det visar att du också är en som kämpar.

Kanske är det just våra sår, vår svaghet, vår otillräcklighet och våra klavertramp som kan öppna oss på djupet och skapa en gemenskap där vi kan få vara ljus för varandra. För i sprickorna finns nämligen både äktheten och möjligheterna.

Först tänkte jag ha med en bild på sprickan, men insåg sedan att det är bättre att ni själva åker dit och tittar, och kom ihåg att sprickorna är öppningar där Guds kärlek och ljus kan ta plats i oss. Inför honom kan vi komma med vår brustenhet, våra sprickor och vårt beroende av hjälp.

Här kan du läsa om vad som händer i Immanuelskyrkan Örebro: https://imkorebro.se/

/ Urban

På fönsterbrädan i vårt kök står det en ängel som för mig är en slags påminnelse om att inte glömma bort att änglarna finns. Att dom är här för att se hur vi har det. Och att dom kan hjälpa oss fast dom inte syns.

I bibeln finns det ganska många texter som talar om att det finns änglar. De kändaste är nog herrens ängel och den stora himmelska hären som mötte herdarna vid Jesu födelse och ängeln Gabriel som får gå med bud till Maria och Josef.

Du har säkert hört uttrycket att man har en ängel på ena axeln och en djävul på den andra, att det liksom finns två helt olika röster som vill påverka oss och att det sedan är upp till vårt samvete och vilja att välja vem av dessa vi ska lyssna på. Det är en bild som ofta används lite komiskt i tecknadefilmer, men samtidigt tänker jag att det är en bild som både är viktig och allvarlig.

Kampen mellan det goda och det onda finns inom oss alla, ingen enda av oss är enbart ond eller god och båda sidor får kraft och energi av våra tankar och känslor, vårt beteende och vad vi matar vårt inre med.

Livet det ger oss både goda och onda ting, men vi har alltid ett val att fokusera på det vi mår bäst av och målet för oss alla borde vara att låta den goda delen av oss få störst utrymme.

I varje människa finns det en bur, där bor en ängel att släppa ut. Den finns i alla, den finns i mig.

Bo kaspers orkester

Precis som Bo Sundström sjunger tror jag att det inom oss alla finns en ängel att släppa ut. Alla kan vi agera änglar och vara herrens sändebud och tjänare som hjälper människor i svåra situationer. Men jag är ju inte precis någon ängel kanske du tänker, men å andra sidan hur vet man hur en ängel ska se ut? 

Det finns en enkel regel. En ängel ser aldrig ut som du tror att en ängel ska se ut. Ängeln kan vara en gammal dam, en ung pojke, ett barn, en vän, en okänd, en närvaro. Så gå inte efter utseendet, gå efter känslan.

Charlotte Frycklund

Känslan tror jag handlar om det som vi i kyrkan kallar för andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

När vi nu så smått börjar julpynta våra hem med änglar så kan vi låta dessa vara en påminnelse om att vi själva eller vår nästa kan vara en ängel. Att vi kan vara änglar för varandra. För visst är det härligt att få höra orden ”Du är en ängel” eller att själv säga ”Du är en ängel” till en medmänniska som gjort en uppoffrande insats för dig, något eller någon.

/ Urban

Till vardags arbetar jag på förskola och varje gång ett barn benämner mig som busig eller tokig tar jag det som en komplimang. För mig är nämligen bus och humor viktiga verktyg i min roll som pedagog, och jag skulle önska att det var ett ämnesområde som det talades betydligt mer om.

Enligt mig är det ingen tvekan om att humor är viktigt i livet, för det är ju så att ett gott skratt och lite galna upptåg får oss att må bra och finns det något vackrare än ett barns äkta leende och skratt? Nej, jag tror faktiskt inte det.

För mig är det oerhört viktigt att kunna skoja och skratta tillsammans med både barn och kollegor, och min erfarenhet är att barn oftast älskar att man skojar med dem och är öppen för deras initiativ till humor.

Bus och humor bidrar till att barn trivs samtidigt som det skapar känslor som stärker deras lärande, ökar kreativiteten och utvecklar fantasins underbara värld, och det sägs ju att glädje är grunden för ett livslångt lärande!

I förskolans läroplan står det att utbildningen ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn som deltar. I den norska motsvarigheten står det att förskolan ska erbjuda barn en miljö präglad av glädje, humor, kreativitet och omtanke. Norrmännen verkar alltså ha förstått det stora värdet som finns i humor. Om jag fick skriva om läroplanen eller undervisa blivande pedagoger skulle jag lägga stor vikt vid att skoja, busa och skratta tillsammans med barnen. 

Jag tänker att humor är en högt uppskattad form av kommunikation mellan människor och jag har hört att det är den kortaste sträckan mellan två människor. Vet inte om det stämmer men tänker att bus och humor kan användas för att skapa goda relationer. Men självklart måste man ta i beaktande att alla barn reagerar olika och har olika erfarenheter av humor med sig i bagaget.

Vidare menar jag att bus och humor kan fungera terapeutiskt. Genom att skoja om det jobbiga kan det bli lättare att bära. Självklart behöver barn både tid och utrymme att vara arga, ledsna och frustrerade, för det är viktigt känslor att både lära känna och hantera. Men ibland kan man behöva minska ångest, oro och obehagskänslor med hjälp av humor, och när barn är uppe i affekt och man liksom inte kan nå dem så kan något humoristiskt vara det som bryter affekten och gör barnet lugnt igen.

Jag försöker se det roliga i vardagen och livet blir ju inte lättare att leva om man tar allting på blodigt allvar. Därför tänker jag att det är bra att lära barn att skratta åt sina tillkortakommanden och att det är väldigt befriande att kunna skratta åt sig själv i vissa situationer. 

/ Urban

Under mörka november är vi nog många som längtat efter Advent. Längtat efter att återigen få tända det första ljuset. Längtat efter att adventsstjärnor och ljusstakar återigen ska få lysa i fönstren under de mörka kvällarna, och visst är det något alldeles speciellt att vakna upp på morgonen i adventstid och se stjärnorna och ljusstakarna som lyser i fönstren.

Advent är mycket, det är gudstjänster, julkonserter, handelshysteri, insamlingar till nödställda, julmarknader, pepparkaksdoft och lussebak. Det är minnen, glädje och förväntan. Så många härliga lukter, smaker och färger då höstens mörker bryts av förberedelser och fest. Men tyvärr blir ofta adventstiden även en kravfylld och stressig tid, för det är så mycket man måste hinna med.

Min önskan inför advent och jul är att inte alla krav och måsten ska få ta överhand, utan att vi också ska kunna ta oss tid och njuta av ljusen, stämningen och fundera kring varför vi faktiskt firar Jul.

När vi sätter upp en adventsstjärna i fönstret är det en påminnelse om att en räddare, en frälsare blev född på denna jord. Att Gud blev människa, att Gud blev ett litet barn.

Men hur tar man emot ett litet nyfött barn? Jag kommer så väl ihåg första gången jag höll i vår äldsta dotter. Trots att jag är van med barn kändes det lite läskigt. Hur ska jag hålla henne? Vad gör jag om hon börjar skrika? Hon var ju så liten och skör. Jag minns alla förberedelser innan och hur förväntansfulla vi var, men ändå förstod jag inte vad min fru Maria menade när hon väckte mig på morgonen och sa att vattnet hade gått!

När vi nu så smått börjat pynta vårt hem inför julen, funderar jag på om det yttre pyntandet har någon slags inre motsvarighet, om julstämning sitter på insidan eller utsidan?

Att julpynta sitt inre handlar om att skapa utrymme för Gud i vårt liv och göra plats för Jesus i vårt hjärta. När han för mer än 2000 år sedan föddes fanns det bara plats för honom lite avsides i ett stall, precis så kan det se ut i vårt hjärta idag, då det är fullt med massa annat där.

/ Urban

Ikväll är det sista gången vi Immanuelskyrkan firar gudstjänst på Ekersgatan 15. Tillsammans ska vi dela berättelser, minnen och tacka Gud för allt vi fått uppleva under ett drygt sekel på väster och imorgon är det dags för invigningsfest i nya kyrkan på Södra Ladugårdsängen.

Jag kommer inte riktigt ihåg första gången jag besökte Immanuel, men det måste ha varit nångång under vårvintern 2005, men har många fina minnen däremellan. Till exempel kladdkakebakning i klinkersrummet tillsammans med tjugo trettio barn.

I sjutton år har Immanuelskyrkan varit mitt andliga hem och imorgon flyttar vi från väster till Södra Ladugårdsängen, vilket ska bli väldigt spännande.

När jag nu sitter och tänker på detta inser jag att livet till stor del handlar om att göra saker för första gången, sista gången och allt däremellan. Det mesta sker givetvis däremellan, mellan den första gången och den sista.

Kanske är det så att när man gör något för sista gången så vet man sällan att det är sista gången man gör det. Kanske är det bra, kanske är det dåligt att vi inte vet när vi gör något eller träffar någon för sista gången, jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att jag ikväll ska fira gudstjänst på Ekersgatan för sista gången.

Jag inser att jag kommit så långt in i livet att jag alltmer sällan gör saker för första gången. Men jag tror och hoppas att jag kommer få uppleva fler saker där jag kan uttrycka orden ”detta var första gången men inte sista gången”. Men sedan kanske är det så att man i något skede av livet alltmer börjar göra saker för sista gången, för det finns ju en sista gång för allt här i livet. Kanske är det så att man kan vänja sig vid tanken att allting en dag tar slut genom att medvetet göra saker för sista gången.

/ Urban